Släktingar som inte värdesätter mitt umgänge

Jag har släktingar som av outgrundlig anledning vill träffa mig, och samtidigt är totalt ointresserade av att umgås med mig om vi träffas. För ett par år sen när jag fyllde 25 bjöd jag mina släktingar, för första gången på länge, att fira min födelsedag hemma hos mig. Det var ingen av gästerna som var intresserad av att prata med mig. Fast de inte träffat mig på länge ville de inte veta något om mig, mitt liv eller mina intressen (med undantag för mina syskon, som dock knappt fick en syl i vädret då de vände sig till mig). Istället pratade gästerna bara med varandra, högljutt, om ämnen som lämnar mig utanför, t.ex. högskolestudier, saker som hänt långt innan jag föddes, resor som de gjort utan mig etc. Jag är den i släkten som är mest öppen med att jag är funkis. Finns säkert andra i släkten som är funkisar också, men vad jag vet är det inte en del av deras identitet. Jag kan inte jobba, har aldrig kunnat och kommer aldrig kunna jobba. Jag har inte gått ut gymnasiet, och har inte längre några planer på att göra det. Det verkar som att detta gör mig totalt ointressant.

Farmor pratade om mina kusiner, deras resor, högskolestudier och jobb. Hon frågade mina syskon om deras jobb respektive studier. Morbror och hans fru berättade om sina resor och entreprenörskap, samt om renoveringsprojekt som var på gång med villan. Farmor, morfar, morbror, mamma och pappa pratade om händelser, personer och minnen från 70- och 80-talet. När jag skriver att mina släktingar pratade och berättade saker menar jag att de pratade om och berättade saker för varandra. Ingen av dem vände sig till mig, utom för att be om mer kaffe eller liknande. Det var sista gången jag bjöd in släkten att fira min födelsedag. Jag klarar mig väldigt bra utan att ”fira” på det sättet.

När någon annan i släkten fyller år går det till på samma sätt. Alltså att ingen är intresserad av att inkludera mig i samtalet. Jag har slutat gå på alla släktträffar. Nu i augusti i år hände det för första gången att jag inte heller blev bjuden när min morfar fyllde 95 år. Jag vet att morfar bjöd mina syskon, eftersom en av dem berättade det för mig. Mot bättre vetande hade jag givit farmor en chans till, eftersom pappa så gärna ville att jag skulle komma och äta middag på en restaurang för att fira hans födelsedag, och han bjuder alltid sin mamma. Farmor dominerade samtalet, och hon vände sig ungefär lika delar till min pappa och till mitt syskon som var närvarande, men inte alls till mig. Det var bara vi fyra där. På denna träff fick jag veta att morfar skulle ha stort kalas för att fira att han fyllde 95. Jag var den enda av oss som inte var bjuden. Jag skriver det här blogginlägget för att påminna mig själv att hur envist mina släktingar än påstår att de vill träffa mig, så betyder det inte att de överhuvudtaget bryr sig om mig eller värdesätter mitt umgänge. Väldigt konstigt och taskigt, tycker jag.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Svalt intresse för texter om skolan. Dags att skriva om att vara vuxen autist istället!

Jag har nu skrivit 14 inlägg om skolan och min skolgång: 13 ”kapitel” och en prolog. Trots att många försäkrade mig om att det finns ett stort intresse i föräldrakretsar och lärarkretsar för att höra mitt perspektiv på skolan så har intresset varit svalt. Jag tänkte mig att de här texterna skulle kunna vara till hjälp för autistiska barn, genom att göra deras föräldrar uppmärksamma på skillnaden mellan autistiskt perspektiv och föräldraperspektiv, samt att göra deras lärare uppmärksamma på maktpositionen de har i relation till eleverna.

Jag var för naiv. Det är tydligt att de som läser min blogg är mest autister själva, både vuxna och barn, samt andra funkisar. Och då blir jag tvungen att fundera på om jag inte ska fokusera min mycket begränsade energi på att hjälpa vuxna autister istället för att försöka övertyga de vuxna som har makt över autistiska barn att behandla dem bättre. Jag gråter inombords när jag tänker på hur barn fortsatt tvingas gå till en skola som kränker deras mänskliga rättigheter och som riskerar att orsaka komplex PTSD hos redan utsatta barn, som den gjorde för mig. Men jag har redan skrivit texterna. De finns att läsa här på bloggen. 14 stycken, plus det som jag har skrivit om skolan tidigare. Nu är det upp till andra att läsa och sprida texterna om de tycker de tillför något. Det finns mycket att säga om annat än skolan.

Publicerat i Politik, PTSD, skolan | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer

Kapitel 13: Anpassa skolan

Hur behöver man anpassa skolan för elever som fungerar ungefär som jag?

Läxor, hemuppgifter, prov, redovisningar

Skolan kan anpassas på flera sätt. Själva undervisningen kan anpassas genom att inte ge läxor och hemuppgifter alls, eller om det inte är möjligt att få ner det till noll, betydligt färre läxor i kombination med stöd att planera, och stöd att faktiskt göra läxorna. Glöm det där med att förvänta er att eleven ska kunna fixa det på egen hand. Inga läxor alls är dock verkligen att föredra. Ge eleven möjlighet att skriva prov i ett eget tyst och lugnt rum, som inte heller är för ljust eller för varmt m.m. Eleven ska inte behöva skriva för hand, utan en dator ska finnas tillgänglig. Låt eleven välja. Vidare måste bordet, stolen och datorn funka tillsammans så att det blir en bra ergonomi. En arbetsterapeut kan se till att ergonomin är bra. Eleven ska också få längre tid på sig att skriva prov. Det har man rätt till när man har en funktionsnedsättning som påverkar koncentration, arbetsminne och andra kognitiva förmågor (vilket bl.a. autism, ADD, ADHD, depression, ångest och kronisk smärta gör). Helst ska det inte vara några andra elever i rummet så att eleven kan stimma fritt. Lärare behöver tänka på att skriva tydligare provfrågor, och ska kunna förtydliga vad som menas om det behövs. När man rättar proven och det visar sig att en elev har skrivit ett svar som tekniskt sett är svar på frågan, men läraren menade inte att frågan skulle tolkas så, då är det inte elevens fel utan lärarens som formulerade en fråga så att den kunde misstolkas. Eleven ska därför få rätt på frågan. Och läraren lär sig förhoppningsvis att vara tydligare i fortsättningen. Ge inte ständig feedback om vad som kan göras ännu bättre, så att eleven känner att det blir aldrig bra nog. Få inte eleven att känna att du anser att hen har en potential som hen inte lever upp till. Det är detsamma som att säga att det eleven kan göra nu är inte bra nog.

Specialutforma inlämningsuppgifter/redovisningar, eller låt eleven göra en liten egen variant som funkar lättare för hen, kanske med en vinkling som kommer närmare något hen är intresserad av eller redan kan mycket om. Slå ihop uppsatser från olika ämnen, eller baka ihop flera uppsatser i ett ämne till färre. Försök få det till färre uppgifter som eleven behöver prestera/bevisa vad hen kan med. Pracka inte på studieteknik som inte alls fungerar för alla, som om det är allmängiltigt. Repetition och instuderingsfrågor t.ex. är inte energieffektiva sätt att lära sig för alla. All världens tankekartor, stolpar, stödord och planering av disposition hjälper inte när problemet är att komma igång och kunna koncentrera sig, att orken är slut, eller att frågan inte är tillräckligt specifik för att kunna avgränsa vilken av alla möjliga texter en ska skriva. Ha inga absoluta deadlines. Tala inte inför klassen om vem som har gjort klart uppgiften och inte. Det ska vara mellan läraren och eleven. Annars kommer eleven känna sig ovälkommen i skolan om hen ligger efter. Eleven ska inte behöva riskera att snubbla på mållinjen i slutet på en termin. Böj på reglerna så mycket det går när det gäller att eleven ska ha gjort alla moment. Gör så kreativt generösa tolkningar ni kan, inom ramen för vad ni måste förhålla er till. Var mycket försiktig med att låta klasskamrater läsa, bedöma, kommentera hur andra i klassen presterar. Eleverna ska inte rätta varandras prov. Eleverna ska inte behöva sätta upp sina teckningar, texter etc. på väggen eller delta i något projekt som ska visas upp för föräldrar. Eleverna ska inte behöva sjunga och spela instrument inför andra. De ska inte behöva delta i luciafiranden, skolavslutningar och liknande om de tycker det är jobbigt.

Ha ingen obligatorisk muntlig redovisning. Om du inte tror att det är möjligt att övertyga den, som bestämmer hur du får bedriva undervisning och hur du ska göra bedömningar, om att den muntliga delen kan anses vara uppfylld, t.e.x för att det är en stor del av ämnet, försök då få till det så att eleven inte behöver göra muntlig redovisning där folk kollar på en. Om det är meningen att ni som lärare ska ge feedback på kroppsspråk, hur man pratar etc.: hoppa över det. Det blir bara elakt och ableistiskt. Ge möjlighet att få komplettera skriftligt, så att den muntliga delen bara är en formalitet. Eller låt eleven få göra den skriftliga ”kompletteringen” först. Då har hen redan bevisat att hen kan, och så kan hen få läsa högt en bit av det bara för dig eller för andra elever också om hen hellre vill det, och sen är det muntliga klart. Kom ihåg att det är redan orättvist och diskriminering att kräva en viss redovisningsform. Att kunna memorera vad en ska säga, och sen kunna komma ihåg det och samtidigt forma de orden med munnen är inte en universell förmåga. Det är alltså inte orättvist att göra en maximalt generös tolkning, utan det är tvärtom orättvist att inte göra det. Jag syftar här framför allt på att ha överseende med att alla moment inte kan redovisas/lämnas in på samma sätt för alla. Och som sagt tidigare är mängden moment också ett problem, som en behöver försöka åtgärda på något sätt.

Något som man måste fundera på allvar på är om och hur eleven kan få kortare skoldagar och/eller färre skoldagar i veckan. Det åstadkommer man lättast genom att helt enkelt ta bort skolämnen. Om den möjligheten överhuvudtaget finns bör den övervägas i ett tidigt stadium. Det handlar om skademinimering. Utbrända elever kan inte komma tillbaka till skolan och fortsätta som förut. Elever som ännu inte är helt utbrända ska heller inte behöva bli det innan kraven som överstigen kapaciteten tas bort. Läs om skillnaden mellan kompetens och kapacitet i länkarna i slutet av denna text. Slöjd, musik, hemkunskap och idrott t.ex. är ämnen där det blir mycket höga ljudnivåer. Tvinga inte eleven att vara med om ni inte kan utforma dessa lektioner så att eleven mår bra och tycker det är roligt, och därför vill vara med. Jag kommer att skriva mer om vad som gör idrott till ett så skadligt skolämne i eget inlägg någon gång framöver.

En smartphone, en laptop och ett anteckningsblock med en penna på ligger på ett bord. Laptopen har skärmen uppfälld och på skärmens högerkant hänger ett par hörlurar.

Hjälpmedel och hantera otillgänglig miljö

Mobiltelefon, laptop, surfplatta, läsplatta är hjälpmedel som ska vara tillåtna. Andra saker som fungerar som hjälpmedel, och därför måste vara tillåtna är att få ha på sig keps, solglasögon, huvtröja, mössa etc. De fyller viktiga funktioner att skärma av och begränsa sinnesintrycken. Slöja måste också vara tillåtet, av samma anledning som ovan och dessutom med tanke på religionsfrihet och barns rätt till autonomi. Stimleksaker ska vara tillåtet, försök att förse eleven med stimleksaker som inte låter om det finns andra elever i samma rum. Tuggummi brukar ju inte vara tillåtet, men det kan vara en bra idé att tillåta det. Tuggummi är också en sorts stim nämligen. Ställ en papperskorg bredvid så hamnar inget tuggummi där det inte ska. Eleven ska få lyssna på musik i hörlurar. Musiken ska dock inte läcka ut om det finns andra elever i samma rum. Om man har en regel att kepsar, mobiltelefoner, solglasögon etc inte är tillåtna på lektioner, utom för elever med speciellt tillstånd, leder det till att en del elever som behöver dem men inte har tillstånd, ändå inte får ha dem, och till att elever som har tillstånd pekas ut. Det är därför bättre att tillåta såna hjälpmedel för alla.

Det ska vara tillåtet att tappa koncentrationen och inte hänga med på lektionen. En del elever kan inte hjälpa det. Det är inte okej att förmana elever för detta. Det gäller alla elever, särskilt med tanke på att det kommer finnas elever i klassen som har funktionsnedsättningar som man har missat att diagnosticera. Om läraren försöker få elever att skämmas för att de inte hänger med, genom att uppmärksamma hela klassen på det, att högljutt förmana, eller be eleven svara på en fråga helt plötsligt, då bidrar hen aktivt till att göra skolan till en hemsk plats. Om eleven är med på lektioner ska hen när som helst få gå därifrån om hen behöver det utan att behöva förklara sig. Däremot får man inte skicka iväg eleven som ett straff. Det är inte elevens fel att skolan och lektionerna är otillgängliga. Det kan vara en bra idé att avgränsa med skärmar så att eleven får ett privat litet hörn att arbeta eller vila i, om det inte går att ordna ett alldeles eget rum.

Vilorum: otillgänglig skola, stimming, mobbing, vila

Allra helst bör eleven få tillgång till ett vilorum, där hen kan få lägga sig ner och vila eller bara ta det lugnt, och där hen arbeta ifred och stimma ifred. Dricka vatten när hen behöver. Fråga eleven om hen vill äta där eller någon annanstans, istället för i en stökig matsal. Eleven ska få gå på toa när hen behöver (det ska alla elever få), och hen ska inte behöva kunna forma ord för att få gå på toa. Det bör finnas fräscha toaletter, och de ska vara tillräckligt många. Det ska finnas könsneutrala toaletter. Ge eleven möjlighet att vara inne på rasten på en lugn, trygg plats om hen vill, fredad från mobbare.

Vara uppmärksam på hur de andra eleverna behandlar eleven. Personalen i skolan ska se till att eleven är trygg från de andra eleverna. Det är mycket ovanligt att de andra i klassen inte vill mobba, reta och trakassera autistiska elever och/eller elever med ADHD/ADD. Utgå från att de försöker göra det, och se till att det finns någonstans dit de andra eleverna inte får följa efter. Ha inga situationer där man tvunget måste förlita sig på eller interagera och samarbeta med andra elever. Ha inte grupparbeten, alternativt framställ inte att välja att göra en uppgift själv som ett sämre alternativ. Friends och andra vuxna som kommer och berättar om att ”mobbing är dåligt” gör mer skada än nytta. Ha inte sånt. De mobbade eleverna blir väldigt utsatta i en sån situation. Försök inte ”medla” mellan mobbare och de som blir mobbade. Skydda de mobbade eleverna istället. Neka mobbarna tillgång. Försök inte få eleven att umgås med andra i klassen som hen inte vill vara med. Bli inte besvärlig när eleven väljer att vara själv. Om ni tror att eleven blir utfryst, och att det inte direkt är ett val att hen är för sig själv, tänk då på att det är inte en lösning att säga till elever att sluta frysa ut någon. Det som händer då är ofta att de kommer att låtsas när läraren inte ser på, och sen kommer ingen att tro på eleven att hen inte blir bra behandlad.

Information och hålla reda på saker

Eleven bör få dubbla exemplar av skolböcker. En att ha hemma och en att ha i skolan. Det gör att eleven får en mindre sak att tänka på. Böckerna finns i skolan, och de finns hemma. Det gör också att eleven slipper ha en tung väska/ryggsäck som hen kan få ont i axlar och ryggen av. Att få hjälp att hålla reda på schema, tid och plats. Det måste vara okej att komma för sent, inte något man får skäll för. Ingen information om planering, studiedagar, aktiviteter, datum för lov, eller vad som helst, ska ges så att man kan missa den om man tänker på annat eller inte är där. Information som föräldrarna behöver få ska inte lämnas upp till barnet att komma ihåg att ge den, utan den ska ges till föräldrarna. Om ni ska ha friluftsdagar, utflykter till museum eller andra aktiviteter måste det vara tillåtet att välja att vara i skolan och ta det lugnt istället. Det måste finnas personal på skolan även när det är friluftsdag. Eleven ska också få stanna hemma istället om hen hellre vill det, och om det fungerar med hens ålder och familjesituation. Hen ska inte behöva delta i temadagar eller olika projekt eller följa med på klassresor. I min skola var sexualkunskapen, som jag tror det hette då, i form av temadagar då alla parallellklasser blandades och delades upp efter tilldelat kön. Sexualundervisning, undervisning om kroppen och puberteten, sexuell läggning, samtycke, könsidentitet m.m. är svårt att göra rätt, och det är problematiskt att dela upp klassen i två grupper efter tilldelat kön, eftersom det kommer att skada transpersoner, ickebinära, intersex personer m.fl. Jag vet inte hur man ska komma till rätta med det problemet i skolan, annat än att det är viktigt att vara uppmärksamma på det, och att inte göra undervisningen cisnormativ, samt att undervisa om vad intersex innebär på ett respektfullt sätt.

Utan kommunikation fungerar ingenting. Erbjud andra sätt att kommunicera än muntliga samtal. Se mitt inlägg om delaktighet för förslag. Respektera elevens vilja. Jag radar upp massa saker i det här inlägget som kan vara till hjälp, men om ni börjar implementera mina förslag utan att ha en öppen och fungerande kommunikation med eleven om vad hen tycker och hur saker funkar för hen, då har ni gjort alldeles fel. Det absolut viktigaste är att lyssna och tro på eleven. Den här texten har jag skrivit utifrån saker som jag nu som vuxen vet eller tror skulle ha hjälpt mig som barn, men det är hjälp som jag aldrig fick. Det är mycket större anpassningar än som någonsin var på agendan för mig, eftersom man helt missade att jag hade behov av stöd i grundskolan och gymnasiet. Det behövs också annan kompetens utöver lärare för att kartlägga och tillgodose alla elevers behov, t.ex. elevassistent, arbetsterapeut, specialpedagog eller speciallärare, sjuksköterska, kurator, samt samarbete med sjukgymnast. Den här texten är även till för dessa yrkesgrupper att lära sig från. Anledningen till att vänder mig så mycket till lärare är att det är läraren som måste upptäcka att eleven inte mår bra i skolan, och samarbeta med andra relevanta yrkespersoner och med eleven. Det är inte acceptabelt att lärare gör som de gjorde mot mig, att märka att eleven har mycket frånvaro och mår dåligt av skolan, och sedan göra en plan som i princip går ut på att det är eleven som ska ändra på saker, istället för skolan som ska anpassa, ge stöd och tillgängliggöra. Läraren ska inte agera som en grindvakt som bromsar och ser till att elevens behov inte kartläggs ordentligt.

Autonomi

Vuxna verkar ha lite svårt att komma ihåg att barn är hela människor, med mänskliga rättigheter. Barn har rätt till självbestämmande, i form av inflytande över sitt liv och kroppslig autonomi. Vuxna måste tänka på att inte invadera barns privata sfär. Inte sitta eller stå för nära, inte ha ansiktet för nära. Rör inte vid barnet utan tillåtelse. Ögonkontakt ska vara valfritt. Tvinga inte barnet att stanna kvar om hen vill springa iväg, om det inte utgör en omedelbar fara att vara långt bort från en vuxen, t.ex. om det gäller ett litet barn och en trafikerad väg. Var uppmärksam så att du inte pratar för högt. Skäll inte. För en del av oss kan ljud vara fysiskt och psykiskt smärtsamma. Att skälla blir då att likställa med att slå oss. Nej, det är inte en överdrift. Båda är en smärtsam stimuli. Båda är förnedrande. Båda uttrycker ilska. Båda är skrämmande. Och båda skadar tilliten i relationen, samt är skadliga för vår självkänsla. Det är dessutom mycket svårare att komma ihåg och lära sig av sina misstag när det som borde vara tydlig information som man ska komma ihåg, som kanske till och med bör ges skriftligt, ersätts med skäll. Var uppmärksam så att du inte råkar antyda att du tycker barnet är lat. Hota inte med att t.ex. gå om ett årskurs. Behöver man gå om ett år så behöver man, då får man väl göra det. Försök alltså inte pressa någon att prestera mer genom olika typer av hot. För att det inte ska bli jobbigt att gå till skolan: tvinga inte eleven att vara med på någonting bara för att hen befinner sig i skolan. Låt hen få vara i sitt egna rum när hen inte klarar att vara med. Ge hen uppgifter/böcker som hen tycker om att ägna sig åt där. Då lär hen sig saker i skolan. Barn vill lära sig saker. Funkar det inte med ett ämne nu, låt hen göra något annat och ta det andra ämnet sen. Vi som har NPF får höra extremt ofta om saker som vi gör fel. Så ofta att det riskerar att bli traumatiskt. Bidra inte till det. Tycker du att hen gör något fel? Fundera på om du verkligen behöver påpeka det. Fundera på om du tänker normaliserande och ableistiskt kring elevens sätt att vara.

Auktoritärt och regler i skolmiljön

Auktoritära tendenser är mycket vanliga, och väldigt skadliga. Barnen ska inte göra som vuxna säger bara för att. Regler ska finnas av en anledning, och barnen ska få regler och anledningar förklarade för sig. Det ska inte finnas regler i skolan som vissa elever omöjligt kan följa, eller som det skadar vissa elever att följa. Regler ska inte vara oärliga, så att vissa elever, eller till och med nästan alla elever, kommer undan med att bryta mot dem, medan marginaliserade elever straffas. Det ska inte vara en grej att straffa elever överhuvudtaget. Och absolut inte kollektiv bestraffning. Om en elev inte förstår regeln, inte vill följa regeln, inte kan följa regeln, inte håller med om att regeln är bra, då är det mycket troligt att det är något problem med regeln eller omständigheterna omkring, och något behöver ändras. Antingen regeln eller att eleven ges förutsättningar att kunna följa den.

Det är en dubbelmoral när vuxna inte tar ansvar för sina handlingar och inte ber om ursäkt för övertramp, samtidigt som vissa barn förväntas be om ursäkt för sin existens. Personal i skolan behöver be om ursäkt om ni råkar visa att ni tycker en elev är irriterande eller att ni tänker andra elaka saker, som ni inte är immuna mot att tänka bara för att ni jobbar i skolan. Be om ursäkt om du antytt att eleven är lat. Be om ursäkt om du tvingat eleven att göra något som inte kändes bra för hen. Vi har regler, lagar, bestämmelser och omständigheter att förhålla oss till som inte är så bra, men som vi inte alltid kan göra någonting åt. Då måste man försöka hitta kryphål och sätt att underlätta, att tänja på gränserna till elevens fördel. Och när inte ens det går måste man vara på elevens sida, och visa det. Kanske trösta eleven (på ett sätt som eleven är okej med). Vara tydlig med att du håller med om att skolplikt är dåligt, skadligt och orättvist. Att direktiv från Skolverket är orättvisa och missgynnar bl.a. autistiska elever.

Ibland kommer dina handlingar att skada eleven på grund av direktiv från ovan eller omständigheter som inte är ditt ansvar och som du inte kan påverka. Om du väljer att jobba kvar i ett yrke där statens och kommunens förtryck mot skolelever utövas genom dig, då måste du vara redo att be om ursäkt för den skada du orsakar som mellanhand. Att du inte själv önskar göra dessa skadliga handlingar, utan du gör dem bara för att du får betalt för dem, ja vad har det med saken att göra? Om det inte fanns lärare villiga att jobba i skolan idag, villiga att utföra dessa handlingar, då skulle inte skolan kunna drivas på det sätt som man gör idag. Ni som byter yrke gör alltså inte något fel, om ni inte byter till ett annat yrke där ni skadar folk, vilket i och för sig är ganska många yrken. Du som tänker att du gör ju bara ditt jobb, du behöver ju pengar? Okej, gå och tjäna pengar på något annat sätt som inte skadar barn. Det är inte bra betalt att jobba som lärare ändå.


Lästips om skillnaden på kompetens och kapacitet:
Livets bilder skriver om det här.
Funkisfeministen skriver om det här.

Publicerat i Politik, skolan | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Kapitel 12: Mobbing och maktobalans p.g.a. otillgänglighet

En skolgård med en basketkorg. Bakom den en skolbyggnad i rött tegel.

Jag tänkte komma tillbaka till kombinationen mobbing och otillgänglig skola som jag skriver om i kapitel 3 respektive kapitel 4. Vi har alltså vuxna som tror att mobbing ser ut som i Friends värdelösa undervisningsmaterial, och som tror att man löser att någon blir mobbad genom att klassen röstar fram en eller två elever i varje klass som ska vara ”kamratstödjare”, samt genom att medla mellan mobbare och mobboffer. De populäraste i klassen blev så klart framröstade som kamratstödjare, och det brukar vara mobbare som är populära. Skolan är otillgänglig på många sätt. Något som direkt påverkade min relation till de andra eleverna i klassen var att jag inte fick något som helst stöd att hålla reda på schemat, som var mycket rörigt med helt olika tider för lektioner och raster för varje veckodag. Som jag skrev i kapitel 4:

Jag är både dålig på att hitta och har dålig tidsuppfattning. Det var inget som de vuxna lade märke till, inget som jag fick stöd för. Jag kunde klockan, och det var enligt dem detsamma som att kunna hålla koll på tiden. Hur gjorde jag då för att dyka upp på rätt tid utanför rätt klassrum? Jo, jag följde efter andra elever som kunde sånt. Jag hamnade i en väldigt utsatt position i relation till de andra i klassen.

Jag fick lösa det på egen hand genom att alltid vara i sällskap med en eller flera andra elever för att kunna ta mig igenom skoldagen. Då kunde jag följa efter dem till rätt ställe på rätt tid. De andra eleverna lade säkert märke till det. Att jag behövde dem. Hade jag tur skulle någon av de jag var med på toa på rasten, så vi kunde gå sällskap. Annars var jag tvungen att fråga om nån kunde följa med, eller inte gå på toa alls under hela skoldagen om ingen ville göra det. Gick jag iväg själv kunde de andra vara borta när jag kom tillbaka, och hur skulle jag då veta när och var nästa lektion började? Många dagar fick jag hålla mig ända tills jag kom hem. Vet ni hur ont det gör att hålla sig i så många timmar efter det att man egentligen behöver kissa? Det visste jag. Det var vardag för mig.

På grund av att skolan var så otillgänglig var jag beroende av att det fanns någon/några i klassen som lät mig vara med på rasterna. Gränsen för hur mycket elakheter de kom undan med innan det blev ett alternativ för mig att gå därifrån blev av nödvändighet hög. Jag fick stå ut med deras ableistiska pikar och deras skämt på min bekostnad. Jag förstod inte alltid att de skämtade på min bekostnad, och det gjorde det så klart ännu roligare för dem. Jag hjälpte alla som bad om min hjälp med sina skoluppgifter, trots att jag egentligen inte hade energi ens till mina egna uppgifter.

Jag var mobbad, men de vuxna såg inte det. Jag kände inte igen mig i filmer eller samtal som handlade om mobbing, utom en dag i sexan, då jag satte mig som vanligt i matsalen med de andra jag brukade äta med. Jag hade varit borta mycket från skolan den senaste tiden. När jag satte mig reste sig alla de andra upp samtidigt och gick iväg utan att säga något. Jag blev ensam kvar. Det var ingen lärare som såg. Jag följde inte efter. Jag berättade inte för någon och ingen bad någonsin om ursäkt.

Publicerat i skolan | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Kapitel 11: Autism, ADHD och muntliga redovisningar

Jag är autistisk och jag hatade att tvingas göra muntliga redovisningar inför klassen. Som jag nämnt i tidigare texter tror de vuxna att barn inte har anledningar till varför de inte vill göra saker. I en skola som tvingar barn att göra saker de inte vill kommer många barn att fara illa. Och det är en sån skola vi har. Lärarna sa till oss elever att vi måste göra muntliga redovisningar för att vi ska lära träna och lära oss ”inför vuxenlivet”. Det sa att var viktigt att kunna. De behövde säga det för det var många elever som mådde dåligt av redovisningarna, och då motiverade lärarna tvånget så. Jag visste redan som barn att om jag klarade att jobba när jag blev vuxen, skulle jag inte kunna ha ett jobb där man måste göra något som liknar en muntlig redovisning. Eftersom jag är vuxen nu vet jag även att de hade flera fel: 1) jag lärde mig inte någonting från att tvingas göra det, 2) jag hade aldrig förutsättningar att kunna göra det utan att må dåligt och 3) jag behöver aldrig göra det nu när jag är vuxen.

Varför mådde jag så dåligt av muntliga redovisningar? En del autister är helt eller delvis icke-verbala. Jag ger intrycket av att vara mestadels verbal. Med det menar jag att jag kan oftast forma och uttala ord med munnen, men att det kan vara missvisande eftersom det är inte alltid som jag kan få fram rätt ord, särskilt om jag inte har sagt något liknande förut och därmed inte har något skript. I muntliga redovisningar ingår inte bara att kunna ett ämne och prata om det, utan många delar, en del uttalade och andra outtalade. Samma sak gäller för en muntlig redovisning som för en skriftlig redovisning (en uppsats): nämligen att man ska förbereda sig och tänka ut vad man ska säga. Här stötte jag på samma problem som när jag fick i uppgift att skriva uppsats. Jag hade svårt att komma igång och jag hade egentligen ingen ork över till att göra olika uppgifter och läxor. Jag är ju både autistisk och ADHD, vilket innebär för mig att jag har svårt att initiera, svårt att växla mellan aktiviteter, koncentrationssvårigheter och stort behov av återhämtning. Jag var sent ute, stressad, illa förberedd och extremt nervös. Genom att tvinga oss att ha muntliga redovisningar varje termin var det meningen att vi skulle träna på att vara ute i god tid och förbereda oss. Vi skulle bli vana och därmed mindre nervösa, och då skulle det gå bättre. Det är ju inte så farligt, bara vi slutar oroa oss! Men samtidigt fick jag inget som helst stöd för kunna göra på något annat sätt. Att säga åt ett barn att misslyckas gång på gång, utan att erbjuda något stöd, kommer inte att hjälpa utan stjälpa. Ena sekunden är det ”du behöver inte vara nervös”, nästa är det ”du gör fortfarande fel”. Det är inte ofarligt, utan väldigt farligt att lära barn att de har en inneboende dålighet.

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det som lärare (och andra elever i klassen) bedömer är inte bara vad man säger i sin redovisning. Vi fick veta att det var viktigt att tala på rätt sätt och ha rätt sorts kroppsspråk. Hur är det nu man brukar säga om autister, om man är ableistisk? Att vi har fel kroppsspråk. Vi gör rörelser som man inte ska göra (stimmar) eller har svårt att vara still. Vi har fel ansiktsuttryck. Vi gör för lite rörelser/är för stela. Vi pratar för snabbt eller med för lite melodi så att det blir monotont. Vi är obekväma med ögonkontakt. Flera av de här sakerna säger folk även om oss med ADHD. Jag är både och, så har lite svårt att dra en gräns vad som är vad. Lärare sa i alla fall uttryckligen till mig att jag gjorde alla dessa saker fel när jag redovisade. Lärarna tyckte att jag måste träna mer på det här så att jag gör rätt och bättre redovisning. Det var viktigt att jag skulle få publiken att gilla min redovisning och utstråla ett ”trevligt kroppsspråk”. Det är ett omöjligt mål om vi inte byter ut publiken mot folk som förstår och uppskattar autistiskt kroppsspråk. Här har vi alltså en normaliserande undervisning som går ut på att det kroppsspråk och sätt att prata som är normen är inbakat i mål/kriterier/betyg. Det är orättvist, ableistiskt, rent av diskriminering, att ha muntliga redovisningar som ett obligatoriskt moment. Skolan ska vara till för eleverna. En plats där man kan lära sig och utvecklas. Det gynnar aldrig eleven att lära sig hata sig själv. Det är inte konstigt att barn inte vill gå till en skola där självhat står på agendan.

Publicerat i skolan, Språk | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer

Stödfrågor till arbetsterapeuter som arbetar med personcentrering och delaktighet

Jag kommer här ställa en rad Ja/Nej frågor, där det första svaret är det önskvärda för att möjliggöra delaktighet.

1. Erbjuder ni era klienter att kommunicera helt och hållet i skrift, dvs. både ni och klienten kommunicerar genom skrivna ord? Ja/Nej

2. Erbjuder ni distansmöten? Ja/Nej

3. Erbjuder ni hembesök? Ja/Nej

4. Erbjuder ni asynkron kommunikation? (Alltså att ni och klienten inte behöver mötas fysiskt eller online på samma tid. Exempel är e-post och sms.) Ja/Nej

5. Får klienten bestämma helt själv vilket/vilka sätt hen vill kommunicera på? Ja/Nej

6. Om ni har personliga möten: Får klienten välja vilken tid och veckodag? Ja/Nej

7. Har klienten inflytande över hur långa era möten är? Ja/Nej

8. Har klienten inflytande över hur ofta ni ska mötas eller kommunicera på annat sätt? Ja/Nej

9. Får klienten välja vad hen vill ha hjälp med först, om hen behöver hjälp med flera saker? Ja/Nej

10. Om klienten vill få ett hjälpmedel utskrivet som t.ex. kan innebära en förlust av en förmåga: försöker ni påverka klienten att ”klara sig utan hjälpmedel”, istället för att sakligt informera om för- och nackdelar? Nej/Ja

11. Är det helt frivilligt för klienten att träffa er/ha kontakt med er? Ja/Nej

12. Om ni läser om arbetsterapi i sociala medier på fritiden: lyssnar ni mer på andra arbetsterapeuter och vårdpersonal än på målgruppen för ert yrke (klienter)? Nej/Ja

Använd gärna den här mallen och svara i kommentarerna:
1. Kommunicera i skrift:
2. Distansmöten:
3. Hembesök:
4. Asynkron kommunikation:
5. Klienten får välja kommunaktionssätt själv:
6. Välja tid och veckodag:
7. Inflytande över längd på möten:
8. Inflytande över hur ofta kontakt:
9. Klienten får välja vad hen vill ha hjälp med först:
10. Försöker påverka klientens val av hjälpmedel, istället för sakligt informera:
11. Frivilligt för klienten att ha kontakt med er:
12. Lyssnar mer på vårdpersonal än på klienter i sociala medier:

Publicerat i skolan, vården | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Kapitel 10: Smärta som ingen tog på allvar

Jag var ett autistiskt barn. Jag hade mycket ont i kroppen som barn. Jag trampade snett och fick ont i fötterna ofta. När jag började lågstadiet började också skolidrotten, som jag var tvungen att vara med på. Det var väldigt svårt med idrott, och jag fick ont under tiden och efteråt. När jag hade ont i kroppen och berättade det för de vuxna sa de att det var träningsvärk eller växtvärk. Det var inget anmärkningsvärt att jag hade ont, och inget som vi skulle undersöka eller göra något åt. I lågstadiet kunde jag få ont i höger hand och axel av att skriva för hand. Det vuxna förklarade att det var för att jag spände mig för mycket när jag skrev. Men jag fick ingen hjälp med det heller. Om jag inte spände mig på det sättet kunde jag inte skriva alls, och hur jag än gjorde blev jag snabbt trött i musklerna. Vad jobbigt att jag gjorde fel så att jag fick så mycket ont, men jag fick skylla mig själv förstod jag. Ju högre upp i årskurserna jag kom, desto mer skulle man skriva för hand. Eftersom jag hade svårt att tolka frågor på prov (som jag skrev om här) fick jag skriva många A4-sidor för hand när det var prov. Jag skrev mycket mer än de flesta andra eleverna, trots att jag fick så ont. Det fanns inget alternativ. Jag skulle göra det. Bara att bita ihop. Jag hade spänningshuvudvärk och smärta i axlarna nästan varje dag. Att jag hade ont i båda axlarna sa de vuxna berodde på att jag spände mig för att jag var stressad. Jag måste lära mig att slappna av! Hade jag inte gjort mina avslappningsövningar?

I tidiga tonåren fick jag migrän för första gången, och efter det fick jag migrän allt oftare. Vi träffade min husläkare flera gånger. Jag fick en medicin att ta vid behov när ett migränanfall var på väg, och sen skulle jag lägga mig och vila i ett mörkt rum tills det gick över. Medicinen fungerade inte så bra, och jag fick prova en annan. Men det behövdes något förebyggande så att jag inte skulle få migrän så ofta. Jag hade inte tid med migrän, jag hamnade efter i skolan. Min husläkare sa att jag borde börja motionera på fritiden, t.ex. börja simma. Jag fick också träffa en sjukgymnast som gav mig övningar att göra hemma, som jag sen inte fick något stöd hemifrån att komma ihåg att göra. Sjukgymnasten låg 40 minuter bort från där vi bodde med kollektivtrafiken. Nu skulle jag förutom att orka med skolan åka in till en sjukgymnast själv, och få förmaningar för att jag inte gjort mina övningar (som jag för övrigt inte tyckte hjälpte, och som jag inte förstod hur jag skulle göra dem). Jag skulle också stressa mindre och göra avslappningsövningar, samt ha dåligt samvete för att jag inte tog tag i att börja motionera. Jag ville inte motionera. Jag brukade få mer ont av att röra på mig. Efter en tid slutade jag gå till sjukgymnasten eftersom det ändå inte ledde till något positivt. Jag hade en lärare som också hade migrän, som någon gång på ett möte med mig och mina föräldrar nämnde att det finns mediciner som kan tas förebyggande mot migrän, t.ex. betablockerare. Men det tyckte mina föräldrar inte skulle behövas. Jag hade ju inget fel på hjärtat, och jag skulle klara det här med skolan ändå. Ingen förebyggande behandling, ingen utredning av varför jag hade så mycket smärta i kroppen och migrän.

Mina problem med smärta i kroppen och spänningshuvudvärk och migrän har blivit värre och värre med åren. Jag är vuxen nu, och efter flera år utan någon meningsfull hjälp från vårdcentralen kom jag över en beskrivning av Ehlers Danlos syndrom på twitter. EDS är en medfödd sjukdom som är vanligare hos autister och personer med ADHD. EDS är en bindvävssjukdom där kollagenet i kroppen inte fungerar optimalt, vilket bl.a. kan leda till att lederna i kroppen är instabila. Då behöver musklerna arbeta 3 gånger så hårt för att kunna genomföra rörelser och hålla uppe kroppen. Eftersom bindväv finns överallt i kroppen är EDS en multisystemisk sjukdom som kan ha många olika symptom som inte verkar hänga ihop. Jag kommer troligen snart att få en EDS-diagnos, av hypermobilitets-typ (det finns flera typer av EDS). Hela den här tiden har det funnits en förklaring till min smärta, samtidigt som man har fått mig att känna att det är mitt eget fel som inte gör rätt saker. Jag spände mig för mycket, jag var för stressad, jag orkade för lite, jag gjorde inte övningar som jag skulle. Jag var ett barn! Det var det vuxnas ansvar att stötta mig, att ge mig hjälpmedel i skolan så att jag inte fick lika ont, att inte ställa mer krav på mig än jag klarade av och inte bara säga åt mig att göra mer saker så blir allt bra. Föräldrar, lärare, sjukgymnaster, läkare, mfl.: ta det på allvar när barn har ont.

Funkisfeministen har samlat länkar med info om Ehlers Danlos syndrom här. Utöver dem finns också Socialstyrelsens hemsida här,
samt en text för behandling/vårdprogram för barn med EDS här. Notera: omfattande restriktioner för rörelser på idrotten!

Publicerat i skolan, vården | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Kapitel 9: Dåliga instruktioner och arroganta lärare

Jag märkte när jag började i vanlig klass att lärare i allmänhet inte är så bra på att skriva instruktioner och förklara saker som de tror. De förlitar sig ofta på att eleverna ska kunna gissa sig till vad de menar. När jag påpekade att instruktionerna var otydliga fick jag i bästa fall ett förtydligande om hur de menade och i värsta fall fick jag inte det, utan läraren insisterade på att de hade gjort det så tydligt som det bara går. Jag fick aldrig något erkännande om att de hade varit slarviga, eller att de hade gjort antagandet att något som kunde tolkas på flera sätt bara skulle kunna tolkas så som de menade. De flesta lärare verkar ha svårt att sätta sig in i vad det är som en elev inte förstår och varför. De har alltså svårt att hitta var deras förklaring brister och de har svårt att förklara saker på ett annat sätt än de brukar. Det här gäller även de lärare som skriver ämnesböckerna och annat undervisningsmaterial som skolan beställt utifrån. Men istället för att rannsaka sig själv placerar läraren ofta problemet hos eleven. Det är elevens problem/fel att hen inte förstår. Det är inte ett problem att läraren inte kan förklara så att eleven förstår. Det är inte ett problem att läraren inte skriver tydliga instruktioner från början. Vissa lärare gjorde samma typ av otydligheter i princip varje gång de gav oss instruktioner. De bättrade sig inte efter att de hade fått veta på vilket sätt deras instruktioner var otydliga. Jag tror att de använde samma blad med uppgifter, utan att förbättra dem, år efter år. Det är arrogant att avfärda elever som om de inte kan ha insikter som läraren inte har. Läraren är redan (förhoppningsvis) kunnig i sitt ämne och vet hur hen har tänkt att uppgiften ska göras. Därför måste hen vara uppmärksam på att inte utelämna viktig information, och vara öppen för att erkänna sina misstag. Lärare kan liksom alla andra ha dåliga idéer. Att erkänna sina misstag underminerar positionen som auktoritet, något som en del lärare inte är villiga att göra.

Jag hade en gång en lärare som är ett extra tydligt exempel. Hen var så slarvig och oorganiserad att det varenda lektion var fullt med otydligheter, t.ex. datum som inte stämde, sidhänvisningar som var inte ledde dit de skulle, nummer på matteuppgifter stämde inte, papper och häften som hänvisades till som vi inte hade fått för hen hade glömt att ge oss dem. Denna lärare sa en dag när jag som vanligt räckte upp handen för att fråga vad som gällde: ”Nu blir jag nervös. Vad har jag gjort fel den här gången?”. Som om jag frågade av illvilja. Det är inte okej att dumpa sina känslor på eleven. Skulle jag ha dåligt samvete för att jag var den enda i klassen som vågade fråga? Och hur gick det för eleverna i de klasser där ingen vågade eller klarade att fråga? Jag har full förståelse för att en kan ha svårt för att hålla kolla på saker. Jag har ju själv svårt för det till och med. Och jag tycker inte som en del att om man har svårt för det ska man inte jobba i skolan. Däremot så ska skolan stötta lärare, skolan ska ge lärare stöd för att de ska kunna genomföra de moment som de har svårare för, och skolan ska anpassa vem som gör vilka arbetsuppgifter efter personalens förutsättningar. Det här är ju väldigt långt ifrån hur skolan ser ut idag, och det är egentligen inte ämnet för den här texten. Jag har skrivit om skolan, arbetsmiljö och makt förut här och här.

Lärare kan alltså vara väldigt otydliga, och det kan vara ett större problem för autistiska elever. Jag hade svårare att gissa mig till vad som saknades instruktionerna än många andra elever. Det som blev besvärligt och krävde lite extra tankemöda för många andra elever kunde göra det omöjligt för mig att genomföra en uppgift. Många andra elever kunde försöka sig på ett svar som de i värsta fall sen fick fel på. Det kunde inte jag alltid. När det var prov och jag stötte på såna otydliga frågor gjorde jag så att jag skrev så mycket jag kunde om allt som på något sätt hade med ämnet att göra, i hopp om att jag då skulle få med det som läraren ville ha svar på. Och jag kunde ju mycket. Jag skrev så mycket jag hann. Jag behövde extra många papper. Man fick ju inte fråga vad det var som läraren ville att vi skulle svara på provet, och läraren förstod sällan att frågan var luddig. Jag hade väldigt svårt att få tiden att räcka till att svara på alla frågor. Provsituationen var så extremt stressig för mig att jag i högstadiet fick migrän nästan varje gång vi skulle ha prov i något ämne. Då kunde jag inte gå till skolan, och missade därmed inte bara provet utan även de andra ämnena som vi hade den dagen. Sen fick jag göra proven på en omprovstid. Det var i alla fall mycket färre elever i klassrummet då, en fördel i sig, och dessutom blev det lite mer sannolikt att läraren var villig att förtydliga provfrågorna.

Publicerat i skolan | Märkt , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Kap. 8: Jag önskar mina föräldrar gjort annorlunda

Jag önskar att mina föräldrar inte hade varit så ableistiska och att de inte värderade högskoleutbildning, status, förmåga att jobba och att ”inte ha en diagnos” (läs: funktionsnedsättning) så högt. Jag önskar att de inte hade varit så ableistiska när det gäller intelligens och prestera i skolan. Och att de hade varit mer kritiska mot skolsystemet och auktoriteter. Jag menar inte nödvändigtvis att de skulle kunna påverka skolsystemet, utan jag menar framför allt att om de varit kritiska mot ett system som handlar om att få barn att göra som de blir tillsagda, mot en skolplikt som tvingar barn att vistas i miljöer där de inte mår bra, mot undervisning som är utformad så att alla ska göra på samma sätt och lära sig i samma takt, en skola där elever inte har något inflytande, om de hade varit kritiska mot allt detta så hade jag i alla fall känt att de var på min sida. Att det fanns vuxna som inte tyckte att vad jag utsattes för var rätt eller rimligt. Då skulle jag inte behövt känna att jag var ensam i världen, att det var fel på mig och att ingen trodde på mig. Det var lite det här jag tänkte skriva om i inlägget om föräldrars politiska åsikter, men sen kom jag av mig. Föräldrar som har anti-kapitalistiska åsikter kan göra stor skillnad, medan föräldrar som ser funkisar som en börda för samhället gör stor skada.

Särskilt den ena av mina föräldrar, som jag kallar S, brydde sig väldigt mycket om vad andra människor skulle tänka om vår familj. Jag fick inte stimma för det tycker folk är konstigt. S jobbade mycket, och sen gjorde vi av med pengar genom att åka på semester, för att vara som de andra familjerna. På födelsedagar och julen fick vi ganska dyra presenter. Istället önskar jag att vi hade snålat på det och att mina föräldrar jobbat mindre, så att de därmed orkade ta hand om oss barn. När jag var 12 år slutade S att tvätta mina kläder, lakan och handdukar. Ville jag ha rena kläder, lakan och handdukar fick jag tvätta dem själv. Ibland kom jag på att jag behövde tvätta på kvällen, och då blev mina byxor inte torra till nästa dag. Då fick jag gå till skolan i fuktiga byxor. Det är väldigt obehagligt med fuktiga kläder, särskilt på vintern. Jag önskar att mina föräldrar hade skött allt som behövde göras hemma. Jag vet att barn när de blir äldre förväntas hjälpa till med sysslor i hushållet, tvätta själv, laga mat själv och börja städa sitt rum själv osv. Men det är inte rätt att barn och ungdomar som inte har ork nog att gå i skolan ska behöva göra det. Det är inte rätt tillfälle att ”lära sig” det eller ”träna på det”. Det kan man lära sig sen när man överlevt skolan. Att lära sig något och att behöva göra det ofta är förresten två olika saker. Jag visste ju hur man tvättade. Läs gärna Funkisfeministen och Livets Bilder om kompetens och kapacitet.

Jag önskar att mina föräldrar hade försökt få stopp på alla dessa läxor, och om det inte var möjligt att de hade varit stöttande och förstående, att de hade hjälpt mig från början till slut med att göra läxorna. Jag har ju väldigt svårt att komma ihåg saker, planera när saker ska göras, komma igång med saker, att koncentrera mig på saker som jag inte är intresserad av och ibland att förstå frågorna som ofta var slarvigt formulerade. Detta tillsammans med att skolan och sysslorna hemma ställde för höga krav på kapacitet gjorde läxorna till en mardröm. Det blev extra då frustrerande att de vuxna bestämde att jag måste göra alla dessa onödiga läxor, annars fick jag förmaningar. Jag önskar att jag hade fått vara hemma längre perioder. Det fanns en gräns för hur mycket jag kunde komma undan med att ”skolka”. S var orolig för vad lärarna skulle tycka om jag inte gick till skolan. Jag tänkte på den tiden att det var något pinsamt för hela familjen hur dålig jag var. Och jag hade rätt, de tyckte nog det var pinsamt. Men jag förstår nu att mina föräldrar var rädda för att skolan skulle anmäla till socialtjänsten. För om det blev en utredning skulle det komma fram att de tog inte hand om oss som man ska. Vid några tillfällen sa S det också, att om jag inte gick till skolan så skulle jag hamna hos främmande vuxna som skulle behandla mig dåligt. Ibland hotade hen oss med att om vi inte hjälpte till i hemmet som vi skulle, då kommer hen att flytta till Australien och lämna oss kvar här. Det är helt oacceptabelt att säga så till barn som man har ansvar för.

Det hade varit bra om mina föräldrar hade trott på mig när jag sa att jag inte orkade, och om de hade tyckt att det var relevant vad jag ville och vad jag tyckte om skolan. Jag borde ha fått göra en NPF-utredning. Men någon utredning ville de ju inte veta av. Istället sa de att om jag inte gick till skolan tillräckligt ofta och klarade alla ämnen som man ska klara, då kommer polisen att hämta mig i polisbil varje morgon för att se till att jag går till skolan. Jag bröt mot lagen genom att inte gå till skolan, sa mina föräldrar, och då kommer ju polisen. Ville jag att poliser skulle komma och släpa mig till skolan? Nej, det verkade läskigt. Att mina föräldrar inte klarade av att ge oss barn den omsorg som vi behövde gjorde så klart min situation ännu svårare, men skolan skötte sig inte heller, och skolan skulle inte ha hjälpt mig om de hade anmält till socialtjänsten. Vi behöver ha ett samhälle där föräldrar kan få stöd från samhället i sitt föräldraskap, annars blir effekten att problem i hemmet till alla pris ska hållas hemliga. Skolan ska inte ha möjligheten att smita undan sitt ansvar genom att skylla på föräldrar.

Publicerat i Politik, skolan | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Kapitel 7: Autisten som hade potential

Innehållsvarning: suicidtankar, internaliserad ableism, betyg.

Medan det här pågick (som jag beskrev i kapitel 6) försökte mina föräldrar och lärare motivera mig att anstränga mig mer. De talade om min ”potential” som om jag utnyttjade den fullt ut, istället för att slösa bort den, skulle göra det möjligt för mig att ”bli vad jag vill”. Alltså att gå vilken högskoleutbildning jag ville och jobba med vad jag ville. Jag dög inte som jag var. De försökte motivera mig genom att påpeka att jag måste göra mer för att bli värdefull. Det var budskapet. Samtidigt som jag kämpade varje dag med att orka leva. Jag ville vara värdefull, men jag kunde inte göra mer. Det trodde ingen på. Jag ville inte jobba. Jag ville vila. Och jag hatade mig själv för denna ”lathet”. Jag var jätterädd för vad som skulle hända när jag en dag oundvikligen inte skulle orka med skolan längre. Att lyckas i skolan var det viktigaste som fanns (som jag skrev i kapitel 1). Hur fullkomligt värdelös skulle jag inte bli när det enda som var bra med mig blev irrelevant? Vad var jag bra för om jag inte kunde utbilda mig? Min föräldrar skulle skämmas över mig.

De vuxna märkte i högstadiet att jag mådde väldigt dåligt, men en av mina föräldrar, som vi kan kalla S, var helt emot BUP (Barn och ungdomspsykiatrin). BUP skulle inte förstå. De skulle tro att det ”var något fel på mig”. S var deprimerad, och ”visste” att det var jag också. Det behövdes inte göras några utredningar, bestämde hen. Jag fick träffa några olika privata kuratorer, psykologer och psykiatriker. Jag fick prova en antidepressiv medicin som inte hjälpte. Ingenting hjälpte. Om jag hade gjort en utredning på BUP hade jag nog fått en autism-diagnos och/eller ADHD-diagnos (om de inte avfärdade mig). Då skulle jag i alla fall i teorin fått möjlighet att få stöd och förståelse. Men så blev det alltså inte. Istället fortsatte det på samma sätt. Jag fick inget stöd och skulle bara anstränga mig mer och gå till skolan varje dag.

I nian var det nära att jag blev underkänd eller fick streck i många, nästan alla, ämnen. Jag låg efter med väldigt många inlämningsuppgifter och prov, och man måste göra alla moment för att kunna bli godkänd. S sa då att hen trodde inte på att jag skulle klara skolan. Vad jag hörde var att hen hade tappat hoppet om att jag skulle kunna bli värdefull. Jag gjorde en enorm kraftansträngning och gick ut nian, med bra betyg utom i Idrott som jag fick streck eller IG (icke godkänd). Jag hade nämligen räknat ut att jag behövde inte gå på idrotten för att kunna gå ut nian. Det låter kanske konstigt för en del att jag kunde vara nära att inte klara att gå ut nian, och ändå få bra betyg. Men problemet var ju att jag skulle klara att göra inlämningsuppgifterna/uppsatserna och klara att gå till skolan för att göra omprov på de prov som jag hade missat. När jag väl skrev provet eller lyckades bli klar med en uppsats så fick jag höga betyg på dem. Det skulle inte bli lättare för mig om jag ”sänkte mina krav på mig själv”, och skrev en uppsats som räckte nätt och jämnt för godkänt, som lärarna verkade tro. Jag kunde bara skriva uppsats på ett sätt. Jag hade visserligen höga krav på min själv, som kom från mina föräldrar. Jag ville få höga betyg. Men man behövde skriva lika många prov och uppsatser oavsett betyg, så mina förväntningar på betyg påverkade inte hur svårt jag hade det i skolan. Jag lyckade alltså gå ut nian, och skulle nu börja gymnasiet, fortfarande utan något stöd hemifrån eller från skolan.

Fortsättning följer…

Publicerat i skolan, vården | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer