Kapitel 11: Autism, ADHD och muntliga redovisningar

Jag är autistisk och jag hatade att tvingas göra muntliga redovisningar inför klassen. Som jag nämnt i tidigare texter tror de vuxna att barn inte har anledningar till varför de inte vill göra saker. I en skola som tvingar barn att göra saker de inte vill kommer många barn att fara illa. Och det är en sån skola vi har. Lärarna sa till oss elever att vi måste göra muntliga redovisningar för att vi ska lära träna och lära oss ”inför vuxenlivet”. Det sa att var viktigt att kunna. De behövde säga det för det var många elever som mådde dåligt av redovisningarna, och då motiverade lärarna tvånget så. Jag visste redan som barn att om jag klarade att jobba när jag blev vuxen, skulle jag inte kunna ha ett jobb där man måste göra något som liknar en muntlig redovisning. Eftersom jag är vuxen nu vet jag även att de hade flera fel: 1) jag lärde mig inte någonting från att tvingas göra det, 2) jag hade aldrig förutsättningar att kunna göra det utan att må dåligt och 3) jag behöver aldrig göra det nu när jag är vuxen.

Varför mådde jag så dåligt av muntliga redovisningar? En del autister är helt eller delvis icke-verbala. Jag ger intrycket av att vara mestadels verbal. Med det menar jag att jag kan oftast forma och uttala ord med munnen, men att det kan vara missvisande eftersom det är inte alltid som jag kan få fram rätt ord, särskilt om jag inte har sagt något liknande förut och därmed inte har något skript. I muntliga redovisningar ingår inte bara att kunna ett ämne och prata om det, utan många delar, en del uttalade och andra outtalade. Samma sak gäller för en muntlig redovisning som för en skriftlig redovisning (en uppsats): nämligen att man ska förbereda sig och tänka ut vad man ska säga. Här stötte jag på samma problem som när jag fick i uppgift att skriva uppsats. Jag hade svårt att komma igång och jag hade egentligen ingen ork över till att göra olika uppgifter och läxor. Jag är ju både autistisk och ADHD, vilket innebär för mig att jag har svårt att initiera, svårt att växla mellan aktiviteter, koncentrationssvårigheter och stort behov av återhämtning. Jag var sent ute, stressad, illa förberedd och extremt nervös. Genom att tvinga oss att ha muntliga redovisningar varje termin var det meningen att vi skulle träna på att vara ute i god tid och förbereda oss. Vi skulle bli vana och därmed mindre nervösa, och då skulle det gå bättre. Det är ju inte så farligt, bara vi slutar oroa oss! Men samtidigt fick jag inget som helst stöd för kunna göra på något annat sätt. Att säga åt ett barn att misslyckas gång på gång, utan att erbjuda något stöd, kommer inte att hjälpa utan stjälpa. Ena sekunden är det ”du behöver inte vara nervös”, nästa är det ”du gör fortfarande fel”. Det är inte ofarligt, utan väldigt farligt att lära barn att de har en inneboende dålighet.

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det som lärare (och andra elever i klassen) bedömer är inte bara vad man säger i sin redovisning. Vi fick veta att det var viktigt att tala på rätt sätt och ha rätt sorts kroppsspråk. Hur är det nu man brukar säga om autister, om man är ableistisk? Att vi har fel kroppsspråk. Vi gör rörelser som man inte ska göra (stimmar) eller har svårt att vara still. Vi har fel ansiktsuttryck. Vi gör för lite rörelser/är för stela. Vi pratar för snabbt eller med för lite melodi så att det blir monotont. Vi är obekväma med ögonkontakt. Flera av de här sakerna säger folk även om oss med ADHD. Jag är både och, så har lite svårt att dra en gräns vad som är vad. Lärare sa i alla fall uttryckligen till mig att jag gjorde alla dessa saker fel när jag redovisade. Lärarna tyckte att jag måste träna mer på det här så att jag gör rätt och bättre redovisning. Det var viktigt att jag skulle få publiken att gilla min redovisning och utstråla ett ”trevligt kroppsspråk”. Det är ett omöjligt mål om vi inte byter ut publiken mot folk som förstår och uppskattar autistiskt kroppsspråk. Här har vi alltså en normaliserande undervisning som går ut på att det kroppsspråk och sätt att prata som är normen är inbakat i mål/kriterier/betyg. Det är orättvist, ableistiskt, rent av diskriminering, att ha muntliga redovisningar som ett obligatoriskt moment. Skolan ska vara till för eleverna. En plats där man kan lära sig och utvecklas. Det gynnar aldrig eleven att lära sig hata sig själv. Det är inte konstigt att barn inte vill gå till en skola där självhat står på agendan.

Publicerat i skolan, Språk | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

Stödfrågor till arbetsterapeuter som arbetar med personcentrering och delaktighet

Jag kommer här ställa en rad Ja/Nej frågor, där det första svaret är det önskvärda för att möjliggöra delaktighet.

1. Erbjuder ni era klienter att kommunicera helt och hållet i skrift, dvs. både ni och klienten kommunicerar genom skrivna ord? Ja/Nej

2. Erbjuder ni distansmöten? Ja/Nej

3. Erbjuder ni hembesök? Ja/Nej

4. Erbjuder ni asynkron kommunikation? (Alltså att ni och klienten inte behöver mötas fysiskt eller online på samma tid. Exempel är e-post och sms.) Ja/Nej

5. Får klienten bestämma helt själv vilket/vilka sätt hen vill kommunicera på? Ja/Nej

6. Om ni har personliga möten: Får klienten välja vilken tid och veckodag? Ja/Nej

7. Har klienten inflytande över hur långa era möten är? Ja/Nej

8. Har klienten inflytande över hur ofta ni ska mötas eller kommunicera på annat sätt? Ja/Nej

9. Får klienten välja vad hen vill ha hjälp med först, om hen behöver hjälp med flera saker? Ja/Nej

10. Om klienten vill få ett hjälpmedel utskrivet som t.ex. kan innebära en förlust av en förmåga: försöker ni påverka klienten att ”klara sig utan hjälpmedel”, istället för att sakligt informera om för- och nackdelar? Nej/Ja

11. Är det helt frivilligt för klienten att träffa er/ha kontakt med er? Ja/Nej

12. Om ni läser om arbetsterapi i sociala medier på fritiden: lyssnar ni mer på andra arbetsterapeuter och vårdpersonal än på målgruppen för ert yrke (klienter)? Nej/Ja

Använd gärna den här mallen och svara i kommentarerna:
1. Kommunicera i skrift:
2. Distansmöten:
3. Hembesök:
4. Asynkron kommunikation:
5. Klienten får välja kommunaktionssätt själv:
6. Välja tid och veckodag:
7. Inflytande över längd på möten:
8. Inflytande över hur ofta kontakt:
9. Klienten får välja vad hen vill ha hjälp med först:
10. Försöker påverka klientens val av hjälpmedel, istället för sakligt informera:
11. Frivilligt för klienten att ha kontakt med er:
12. Lyssnar mer på vårdpersonal än på klienter i sociala medier:

Publicerat i skolan, vården | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Kapitel 10: Smärta som ingen tog på allvar

Jag var ett autistiskt barn. Jag hade mycket ont i kroppen som barn. Jag trampade snett och fick ont i fötterna ofta. När jag började lågstadiet började också skolidrotten, som jag var tvungen att vara med på. Det var väldigt svårt med idrott, och jag fick ont under tiden och efteråt. När jag hade ont i kroppen och berättade det för de vuxna sa de att det var träningsvärk eller växtvärk. Det var inget anmärkningsvärt att jag hade ont, och inget som vi skulle undersöka eller göra något åt. I lågstadiet kunde jag få ont i höger hand och axel av att skriva för hand. Det vuxna förklarade att det var för att jag spände mig för mycket när jag skrev. Men jag fick ingen hjälp med det heller. Om jag inte spände mig på det sättet kunde jag inte skriva alls, och hur jag än gjorde blev jag snabbt trött i musklerna. Vad jobbigt att jag gjorde fel så att jag fick så mycket ont, men jag fick skylla mig själv förstod jag. Ju högre upp i årskurserna jag kom, desto mer skulle man skriva för hand. Eftersom jag hade svårt att tolka frågor på prov (som jag skrev om här) fick jag skriva många A4-sidor för hand när det var prov. Jag skrev mycket mer än de flesta andra eleverna, trots att jag fick så ont. Det fanns inget alternativ. Jag skulle göra det. Bara att bita ihop. Jag hade spänningshuvudvärk och smärta i axlarna nästan varje dag. Att jag hade ont i båda axlarna sa de vuxna berodde på att jag spände mig för att jag var stressad. Jag måste lära mig att slappna av! Hade jag inte gjort mina avslappningsövningar?

I tidiga tonåren fick jag migrän för första gången, och efter det fick jag migrän allt oftare. Vi träffade min husläkare flera gånger. Jag fick en medicin att ta vid behov när ett migränanfall var på väg, och sen skulle jag lägga mig och vila i ett mörkt rum tills det gick över. Medicinen fungerade inte så bra, och jag fick prova en annan. Men det behövdes något förebyggande så att jag inte skulle få migrän så ofta. Jag hade inte tid med migrän, jag hamnade efter i skolan. Min husläkare sa att jag borde börja motionera på fritiden, t.ex. börja simma. Jag fick också träffa en sjukgymnast som gav mig övningar att göra hemma, som jag sen inte fick något stöd hemifrån att komma ihåg att göra. Sjukgymnasten låg 40 minuter bort från där vi bodde med kollektivtrafiken. Nu skulle jag förutom att orka med skolan åka in till en sjukgymnast själv, och få förmaningar för att jag inte gjort mina övningar (som jag för övrigt inte tyckte hjälpte, och som jag inte förstod hur jag skulle göra dem). Jag skulle också stressa mindre och göra avslappningsövningar, samt ha dåligt samvete för att jag inte tog tag i att börja motionera. Jag ville inte motionera. Jag brukade få mer ont av att röra på mig. Efter en tid slutade jag gå till sjukgymnasten eftersom det ändå inte ledde till något positivt. Jag hade en lärare som också hade migrän, som någon gång på ett möte med mig och mina föräldrar nämnde att det finns mediciner som kan tas förebyggande mot migrän, t.ex. betablockerare. Men det tyckte mina föräldrar inte skulle behövas. Jag hade ju inget fel på hjärtat, och jag skulle klara det här med skolan ändå. Ingen förebyggande behandling, ingen utredning av varför jag hade så mycket smärta i kroppen och migrän.

Mina problem med smärta i kroppen och spänningshuvudvärk och migrän har blivit värre och värre med åren. Jag är vuxen nu, och efter flera år utan någon meningsfull hjälp från vårdcentralen kom jag över en beskrivning av Ehlers Danlos syndrom på twitter. EDS är en medfödd sjukdom som är vanligare hos autister och personer med ADHD. EDS är en bindvävssjukdom där kollagenet i kroppen inte fungerar optimalt, vilket bl.a. kan leda till att lederna i kroppen är instabila. Då behöver musklerna arbeta 3 gånger så hårt för att kunna genomföra rörelser och hålla uppe kroppen. Eftersom bindväv finns överallt i kroppen är EDS en multisystemisk sjukdom som kan ha många olika symptom som inte verkar hänga ihop. Jag kommer troligen snart att få en EDS-diagnos, av hypermobilitets-typ (det finns flera typer av EDS). Hela den här tiden har det funnits en förklaring till min smärta, samtidigt som man har fått mig att känna att det är mitt eget fel som inte gör rätt saker. Jag spände mig för mycket, jag var för stressad, jag orkade för lite, jag gjorde inte övningar som jag skulle. Jag var ett barn! Det var det vuxnas ansvar att stötta mig, att ge mig hjälpmedel i skolan så att jag inte fick lika ont, att inte ställa mer krav på mig än jag klarade av och inte bara säga åt mig att göra mer saker så blir allt bra. Föräldrar, lärare, sjukgymnaster, läkare, mfl.: ta det på allvar när barn har ont.

Funkisfeministen har samlat länkar med info om Ehlers Danlos syndrom här. Utöver dem finns också Socialstyrelsens hemsida här,
samt en text för behandling/vårdprogram för barn med EDS här. Notera: omfattande restriktioner för rörelser på idrotten!

Publicerat i skolan, vården | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Kapitel 9: Dåliga instruktioner och arroganta lärare

Jag märkte när jag började i vanlig klass att lärare i allmänhet inte är så bra på att skriva instruktioner och förklara saker som de tror. De förlitar sig ofta på att eleverna ska kunna gissa sig till vad de menar. När jag påpekade att instruktionerna var otydliga fick jag i bästa fall ett förtydligande om hur de menade och i värsta fall fick jag inte det, utan läraren insisterade på att de hade gjort det så tydligt som det bara går. Jag fick aldrig något erkännande om att de hade varit slarviga, eller att de hade gjort antagandet att något som kunde tolkas på flera sätt bara skulle kunna tolkas så som de menade. De flesta lärare verkar ha svårt att sätta sig in i vad det är som en elev inte förstår och varför. De har alltså svårt att hitta var deras förklaring brister och de har svårt att förklara saker på ett annat sätt än de brukar. Det här gäller även de lärare som skriver ämnesböckerna och annat undervisningsmaterial som skolan beställt utifrån. Men istället för att rannsaka sig själv placerar läraren ofta problemet hos eleven. Det är elevens problem/fel att hen inte förstår. Det är inte ett problem att läraren inte kan förklara så att eleven förstår. Det är inte ett problem att läraren inte skriver tydliga instruktioner från början. Vissa lärare gjorde samma typ av otydligheter i princip varje gång de gav oss instruktioner. De bättrade sig inte efter att de hade fått veta på vilket sätt deras instruktioner var otydliga. Jag tror att de använde samma blad med uppgifter, utan att förbättra dem, år efter år. Det är arrogant att avfärda elever som om de inte kan ha insikter som läraren inte har. Läraren är redan (förhoppningsvis) kunnig i sitt ämne och vet hur hen har tänkt att uppgiften ska göras. Därför måste hen vara uppmärksam på att inte utelämna viktig information, och vara öppen för att erkänna sina misstag. Lärare kan liksom alla andra ha dåliga idéer. Att erkänna sina misstag underminerar positionen som auktoritet, något som en del lärare inte är villiga att göra.

Jag hade en gång en lärare som är ett extra tydligt exempel. Hen var så slarvig och oorganiserad att det varenda lektion var fullt med otydligheter, t.ex. datum som inte stämde, sidhänvisningar som var inte ledde dit de skulle, nummer på matteuppgifter stämde inte, papper och häften som hänvisades till som vi inte hade fått för hen hade glömt att ge oss dem. Denna lärare sa en dag när jag som vanligt räckte upp handen för att fråga vad som gällde: ”Nu blir jag nervös. Vad har jag gjort fel den här gången?”. Som om jag frågade av illvilja. Det är inte okej att dumpa sina känslor på eleven. Skulle jag ha dåligt samvete för att jag var den enda i klassen som vågade fråga? Och hur gick det för eleverna i de klasser där ingen vågade eller klarade att fråga? Jag har full förståelse för att en kan ha svårt för att hålla kolla på saker. Jag har ju själv svårt för det till och med. Och jag tycker inte som en del att om man har svårt för det ska man inte jobba i skolan. Däremot så ska skolan stötta lärare, skolan ska ge lärare stöd för att de ska kunna genomföra de moment som de har svårare för, och skolan ska anpassa vem som gör vilka arbetsuppgifter efter personalens förutsättningar. Det här är ju väldigt långt ifrån hur skolan ser ut idag, och det är egentligen inte ämnet för den här texten. Jag har skrivit om skolan, arbetsmiljö och makt förut här och här.

Lärare kan alltså vara väldigt otydliga, och det kan vara ett större problem för autistiska elever. Jag hade svårare att gissa mig till vad som saknades instruktionerna än många andra elever. Det som blev besvärligt och krävde lite extra tankemöda för många andra elever kunde göra det omöjligt för mig att genomföra en uppgift. Många andra elever kunde försöka sig på ett svar som de i värsta fall sen fick fel på. Det kunde inte jag alltid. När det var prov och jag stötte på såna otydliga frågor gjorde jag så att jag skrev så mycket jag kunde om allt som på något sätt hade med ämnet att göra, i hopp om att jag då skulle få med det som läraren ville ha svar på. Och jag kunde ju mycket. Jag skrev så mycket jag hann. Jag behövde extra många papper. Man fick ju inte fråga vad det var som läraren ville att vi skulle svara på provet, och läraren förstod sällan att frågan var luddig. Jag hade väldigt svårt att få tiden att räcka till att svara på alla frågor. Provsituationen var så extremt stressig för mig att jag i högstadiet fick migrän nästan varje gång vi skulle ha prov i något ämne. Då kunde jag inte gå till skolan, och missade därmed inte bara provet utan även de andra ämnena som vi hade den dagen. Sen fick jag göra proven på en omprovstid. Det var i alla fall mycket färre elever i klassrummet då, en fördel i sig, och dessutom blev det lite mer sannolikt att läraren var villig att förtydliga provfrågorna.

Publicerat i skolan | Märkt , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Kap. 8: Jag önskar mina föräldrar gjort annorlunda

Jag önskar att mina föräldrar inte hade varit så ableistiska och att de inte värderade högskoleutbildning, status, förmåga att jobba och att ”inte ha en diagnos” (läs: funktionsnedsättning) så högt. Jag önskar att de inte hade varit så ableistiska när det gäller intelligens och prestera i skolan. Och att de hade varit mer kritiska mot skolsystemet och auktoriteter. Jag menar inte nödvändigtvis att de skulle kunna påverka skolsystemet, utan jag menar framför allt att om de varit kritiska mot ett system som handlar om att få barn att göra som de blir tillsagda, mot en skolplikt som tvingar barn att vistas i miljöer där de inte mår bra, mot undervisning som är utformad så att alla ska göra på samma sätt och lära sig i samma takt, en skola där elever inte har något inflytande, om de hade varit kritiska mot allt detta så hade jag i alla fall känt att de var på min sida. Att det fanns vuxna som inte tyckte att vad jag utsattes för var rätt eller rimligt. Då skulle jag inte behövt känna att jag var ensam i världen, att det var fel på mig och att ingen trodde på mig. Det var lite det här jag tänkte skriva om i inlägget om föräldrars politiska åsikter, men sen kom jag av mig. Föräldrar som har anti-kapitalistiska åsikter kan göra stor skillnad, medan föräldrar som ser funkisar som en börda för samhället gör stor skada.

Särskilt den ena av mina föräldrar, som jag kallar S, brydde sig väldigt mycket om vad andra människor skulle tänka om vår familj. Jag fick inte stimma för det tycker folk är konstigt. S jobbade mycket, och sen gjorde vi av med pengar genom att åka på semester, för att vara som de andra familjerna. På födelsedagar och julen fick vi ganska dyra presenter. Istället önskar jag att vi hade snålat på det och att mina föräldrar jobbat mindre, så att de därmed orkade ta hand om oss barn. När jag var 12 år slutade S att tvätta mina kläder, lakan och handdukar. Ville jag ha rena kläder, lakan och handdukar fick jag tvätta dem själv. Ibland kom jag på att jag behövde tvätta på kvällen, och då blev mina byxor inte torra till nästa dag. Då fick jag gå till skolan i fuktiga byxor. Det är väldigt obehagligt med fuktiga kläder, särskilt på vintern. Jag önskar att mina föräldrar hade skött allt som behövde göras hemma. Jag vet att barn när de blir äldre förväntas hjälpa till med sysslor i hushållet, tvätta själv, laga mat själv och börja städa sitt rum själv osv. Men det är inte rätt att barn och ungdomar som inte har ork nog att gå i skolan ska behöva göra det. Det är inte rätt tillfälle att ”lära sig” det eller ”träna på det”. Det kan man lära sig sen när man överlevt skolan. Att lära sig något och att behöva göra det ofta är förresten två olika saker. Jag visste ju hur man tvättade. Läs gärna Funkisfeministen och Livets Bilder om kompetens och kapacitet.

Jag önskar att mina föräldrar hade försökt få stopp på alla dessa läxor, och om det inte var möjligt att de hade varit stöttande och förstående, att de hade hjälpt mig från början till slut med att göra läxorna. Jag har ju väldigt svårt att komma ihåg saker, planera när saker ska göras, komma igång med saker, att koncentrera mig på saker som jag inte är intresserad av och ibland att förstå frågorna som ofta var slarvigt formulerade. Detta tillsammans med att skolan och sysslorna hemma ställde för höga krav på kapacitet gjorde läxorna till en mardröm. Det blev extra då frustrerande att de vuxna bestämde att jag måste göra alla dessa onödiga läxor, annars fick jag förmaningar. Jag önskar att jag hade fått vara hemma längre perioder. Det fanns en gräns för hur mycket jag kunde komma undan med att ”skolka”. S var orolig för vad lärarna skulle tycka om jag inte gick till skolan. Jag tänkte på den tiden att det var något pinsamt för hela familjen hur dålig jag var. Och jag hade rätt, de tyckte nog det var pinsamt. Men jag förstår nu att mina föräldrar var rädda för att skolan skulle anmäla till socialtjänsten. För om det blev en utredning skulle det komma fram att de tog inte hand om oss som man ska. Vid några tillfällen sa S det också, att om jag inte gick till skolan så skulle jag hamna hos främmande vuxna som skulle behandla mig dåligt. Ibland hotade hen oss med att om vi inte hjälpte till i hemmet som vi skulle, då kommer hen att flytta till Australien och lämna oss kvar här. Det är helt oacceptabelt att säga så till barn som man har ansvar för.

Det hade varit bra om mina föräldrar hade trott på mig när jag sa att jag inte orkade, och om de hade tyckt att det var relevant vad jag ville och vad jag tyckte om skolan. Jag borde ha fått göra en NPF-utredning. Men någon utredning ville de ju inte veta av. Istället sa de att om jag inte gick till skolan tillräckligt ofta och klarade alla ämnen som man ska klara, då kommer polisen att hämta mig i polisbil varje morgon för att se till att jag går till skolan. Jag bröt mot lagen genom att inte gå till skolan, sa mina föräldrar, och då kommer ju polisen. Ville jag att poliser skulle komma och släpa mig till skolan? Nej, det verkade läskigt. Att mina föräldrar inte klarade av att ge oss barn den omsorg som vi behövde gjorde så klart min situation ännu svårare, men skolan skötte sig inte heller, och skolan skulle inte ha hjälpt mig om de hade anmält till socialtjänsten. Vi behöver ha ett samhälle där föräldrar kan få stöd från samhället i sitt föräldraskap, annars blir effekten att problem i hemmet till alla pris ska hållas hemliga. Skolan ska inte ha möjligheten att smita undan sitt ansvar genom att skylla på föräldrar.

Publicerat i Politik, skolan | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Kapitel 7: Autisten som hade potential

Innehållsvarning: suicidtankar, internaliserad ableism, betyg.

Medan det här pågick (som jag beskrev i kapitel 6) försökte mina föräldrar och lärare motivera mig att anstränga mig mer. De talade om min ”potential” som om jag utnyttjade den fullt ut, istället för att slösa bort den, skulle göra det möjligt för mig att ”bli vad jag vill”. Alltså att gå vilken högskoleutbildning jag ville och jobba med vad jag ville. Jag dög inte som jag var. De försökte motivera mig genom att påpeka att jag måste göra mer för att bli värdefull. Det var budskapet. Samtidigt som jag kämpade varje dag med att orka leva. Jag ville vara värdefull, men jag kunde inte göra mer. Det trodde ingen på. Jag ville inte jobba. Jag ville vila. Och jag hatade mig själv för denna ”lathet”. Jag var jätterädd för vad som skulle hända när jag en dag oundvikligen inte skulle orka med skolan längre. Att lyckas i skolan var det viktigaste som fanns (som jag skrev i kapitel 1). Hur fullkomligt värdelös skulle jag inte bli när det enda som var bra med mig blev irrelevant? Vad var jag bra för om jag inte kunde utbilda mig? Min föräldrar skulle skämmas över mig.

De vuxna märkte i högstadiet att jag mådde väldigt dåligt, men en av mina föräldrar, som vi kan kalla S, var helt emot BUP (Barn och ungdomspsykiatrin). BUP skulle inte förstå. De skulle tro att det ”var något fel på mig”. S var deprimerad, och ”visste” att det var jag också. Det behövdes inte göras några utredningar, bestämde hen. Jag fick träffa några olika privata kuratorer, psykologer och psykiatriker. Jag fick prova en antidepressiv medicin som inte hjälpte. Ingenting hjälpte. Om jag hade gjort en utredning på BUP hade jag nog fått en autism-diagnos och/eller ADHD-diagnos (om de inte avfärdade mig). Då skulle jag i alla fall i teorin fått möjlighet att få stöd och förståelse. Men så blev det alltså inte. Istället fortsatte det på samma sätt. Jag fick inget stöd och skulle bara anstränga mig mer och gå till skolan varje dag.

I nian var det nära att jag blev underkänd eller fick streck i många, nästan alla, ämnen. Jag låg efter med väldigt många inlämningsuppgifter och prov, och man måste göra alla moment för att kunna bli godkänd. S sa då att hen trodde inte på att jag skulle klara skolan. Vad jag hörde var att hen hade tappat hoppet om att jag skulle kunna bli värdefull. Jag gjorde en enorm kraftansträngning och gick ut nian, med bra betyg utom i Idrott som jag fick streck eller IG (icke godkänd). Jag hade nämligen räknat ut att jag behövde inte gå på idrotten för att kunna gå ut nian. Det låter kanske konstigt för en del att jag kunde vara nära att inte klara att gå ut nian, och ändå få bra betyg. Men problemet var ju att jag skulle klara att göra inlämningsuppgifterna/uppsatserna och klara att gå till skolan för att göra omprov på de prov som jag hade missat. När jag väl skrev provet eller lyckades bli klar med en uppsats så fick jag höga betyg på dem. Det skulle inte bli lättare för mig om jag ”sänkte mina krav på mig själv”, och skrev en uppsats som räckte nätt och jämnt för godkänt, som lärarna verkade tro. Jag kunde bara skriva uppsats på ett sätt. Jag hade visserligen höga krav på min själv, som kom från mina föräldrar. Jag ville få höga betyg. Men man behövde skriva lika många prov och uppsatser oavsett betyg, så mina förväntningar på betyg påverkade inte hur svårt jag hade det i skolan. Jag lyckade alltså gå ut nian, och skulle nu börja gymnasiet, fortfarande utan något stöd hemifrån eller från skolan.

Fortsättning följer…

Publicerat i skolan, vården | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Kapitel 6: Autisten som inte gjorde sina läxor

Det är väldigt vanligt att barn inte tycker om att göra läxor. Många barn inte vill göra sina läxor, eller hur? Istället för att då fundera över varför vi fortfarande har ett system med läxor, tänker många vuxna att barnen måste ju göra sina läxor. Att det är naturligt att tvinga barn att göra saker som de inte vill. Barn kan väl inte ha några insikter om vad som är meningsfullt att lära sig och vilka sätt som funkar bättre att lära sig på? Barn kan väl inte veta hur mycket de orkar? Barn ska väl inte få göra roliga och intressanta saker, och lära sig på det sättet? Barn ska väl inte få ifrågasätta och kräva att vuxna ska kunna motivera ”varför ska jag göra det här?”. Nej, barn ska fostras att göra som de blir tillsagda. När barnens vilja inte spelar någon roll avfärdas även barn som inte kan, som att det är fråga om att de inte vill. En effekt av det här blir att vuxna kan inte identifiera svårigheter att göra läxor som beror på funktionsnedsättningar som autism och ADHD/ADD. Det var aldrig ett problem för mina föräldrar att jag fick läxor. Det var ett problem att jag inte gjorde dem! Eller att jag skrek ut min frustration medan jag försökte göra dem. Att jag ljög och sa att jag inte hade några läxor. Att jag vägrade gå till skolan för jag inte ville skämmas där för att jag inte gjort läxorna. Att jag inte hjälpte till hemma, trots att jag var helt utmattad från skola och läxor. Problemet var att jag var så lat. Sen när det var prov fick jag bra resultat. Då drog man inte slutsatsen att jag kunde lära mig utan att göra läxor, och borde få slippa dem. Istället betydde det att jag förstår ju visst det här, därför kan jag inte ha svårt att göra läxor. Och nu måste jag skärpa mig och göra mina läxor framöver.

Jag tyckte att många skolämnen i mellanstadiet var intressanta. Historia, samhällskunskap, religion, svenska, engelska, matematik och naturkunskap. Vad jag inte tyckte om var att läsa de sidor i boken som läraren bestämde att vi skulle läsa. Varför skulle vi lära oss Sveriges kungar så många gånger? Jag lärde mig den första gången vi läste om det. Men skolan handlar ju inte om att lära sig saker. Den handlar framför allt om att bevisa om och om igen vad man kan. Det är otänkbart att fråga en elev: kan du redan det här? och att lita på att eleven svarar ärligt. Hen kommer ju ljuga för att slippa, tror de vuxna. Någon tänker kanske nu ”Ja! Problemet är att det är för lätt i skolan för vissa elever så att de blir uttråkade! Särbegåvning, inte autism!”. Nej, problemet är att eleverna har inget inflytande över sin egen skolgång. Jag var väldigt intresserad av historia, och jag kom ihåg rätt så bra första gången jag lärde mig. Jag hade också stora svårigheter i skolan, och mer specifikt när det gäller den här frågan hade jag stora koncentrationssvårigheter som blev oöverstigliga när ämnet dessutom var någon jag redan kunde. Jag hade stora svårigheter i skolan som inte märktes på mina resultat på proven, eftersom mina svårigheter hade med andra saker att göra, och därmed fick jag inget stöd och ingen förståelse. När det började märkas mer och mer att jag mådde dåligt kunde ingen förstå varför. Hur kunde jag vara så trött? Jag som hade det så lätt för mig i skolan. Jag som var så begåvad.

Redan i mellanstadiet, men framför allt i högstadiet ”skolkade” jag mycket från skolan. Jag stannade hemma för jag orkade inte mer. Jag behövde vila. Jag hade migrän flera gånger i veckan. De vuxna tyckte det var dåligt av mig att inte vilja gå till skolan. De blev oroliga. De gav mig dåligt samvete. Det var ett problem att jag fick så mycket migrän, inte att skolan var så skadlig för mig att jag fick migrän. (Se mitt första åtgärdsprogram.) Sen i slutet på terminerna fick jag efter utvecklingssamtalet veta vilka uppsatser jag måste skriva och vilka prov jag måste göra. Det var jättestressigt. Jag mådde väldigt dåligt. Men jag klarade dem. Och då hade jag i alla fall sluppit massor med lektioner och läxor. Bara det nödvändigaste behövde jag göra för att bevisa vad jag redan kunde. Jag tycker det är väldigt konstigt att jag inte kunde få den enkla lösningen från början, att testa att göra provet först, innan vi jobbar med kapitlet på lektioner och i hemuppgifter. Om det gick okej på provet: vad bra, då får du vila. Inga onödiga lektioner. Inga läxor.

IMG_20170430_0002

Publicerat i skolan | Märkt , , , , , , , , , , , , | 7 kommentarer

Kapitel 5: Jag utvecklade komplex PTSD i mellanstadiet

Innehållsvarning: barndomstrauma, vanvård/omsorgssvikt (engelskans neglect).

IMG_20170429_0002

Det finns inte en anledning att jag inte ville gå till skolan, utan väldigt många. Det fanns inte ett enskilt problem som skulle vara enkelt att lösa. Innan jag går in närmare på olika delar vill jag prata om vad som gjorde att jag inte fick någon hjälp eller stöd från vuxna i min omgivning. Vad som bidrog i hög grad till att jag utvecklade C-PTSD redan i mellanstadiet. Det var dels att befinna mig i plågsamma situationer utan någon väg ut, utan något fungerande sätt att kommunicera att jag for illa. Och dels var det att när jag väl försökte sätta ord på saker blev jag inte trodd.

Folk brukar göra skillnad på om ett (autistiskt) barn började prata vid förväntad ålder eller inte. Det är inte så bra att lägga stor vikt vid det. Jag vet att jag pratade som förväntat, och därför antog mina föräldrar, förskolepedagoger och sedan lärare att det fanns en fungerande kommunikationsväg. Men att prata är inte detsamma som att kommunicera. Jag förlitade mig i stor del på skriptad kommunikation. Jag visste inte att det var det jag gjorde. Jag fick inget stöd att lära mig skript för att uttrycka mina behov. Jag fick lära mig ”kan du skicka smöret tack”. Det var oacceptabelt att bara säga ”smöret”. Det var otrevligt. Jag fick skäll. Så efter mycket möda hade jag ett skript som lät trevligt. Men om det jag försökte säga var något som jag inte hade ord för, något som de vuxna inte förstod, då fick jag aldrig lära mig något skript. Frustrerad kunde jag börja gråta. Helt utan anledning verkade det som. Jag kunde inte sluta. Då fick jag veta att jag förstörde för alla andra. Jag blev straffad.

Jag fick lära mig att det var ingen idé att försöka uppmärksamma de vuxna på min situation, för mina gränser respekterades inte, och mina behov avfärdades. Tänk alla gånger ett barn säger ”jag vill inte”, och de vuxna bryr sig inte om att ta reda på varför. De bestämmer bara. De tänker att det är helt utan anledning som barn inte vill saker. Ibland ljuger de för att få barnen att göra som de vill. Tänk alla gånger ett barn säger ”det gör ont” och vuxna säger ”nää, det gör inte ont”. Tänk sedan att det är ett autistiskt barn som fungerar på ett för de vuxna främmande sätt. Som påstår att ljuset från lamporna gör ont. Som plötsligt inte vill leka med sin ”bästa vän”. Som säger att ”jag kan inte”, när de vuxna tror sig veta att hen visst kan. Som säger ”jag är inte arg”. Och de vuxna säger: Det gör inte ont, sluta larva dig. Du vill visst leka med hen. Du kan visst, det här är lätt. Jo, jag märker ju att du är arg.

Min verklighet förnekades. Vad jag tänkte om mina behov, mina känslor, vad jag tyckte om, vad som gjorde ont, vem som var snäll mot mig, vad som var svårt och mycket mer var inte verkligt. Jag hade fel, och de vuxna hade rätt. Jag fick inte försvara mig eller fly undan när jag for illa. Ingen trodde på mig. Jag hade inte svårt för saker, istället var jag bara lat och måste jobba hårdare. Jag var ensam i världen. Jag utvecklade C-PTSD i mellanstadiet.

Publicerat i PTSD, skolan | Märkt , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Kapitel 4: Autist möter katederundervisning i fyran

I trean hade jag ändå inflytande över vilka ämnen jag ville hålla på med, och i vilken ordning jag ville göra saker (utom när det gällde idrott och slöjd). Jag kunde ha roligt och lära mig intressanta saker i skolan. Det handlade om att lära mig, inte om att bevisa för alla vuxna att jag fortfarande kan det som jag lärde mig förra veckan. De vuxna litade på att vi elever ville lära oss. Och de fanns där för att ge individuellt stöd när vi behövde det. Eftersom normen var att få individuellt stöd och jobba i sin egen takt blev jag inte utpekad om jag inte förstod instruktioner eller undervisningsmaterialet. Vilken kontrast mot katederundervisning!

Jag började alltså i en vanlig klass i fyran. Det var en helt annan sorts klassrum än jag var van vid. All undervisning var i form av lektioner. Det fanns en vit tavla och läraren stod där framme och förklarade saker. Vi var 30 elever i klassen. Vi satt tätt packade. Vi hade alla varsin bänk, och varsin extremt obekväm stol i plast. Nu ska vi ha matte. Läraren förklarar saker ur det nya kapitlet. En del elever hänger inte med. En del kan inte koncentrera sig. En del förstår inte varför de måste lyssna på läraren förklara samma sak så många gånger, på så opedagogiskt sätt. En del kan inte sitta still och får skäll. En del behöver egentligen gå på toa, men kan inte forma orden för att be om lov. En del får ont av de obekväma stolarna. En del hör inte vad läraren säger för hen har vänt sig så att vi inte kan se hens mun. Jag har varit alla dessa elever. Jag är autistisk och ADHD. Men det visste ingen då.

Jag var van att om jag inte förstod så skulle jag få svar på mina frågor. Jag räckte väldigt ofta upp handen, och krävde att läraren skulle förtydliga vad hen menade. ”Varför blev det x = 3 nu? Du har hoppat över ett steg! Jag förstår inte!” Jag vet inte säkert varför, men lärarna brukade svara på mina frågor, och t.ex. lägga till det steg som de hade hoppat över. Flera av de andra eleverna i klassen sa till mig vid många tillfällen att det var bra att jag frågade, för de förstod inte heller och vågade inte fråga. Jag ser det dock inte som att jag ”vågade” fråga. Jag stod helt enkelt inte ut med att behöva lyssna på saker som jag inte förstår, och jag var tack vare Montessoriklassen van att fråga lärare vad de menar, trots att jag faktiskt inte är verbal annars i alla lägen. Jag tyckte nog att läraren gjorde fel när hen misslyckades med att förklara för mig. Det fanns några lärare senare (i högstadiet) som irriterade sig fruktansvärt på att jag avbröt så ofta med mina frågor. Jag kunde inte låta bli att fråga ändå. Lärarna brukade ju också ställa frågor som vi i klassen skulle besvara. Vi skulle räcka upp handen om vi kunde. Jag räckte nästan alltid upp handen, för jag kunde svaret. Det uppfattade en del i klassen som arrogant. En skulle ju kunna säga något om att jag nog var särbegåvad och därför blev det svårt för mig att ”komma överens” med de andra eleverna. Men det vore att dra fel slutsats. Det fanns andra elever som var lika ”begåvade”, men som inte räckte upp handen varje gång p.g.a. vilka sociala konsekvenser det får. De kunde hindra impulsen att räcka upp handen. Det kunde inte jag.

En annan effekt av att dagen var fylld av såna här lektioner var att jag fick aldrig vara ifred. Ständigt omgiven av andra människor. Ständigt på min vakt så att jag inte skulle råka stimma eller bete på mig konstigt på något annat sätt. Vid det här laget hade jag nämligen fått lära mig att det var socialt oacceptabelt att bete sig som jag gjorde (dvs. autistiskt). Skoldagarna var också längre, och ämnena fler. Omställningarna från en aktivitet till en annan var fler. Utöver detta så fick vi läxor och prov att plugga till. Inte ens när skoldagen var slut fick jag vila. Jag kunde inte heller dra mig undan och vara ifred på rasterna. Inte för att lärare hade koll på vad vi gjorde på rasterna, för det hade de inte, utan för att vi hade så många olika klassrum och lektioner att hitta till (och skolan var väldigt stor). Så många olika tider och raster att hålla reda på. Jag är både dålig på att hitta och har dålig tidsuppfattning. Det var inget som de vuxna lade märke till, inget som jag fick stöd för. Jag kunde klockan, och det var enligt dem detsamma som att kunna hålla koll på tiden. Hur gjorde jag då för att dyka upp på rätt tid utanför rätt klassrum? Jo, jag följde efter andra elever som kunde sånt. Jag hamnade i en väldigt utsatt position i relation till de andra i klassen.

Fortsättning följer…

Publicerat i skolan | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Kapitel 3: Oroliga vuxna som gör mer skada än nytta

Innehållsvarning: Mobbing.

Min lågstadieklass var en Montessoriklass, och många i klassen hade gått på samma förskola som jag. Jag gick i den från ettan till trean. Jag var ett ganska socialt barn, men jag ville också ha tid att vara ifred och ta det lugnt. I lågstadiet började de vuxna uttrycka åsikter om hur jag borde socialisera. Om jag inte var på samma ställe som minst en annan elev (helst flera andra) och gjorde samma saker som de, kom de vuxna fram och ville prata med mig. De frågade hur jag mådde och annat jobbigt. Ofta klappade de mig på axeln eller någon annan ”omtänksam” kroppskontakt utan att fråga om lov. De satte sig på huk ibland framför mig så att deras ansikte kom framför mitt och så tittade de mig bekymrat i ögonen och verkligen studerade mitt ansiktsuttryck. Och om jag inte kunde med mitt ansikte, mina ord, och mitt tonfall övertyga dem om att jag inte ”var ledsen” så lämnade de mig inte ifred. Jag tänker på det här när jag ser vuxna prata om att förebygga mobbing och upptäcka tecken på mobbing. För visst, jag var faktiskt mobbad. Men hur är det tänkt att det ska hjälpa mig att straffa mig med kroppskontakt, ögonkontakt, att komma väldigt nära mig och att ställa frågor som jag inte kan svara på? Det kändes som ett straff. De vuxna kunde dessutom inte förstå att barn kan behöva vara ifred och ta det lugnt. Jag lärde mig att vuxna blir väldigt besvärliga om jag försöker få vara ifred och om jag blir illa till mods av deras intrång i min privata sfär. Det var viktigt för de vuxna att det verkade som jag mådde bra, inte att jag faktiskt mådde bra.

Det var alltså inte tillåtet att inte leka med de andra barnen. Så jag ”lekte” med de andra barnen. Vuxna, lyssna nu. Vad ni gör när ni försöker göra så att alla ”blir sams”, istället för att låta eleven få vara ifred från sina mobbare, är att manipulera eleven som blir mobbad. Att inte bli trodd kan vara mycket traumatiskt. De andra barnen tyckte inte så mycket om mig, förstår jag nu i efterhand. Eller jag förstod det då också, men lärare och föräldrar lyckades övertyga mig att jag hade fel. Jag var konstig. Jag hade ofta på mig byxor som såg ut som pyjamasbyxor. De var bekväma och fina tyckte jag (och det tycker jag fortfarande). Killarna retade mig, och tjejerna verkade snälla ibland, men jag misstänker att de skämtade på min bekostnad. Att de skrattade åt mig, inte med mig. För det kändes inte bra.

Det fanns en tjej som tyckte om att vara med mig för då kunde hon göra elaka saker mot mig. Vi kan kalla henne E. Jag var ofta med E. De vuxna trodde att vi var vänner. Men det tärde på mig att vara med E, och hon gjorde värre och värre saker mot mig. En dag pratade jag med några andra barn om E, och de tyckte också hon var taskig. Jag fick vara med dem istället och de skulle skydda mig från E. Men då gick E till klassföreståndaren, som gillade E väldigt mycket, och sa att vi mobbade henne. Klassföreståndaren bestämde att E måste få vara med i vår grupp om hon ville det. Då fick jag inte vara i den gruppen längre för de andra barnen, utan jag måste vara ”vän” med E igen. Det här var i slutet på trean. En dag sa jag till alla att E mobbar mig, och jag ska byta klass. När jag kom hem sa jag till mina föräldrar att nu måste de fixa att jag får byta klass, för jag har redan sagt det. Jag fick byta till nästa termin, som var första terminen i fyran. Och den nya klassen var inte en Montessoriklass. Jag visste ju inte hur undervisningen brukade gå till i vanliga klasser. Kanske skulle jag hellre stannat om jag hade vetat.

Fortsättning följer…

Publicerat i PTSD, skolan | Märkt , , , , , , , | 3 kommentarer