Kapitel 1: Vikten av att lyckas i skolan

Jag var alltså ett autistiskt barn som fick en bra pedagogisk omsorg i en Montessoriförskola. Mina föräldrar hade prestigefulla karriärer. Vi bodde i en villa i ett fint område i en stor stad. Från tidig ålder fick jag veta hur viktigt det var att utbilda sig på universitetet så att jag kunde få ett jobb med bra betalt som de hade. De förklarade för mig att då kan jag precis som de betala för att någon ska städa, och beställa hem matvaror med hemleverans (något som var mer ovanligt på den tiden än det kanske är idag) och laga mat och fixa trädgården. Det var viktigt att ha varsin bil också, annars blir det ju jobbigt om man måste åka med kollektivtrafiken. Och när man har ett fint jobb så lyssnar folk på en och respekterar en. Då kan jag ha ett fint kontor, precis som mamma och pappa. Det är inte utan anledning som jag här radar upp dessa privilegier som mina föräldrar hade. Hur de framställde det illustrerar hur de använde pengar för att göra vardagen mer tillgänglig. Det finns också en antydan om att folk behöver övertygas om ens värde. Det finns något med oss som folk inte riktigt gillar. Jag fick lära mig att enda vägen för att slippa sånt som jag har svårt för, sånt som jag inte orkar, som jag mår dåligt av, är att lyckas bra i skolan, få höga betyg som mina föräldrar, läsa prestigefull utbildning, samt söka, få och behålla ett välbetalt jobb.

Jag var ju väldigt lik mina föräldrar i svårigheter och styrkor. Jag behövde ju också vinna över alla barn som var elaka genom att ”lyckas” mycket bättre i livet än de. Och såna är vi ju i min släkt. Lite speciella. Lite bättre och smartare. Egentligen. Om folk bara förstod. Om jag hade varit barn idag är jag ganska säker på att mina föräldrar skulle insisterat på att jag var särbegåvad. Men absolut inte någon funktionsnedsättning. Det är ju inget problem. Städa kan andra göra. Jag vill vara väldigt tydlig med att det här är inte något jag står för idag. Jag var ett barn och jag visste inte bättre. Jag tyckte det var rimligt att jag inte skulle behöva städa. Det var en korrekt bedömning av min funktionsnedsättning och vilket stöd jag skulle komma att behöva. Det går att konstatera att vissa saker klarar varken jag eller mina föräldrar att göra utan att ta till resonemang som dryper av klassförakt, ableism och rasism. Jag är autistisk, inte särbegåvad.

Tillbaks till ämnet som är utbildning. Allt hängde alltså på att jag skulle göra bra ifrån mig i skolan. Mina föräldrar var övertygade om att det skulle inte vara ett problem. De såg nog sig själva i mig, som inte är ovanligt att föräldrar gör. De egenskaper som de var mest stolta över hos sig själva uppmuntrade de hos mig. Hela min självbild, hela mitt värde som människa byggde på att vara smart, att visa att jag var smart och få andra att tycka att jag var smart. Vuxna över allt runt omkring mig var så imponerade. Jag skulle kunna bli vad som helst! Vad jag än ville studera till för statusyrke så skulle jag klara det och komma in på de allra bästa utbildningarna. Om jag bara skärpte mig lite och inte var så lat. Men nu går jag händelserna i förväg.

Jag hade som sagt inga stora problem att leva upp till förväntningar i förskolan. När jag blev sex år gick jag på ”sex-års”. Det innebar ingen stor skillnad heller. Det var fortfarande Montessori, och stor del av dagarna var i samma lokaler och med samma pedagoger som i förskolan. Sen kom den dagen när jag skulle börja i lågstadiet. Jag har inget minne av just den dagen. Men man kan säga att det var då som jag började att fara illa i skolan.

Fortsättning följer…

Publicerat i Politik, PTSD, skolan | Märkt , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Prolog: Autistisk på förskolan

Mina tidigaste autistiska erfarenheter av det svenska utbildningsväsendet

Mina tidigaste minnen är från när jag var 4 eller 5 år. Jag gick på en Montessoriförskola. Jag tyckte om att vara där. Det fanns olika stationer där man kunde bygga med kaplastavar, göra pärlplattor, rita, forma saker av lera, träna på att hälla vatten från en kanna till två glas, räkna till tusen (eller försöka) på tusen-kedjan, stänga och öppna en dragkedja, träna på att knyta knutar, leka med dockor, gosedjur och andra leksaker, plocka torra ärtor med en pincett från en skål till en annan osv. Om det var någon som ville höra så läste en förskolepedagog högt en viss tid då det var sagostund.

Jag trivdes ganska bra på dagis. Ansvaret och förväntningarna som man hade på mig var inte så långt ifrån vad jag kunde åstadkomma. Att komma ihåg saker, ta med saker hem och till dagis, allt sånt var helt de vuxnas ansvar. Saknades vantar så löste de vuxna det. Jag tror att det fanns extra lånevantar. Vi hade relativt stort utrymme att välja själva vad vi ville göra, även om vi inte fick använda hur mycket pärlor, ritpapper, lera etc. som helst. De vuxna fanns där i bakgrunden, och om jag inte visste vad jag ville hitta på kunde jag gå och fråga dem om idéer. Jag lärde mig mycket i förskolan. Jag vet inte hur stor barngruppen var, men jag minns att jag tyckte det var lite jobbigt att det var så många barn och mycket ljud. Det fanns några rum som var avskiljda, t.ex. dockrummet. Dit in gick jag ibland och tog det lugnt. Jag fick ta det lugnt och vila hur mycket jag ville när jag behövde. Utom när det var dags att leka utomhus. Jag har ett syskon som är ett år yngre som gick på samma dagis i samma barngrupp, så jag hade alltid någon att leka med. Några av de andra barnen i gruppen lekte jag med också, men jag mådde inte alltid bra av att vara med dem. Jag förstod inte varför.

En gång om dagen skulle vi gå ut till lekparken. Den var på andra sidan en liten gata. Jag ville ofta stanna kvar inomhus. Det blev så tyst när de andra barnen var ute, och alla stationer blev ju lediga. Oftast fick jag inte det. Jag förstod inte varför. I efterhand tänker jag att det måste finnas en pedagog inne om några barn är inne, och oftast gick inte det. Vi fick inte heller gå in och hämta något själva, för vi fick inte gå över gatan själva. Det tyckte jag var fånigt. Det var en väldigt smal gata, en liten återvändsgränd där det sällan åkte någon bil. Om det kom en bil så körde den väldigt långsamt. Jag bröt mot den här regeln ganska ofta tror jag. Jag orkade inte leta reda på någon fröken varje gång jag behövde springa på toa eller liknande. Jag tror att det fanns någon regel att vi inte fick springa inomhus, och att jag bröt mot den ibland också. En annan regel som jag tyckte mycket illa om var att man skulle plocka undan och göra i ordning på stationen efter sig. Hade man byggt med kaplastavar skulle man samla ihop alla och lägga dem i sina lådor igen. Alla pennor skulle tillbaka dit de hörde hemma, allt skräp och pappersbitar slängas osv. Jag förstod inte varför jag hade svårt för det. Jag försökte smita så ofta jag kunde. Jag blev påkommen ibland. Jag började tro på att jag nog är lite lat. Lite av en smitare. Jag skämdes.

Vi fick inte skäll när vi bröt mot regler, men det fanns en pedagog som hade som grej att hon såg väldigt missnöjd ut och så sa hon ”Grrr” på ett överdrivet sätt, och spände ögonen i en med en intensiv blick. De andra barnen verkade tycka det var roligt, så jag gissar att det mest var skämtsamt, men jag tyckte när jag var barn att hon var jätteläskig. Jag tolkade det som att hon blev jättearg. Jag var alltid rädd för att det skulle hända. Jag tyckte det var svårt att förutse också när hon skulle göra så. Eller så visste jag att det skulle bli så, men kunde ändå inte ”göra rätt”. De andra pedagogerna tyckte jag om, och jag tror de tyckte om mig. De visade inte något annat i alla fall. Det här var inte någon specialbehandling som jag fick, vad jag förstår, utan hela verksamheten var upplagd så att det var barnens förutsättningar som styrde.

Publicerat i skolan | Märkt , , , , , , , , , | 5 kommentarer

Hur skriver man kortare meningar och mer lättläst svenska?

Jag vill att min blogg ska vara lättläst. Men när jag skriver blir det ofta väldigt långa meningar. Det blir många kommatecken och bisatser. Det blir rörigt faktiskt. Jag misstänker att jag använder onödigt svåra ord också. I skolan fick jag inte lära mig eller träna på att skriva mer lättläst. Tvärt om uppmuntrade lärarna mig att skriva långa meningar och bisatser. Finns det resurser online där man kan få tips på hur man gör för att skriva lättläst? Någon som vet? (Det här stycket var svårt att skriva, tycker jag. Och vet inte om jag gjorde rätt.)

Publicerat i Språk | Märkt , | Lämna en kommentar

Intresse för texter om skolan, autism och PTSD?

Jag fick en fråga på twitter: ”Varför tror du att så många elever med autism inte vill gå till skolan?” Jag kan ju inte tala för alla autister, men jag tror att jag har många värdefulla insikter från mina erfarenheter av grundskolan, gymnasiet och att växa upp som autist i ett samhälle som är så fientligt mot autister. Jag vill verkligen skriva om det här ämnet. Men samtidigt vet jag att det har ett oerhört högt pris. Jag har komplex PTSD från min uppväxt och skolgång. Att skriva om det här ämnet medför kraftigt ökade symptom för mig. Samtidigt har jag en föraning om att även om jag skrev efter bästa förmåga, och till ett högt pris som jag själv får betala, så finns det inte ett så stort intresse för mina texter.

Vad jag vet är det mest autister som läser min blogg ändå. Autister som nog redan är alltför bekanta med det här ämnet, och som dessutom riskerar att triggas av det. Hur tänker ni, mina läsare, om det här? Har jag läsare som är föräldrar och inte är autistiska? Och mina läsare som är autistiska, skulle ni ta skada av detaljerade beskrivningar av hur jag som autist tog skada av skolan?

Publicerat i PTSD, skolan | Märkt , , , , , , , | 9 kommentarer

Kan dina politiska åsikter skada eller hjälpa ditt autistiska barn?

Den här texten är riktad till dig, just dig, som är vårdnadshavare till ett eller flera autistiska barn! Du har kanske läst på olika bloggar om vad du kan göra för att hjälpa ditt barn. Du har kanske fått tips om olika hjälpmedel som kan underlätta i vardagen. Eller så är det här första gången du läser något om autism på en blogg. I vilket fall som helst hoppas jag att du vill hjälpa och stötta ditt barn. Men hur mycket du än försöker finns det saker som är utom din kontroll. Kanske känner du dig maktlös eller som att ett alldeles för stort ansvar ligger på dig?

Jag tror att du vill verka för förändring, genom att sprida medvetenhet om att samhället sviker dig och ditt barn. Samhället behöver förändras! Politiska ställningstaganden och åsikter bygger på värderingar. Det är inte alltid som man är medveten om vilka värderingar man faktiskt har, och som ligger till grund för hur man beskriver samhället. Det finns en risk att du, trots att du har goda intentioner, kan råka göra samhällsklimatet värre. Det kan handla om subtila skillnader. Du är ju vårdnadshavare, och du vill hjälpa ditt autistiska barn, men samhället ger dig inte förutsättningarna att nå ända fram. Därför måste samhället lyssna mer på föräldrar/vårdnadshavare till autistiska barn, skulle kunna vara en slutsats. Men det blir faktiskt inte helt rätt.

Om vi tänker såhär: Du är vuxen nu. Du har varit ett barn. Vem vet bäst hur du mådde, vad du behövde och hur du tänkte när du var barn? Du nu, eller vårdnadshavare och vuxna omkring dig då? Det är klart att de flesta vuxna autister i världen har inte träffat ditt barn. Men tänk vad som händer på gruppnivå när vårdnadshavare/föräldrar lyssnas på, på bekostnad av autister (både vuxna och barn). Det blir en felaktig bild. Det blir en bild som ignorerar helt att vuxna autister existerar, och där barnens berättelser tar omvägen genom en vårdnadshavare/förälders perspektiv. Det blir en diskussion om autism och autister som mest handlar om skolan och föräldraskap. Och det finns en stor risk att samhällets syn på autister blir värre, genom att tala om oss i termer av hur kämpigt det är för våra föräldrar, hur (uttalat eller outtalat) vi är en börda som faller i för hög grad på föräldrar, i och med att samhället sviker. Att samhället sviker och att autister ses som en börda hör direkt ihop. Det går inte att förbättra situationen för autister genom att tala om att ”bördan” eller ansvaret ska fördelas mer rättvist. Det är direkt kontraproduktivt!

Nu finns det ju autister som bloggar. En del av dem är både autister och föräldrar på samma gång till och med! Kanske du också är en autistisk förälder? Jag själv är autist, men inte förälder. Jag förstår att det kan kännas jobbigt att vara den föräldern/vårdnadshavaren som gör vad du kan för ditt barn, och att då läsa texter där autister kritiserar föräldraperspektivet som är det dominerande alternativet till ”expert-perspektivet”. Kanske hjälper det att tänka, att genom att läsa och sprida bloggar och texter med autistiskt perspektiv istället för föräldraperspektiv, så bidrar du till att chansen blir större att folk kommer att lyssna på ditt autistiska barn när hen blir en autistisk vuxen, istället för att centrera en ny generation föräldrar/vårdnadshavare och utomstående ”experter”? Det är en politisk handling som gynnar autister att sprida autistiska bloggar! (Och det är stor risk att det missgynnar autister att sprida texter med ”föräldraperspektiv”.)

amplification-1294300_6402

[Ett svart piktogram föreställande en megafon.]

Publicerat i skolan, Politik | Märkt , , , | 4 kommentarer

Komplex PTSD

Idag läste jag Anarkoautisms inlägg ”Säg inte att all föräldrar vill det bästa för sina barn” för andra gången, och läste också agenderautists kommentar om hur vanligt det är med komplex PTSD (C-PTSD) hos autister. Jag har tänkt på det länge att jag vill skriva om det. Jag har utvecklat C-PTSD p.g.a. hur vuxna, inklusive mina föräldrar, behandlade mig. Hur personer med makt över mig behandlade mig. Jag vill att andra autister ska veta att (komplex) PTSD behöver inte vara från en enskild traumatisk händelse. Det är traumatiserande nog i sig att växa upp som autist i det här samhället för att en ska utveckla komplex PTSD. En enskild händelse kan utgöra ett trauma, men det kan också en helhet göra, eller en längre tid. Även om ordet ”post” (som betyder efter) finns med i begreppet, så finns det ju inte alltid något ”efter”. Samhället fortsätter att behandla mig och säkert många andra autister på samma sätt även när vi blir vuxna. Jag kan inte gå i någon behandling för PTSD, eftersom vårdsituationer i sig är en trigger för mig. Jag har blivit gaslightad av så många vårdgivare. (Skriver om det i mina texter om KBT). Nu orkar jag inte skriva mer om detta svåra ämne idag.

Publicerat i PTSD | Märkt , , | 1 kommentar

Autister kan förstå saker

”Autister kan förstå saker” verkar kanske som en konstig rubrik. Vad är det för nivå att lägga ribban på? Det finns väl ingen som säger att autister inte kan förstå saker? Men mycket av innehållet hittills på min blogg är faktiskt exempel på situationer där jag möter den utbredda uppfattningen att autister inte skulle kunna förstå saker. Oftast säger man inte det rakt ut. Man säger saker som ”autister har svårt att förstå sociala regler” eller ”autister har svårt att förstå helheten och är bättre på att förstå detaljer”. Och det kan ju vara sant ibland. Men vad drar man för slutsatser? Är det fel på de sociala reglerna? Är det icke-autister som inte ”kan förklara” era sociala regler för autister? Kan en autist ta reda på information om samhällsfrågor och göra ett politiskt ställningstagande? Eller är det helt enkelt autister som inte förstår saker?

Det är en sak att jag kan säga att ”det här förstår jag, men det där förstår jag inte”. Det är en annan sak om någon annan skulle säga ”du förstår varken det här eller det där, och det är på grund av autism som du inte förstår”. Folk tror att jag inte kan förstå regler eller hur saker hänger ihop eftersom jag är autistisk, och samtidigt säger något som inte stämmer med deras uppfattning. Då måste det vara jag som har fel.

Det händer såklart att en viss autist inte (ännu) förstår en viss sak. En och samma person kan ju inte veta och förstå allting i världen. Det gäller dock även för icke-autister. Till exempel brukar icke-autister vara väldigt dåliga på att förstå autister, men de saknar självinsikt om detta. Det är därför ett jätteproblem när uppfattningen att ”jag förstår autister” och ”autister förstår inte saker” kombineras i samma person. Det är tyvärr väldigt vanligt och det leder till att man drar den ena felaktiga slutsatsen efter den andra, och till slut hamnar i att försöka bestämma över oss. Såhär kan stegen se ut:

  1. Jag tror inte hen förstår det här.
  2. Det är fakta att hen inte förstår.
  3. Jag är den som vet vad det beror på att hen inte förstår.
  4. Det är ingen idé att ge information för hen kommer inte förstå den.
  5. Hen kan inte fatta informerade beslut eftersom hen inte kan ta del av informationen.
  6. Jag vet bättre än autisten själv vad som är bra för hen, för jag har ”informationen”.
  7. Det är rätt och rimligt att ta ifrån autister rätten till självbestämmande. Jag hjälper autister genom att fatta beslut och tala över huvudet på dem.

Den 2 april var det Världsautismdagen. En dag som är instiftad av FN. Här står det på engelska om temat för dagen i år (2017):

”Legal capacity is instrumental to the recognition of a person as a human being of full personhood, with the right to take decisions and enter into contracts. However, certain abilities have often been seen as necessary qualifications for full personal autonomy, creating a barrier to full societal inclusion for people with autism.”

Källa: http://www.un.org/en/events/autismday/

Du som inte är autist bör alltså ”uppmärksamma” Världsautismdagen och april genom att verka för autisters rätt till självbestämmande. Det går inte att göra det samtidigt som du talar över huvudet på autister och talar om vissa kognitiva förmågor som nödvändiga för att gillas som en riktig människa.

PS. Det är riktigt jävla osmakligt av icke-autister att hålla på och tala om för autister vad Världsautismdagen handlar om. Autister vet överlägset mest om autism och saker relaterade till autism. DS.

Publicerat i Okategoriserade, Politik | Märkt , , , , , | 4 kommentarer

Vem är det de saknar?

Jag har släktingar som jag inte träffat på väldigt länge. Ibland hör de av sig och berättar att de saknar mig och vill att vi ska ses snart. Det här är personer som inte känner mig. Som aldrig har känt mig. Vem eller vad är det då de saknar? En av dem saknar tiden när jag var ett barn. Jag var så söt då, säger hon. Visst, men jag är fortfarande söt. Vad hon egentligen saknar verkar vara att bestämma över mig. Och att få träffa mig. Nu när jag är vuxen kan jag bestämma att jag inte vill träffa henne. Hon säger att hon saknar mig nu när hon inte har träffat mig på några år. Men jag är inte den hon tror jag är. Jag är autistisk och trans, och det var jag redan som barn, även om jag inte visste det då. Personen hon saknar existerar inte. Hon sörjer för att jag har hittat mig själv.

Jag tycker det är väldigt konstigt att sakna någon som en inte ens känner. Jag kan faktiskt inte ta det på allvar. Jag mår dåligt av att träffa henne, och jag drömmer fortfarande mardrömmar om henne. Ta din ”saknad” någon annanstans där den inte gör skada.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vårdgivarens politiska åsikter hör inte hemma i behandling

sveriges_riksdag_fr_vasabron

Bild: Sveriges riksdagshus i Stockholm, från Vasabron. Foto: Christian Gidlöf, public domain

När ens politiska åsikter är såpass mainstream att de speglas överallt i samhället betyder det inte att det är en sanning som inte kan ifrågasättas. Det går inte att prata om hur samhället är, fungerar, bör vara, försöker vara, utan att uttala sig politiskt.

Jag träffade nyligen min kurator för uppföljning av en ny antidepressiv medicin och för att prata om hur jag mår och om min depression. Samtalet kom in på hur det orsakar problem för mig att samhället sviker, hur jag inte får rätt vård, hur jag nekas och måste överklaga beslut om stödinsatser som jag har rätt till och behöver. Det har varit så i många år, och hopplösheten och maktlösheten ökar på min depression. I det läget tycker min kurator att det är lämpligt att ”informera” mig om att anledningen till att det ibland blir fel och att jag nekas sånt som jag behöver, är att det finns begränsade resurser i samhället och att det behövs kontroller för att hjälpen ska gå till rätt personer. En tråkig konsekvens av detta, säger kuratorn, är att ibland nekas hjälp till någon som behöver, som i mitt fall. Hen säger att hen vet att jag är en ärlig person som behöver den hjälp som jag ansöker om, men det finns folk som utnyttjar systemet. Alla är inte lika ärliga som jag. Jag svarar till kuratorn att det är inte en sanning, utan det som hen just sa är ett politiskt ställningstagande. Och jag bad hen att hålla sina politiska åsikter utanför min samtalsbehandling.

Men kuratorn säger att hen vill ge mig ett annat perspektiv. Hen var inte alls politisk! Hen säger att hen förstår att det är svårt för mig att ta in nya perspektiv med tanke på min autism. Konstigt, eftersom jag inte har den svårigheten. Jag talar om att jag känner till det perspektivet. Det är mycket vanligt. Det är politiskt, och jag har en annan åsikt. Kuratorn berättar att det finns statistik som backar upp hens uttalanden, t.ex. att fler ansöker om stöd om det inte är kontroller, och färre söker om det regleras med kontroller. (Hen förstår inte att statistiken handlar om hur många som ansöker, inte om hur många som behöver.) Jag säger att det finns resurser. Problemen beror inte på resursbrist. Det finns kapitalister. Kuratorn säger då att utan företag så finns inga jobb och affärer, och det skulle inte skapas något värde. Jag säger att det skulle kunna funka på andra sätt, t.ex. kollektiv med arbetare som äger produktionsmedlen. Men hur jag än försöker förklara kan kuratorn inte förstå att hen har uttryckt följande politiska åsikter:
”Det behövs kontroller för att folk inte ska fuska. Om det inte finns kontroller kommer folk att fuska.”
”Det vore ett problem om någon fick hjälp som hen inte har ‘rätt till'”
”Kontrollerna beror på att samhället har begränsade resurser”
”Kapitalism är nödvändigt för att samhället ska fungera”
”Privat ägande är inte stöld”
”Funkisar kostar samhället för mycket pengar” m.m.

Att jag bad kuratorn hålla sina politiska åsikter utanför min behandling beror inte på att jag inte förstår ”hur samhället fungerar”, utan på att jag från det hen sa kunde uttyda att hens åsikter om hur samhället fungerar skiljer sig från mina, och att hens åsikter är i grunden ableistiska och skadliga för mitt välmående. Därför hör såna uttalanden inte hemma i min samtalsbehandling för depression. Min bedömning visade sig stämma. Kuratorn vägrar backa, hen berättar att hen använder en teknik från KBT som handlar om acceptans. Det ska hjälpa mitt välmående att acceptera hur saker är. Jag frågar: ”Exakt vad är det du menar att jag behöver acceptera, som jag inte accepterar redan?” Kuratorn: ”Att vi har byggt ett så bra samhälle som vi kan, som inte är perfekt, men samhället gör så gott det kan för att hjälpa. Att de som jobbar i vården och som handläggare gör så gott de kan och vill dig väl.”

Kuratorn använder alltså tekniker från KBT för att försöka få mig att acceptera en åsikt som hen har, som om den vore en sanning. Det är ett övergrepp. Det är skrämmande att vårdpersonal i psykiatrin inte kan skilja på sina egna politiska åsikter och vad som är objektivt sant. Att en patients avvikande åsikter behandlas som ett ”symptom” på psykisk ohälsa eller autism, oklart vilket. Vårdpersonal försöka övertala mig, en djupt deprimerad, kroniskt sjuk, autistisk transperson, som har åsikten att funkisars rättigheter är mänskliga rättigheter, att det är rimligt att tänka på det som en fråga om resurser istället, och inte rättigheter. Nej tack.

För dig som jobbar i vården: Jag förstår att det är upprörande och känns jobbigt för dig när du får höra hur hemskt samhället behandlar dina patienter. Låt bli att försöka övertala patienten att övergreppen och diskrimineringen inte existerar. För den som utsätts för hemskheter kan det vara livsavgörande att veta att det inte är okej att samhället/personen i fråga gör så. Då blir det lättare att inte klandra sig själv och inte  tänka att en förtjänar att behandlas så. Det är också lättare att kämpa för sina rättigheter om man har en korrekt bild av hur handläggning, vården och myndigheter fungerar. Naiva föreställningar om att alla gör sitt bästa och vill väl, samt att reglerna skulle vara gjorda för att vara rättvisa hjälper inte patienten, tvärt om.

Publicerat i KBT, Politik, vården | Märkt , , , , , , , , , , , | 7 kommentarer

Alla lärare vill inte elevers bästa, och diskriminering är inte en konsekvens av resursbrist

Det finns lärare, vårdpersonal och vårdnadshavare som på riktigt påstår att alla i deras grupp vill den underordnades bästa, ibland utan att ens erkänna att de själva är överordnade. Alla lärare vill inte elevers bästa. Alla läkare vill inte patienters bästa. Alla psykologer vill inte patienters bästa. Alla vårdnadshavare vill inte barnens bästa. Det blir otroligt tramsigt när ni påstår att alla på dessa maktpositioner vill den underordnades bästa. Det är en ful taktik att svara så när någon påstår att maktförhållandet existerar.

Autism underdiagnosticeras. Det kommer att finnas autister i vanliga skolklasser. Autisters behov är inte mindre viktiga. Autister behöver alla möjliga typer av vård precis som alla andra. Det är oacceptabelt att vi inte behandlas bra i vården. Arbetsmiljö för de som jobbar i skolan och vården är en annan fråga. Ändå får jag höra om och om igen att jag ställer orimlig krav när jag tycker att jag har rätt till ett bra bemötande.

Problem med arbetsmiljön kan inte användas som ”ursäkt” för att autister systematiskt bemöts dåligt. Autister bemöts sämre för att samhället inte är utformat för oss. Hur kommer det sig att det är just det autistiska barnet i klassen som det inte finns tid och resurser att bemöta på rätt sätt? Hur kommer det sig att det inte är ”extra tid” att förklara något muntligt för hela klassen men däremot att ge skriftlig info? Hur kommer det sig att det är just såna saker som autister behöver som är ”extra arbete”? Hur kommer det sig att vårdens rutiner så sällan är utformade efter autister behov?

Det är ett problem att vården är underfinansierad. Det är ett annat problem att det så ofta är tillgängligheten för autister som är ”extra”. Och det är ett jätteproblem när en inte låtsas om att det är två olika saker. Det är inte okej att påstå att diskrimineringen av autister i skolan, vården, samhället är en direkt konsekvens av resursbrist. Det legitimerar fortsatt diskriminering med hänvisning till att vi fortfarande inte ”har råd/tid”. Och det är lögn!

Som sagt det behövs mer resurser för att skapa bra arbetsmiljö också. Autist som jag är så menar jag en arbetsmiljö som är bra för autister. Autister ska också kunna jobba som lärare eller i vården, om de vill. Autister är inte bara barn. Skolan/vården är inte bara särskilt missanpassad för autistiska barn, utan för autistiska anställda också.Det är helt rimligt att begära att hela samhället ska bli tillgängligt (tillgänglighet med tanke på funktionsnedsättning).

Om arbetsmiljön är dålig och stressig för de flesta är den ofta ännu värre för autister. Autister trakasseras och mobbas på sina arbetsplatser av sina kollegor och andra. Hela livet behandlas vi sämre än icke-autister, men vi ska ha förståelse för att just vi ska komma i andra hand när det kniper? Vi ska ha förståelse för att folk systematiskt tar ut sin frustration på oss? Vi som utsätts för detta ska ha förståelse att det skulle vara en övermänsklig bedrift att inte skälla ut oss? För vi är så besvärliga?

Det går att prata om dålig arbetsmiljö och underfinansierad välfärd, utan att begära att de som utsätts för förtryck ska tycka det är ok. Den som arbetar i skolan, vården och en del andra samhällsfunktioner har ett maktförhållande i relation till elev/patient/klient etc. När det gäller skolelever så har de ett tvång att gå i skolan som är mycket mer tvingande än lärarens situation som jobbar där. När det gäller patienten så har den ett behov av vård. Patienten har inte valt situationen.

Många föräldrar till autister gör dåligheter. Men att föräldrar till autister ligger på skolan med krav på bättre bemötande hör inte dit. När lärare klagar på föräldrar som begär anpassning för att barnet ska må bra/bättre, då är jag på föräldrarnas sida. Jag blev mobbad av andra elever i grundskolan. Men det var värre att bli förminskad och illa behandlad av lärare. Yrkespersoner, ni måste släppa tanken att ni vet hurdana era kollegor är och att ni är de som bäst förstår hur saker ”är ute i skolorna” (eller ”hur vården fungerar”). Ni måste erkänna att er maktposition påverkar ert perspektiv. De som är underordnade vet bättre hur underordningen tar uttryck.

Bloggtexten är nästan helt baserad på mina två twittertrådar nedan:

https://twitter.com/Fem_anark/status/733621599899770880

https://twitter.com/Fem_anark/status/734095334624899072

Publicerat i skolan, vården | Märkt , , , , , , | 3 kommentarer