Insekter och sensorisk överkänslighet

Innehållsinfo: Den här texten handlar om insekter och sensorisk överkänslighet. Det är inga bilder och endast myggor nämns vid namn.

Jag vill berätta om varför insekter är jobbiga för mig. Jag tänker att det kan vara relevant för andra som är sensoriskt överkänsliga (t.ex. personer som har NPF) eller har anhöriga som är det. Särskilt på sommarhalvåret är det ett problem att det finns insekter utomhus och i viss mån inomhus. Det beror på att jag är överkänslig för vissa sorters sensoriska intryck. Värst är det med dem som flyger omkring. Deras surrande ljud är plågsamt för mig, särskilt när de kommer nära mig eller om det är i mitt sovrum när jag försöker sova. En plötslig lätt beröring är mycket obehagligt för mig, vare sig det är mitt eget hår som fångats av vinden eller en insekt. Ibland råkar jag göra ett utrop pga de plötsliga, obehagliga intrycken. Jag önskar att folk kunde förstå det här bättre. Det är inte konstigare att jag ropar ”uaaaah” när det händer än att någon som råkar slå sig ropar ”aaaaj”.

Det finns också många som har fobi för insekter. De förtjänar också att tas på allvar och det är inte okej att håna eller förminska lidandet som det innebär. Sensorisk överkänslighet kan inte tränas bort. En del tror att fobier med säkerhet kan tränas bort, särskilt när det handlar om fobier som andra har. Psykologisk behandling kan fungera för en del, men det fungerar inte för alla. Det är dessutom mycket påfrestande att genomgå en sån. Den drabbade är den enda som får och kan avgöra om det ens är ett alternativ värt att överväga.

Vare sig det handlar om sensorisk överkänslighet och/eller en fobi kan det alltså behövas acceptans från omgivningen och anpassningar som t.ex. insektsnät vid fönster och dörrar, myggmedel, kläder som skyddar mot intryck eller som inte lockar till sig insekter. Jag har för mig att färger på kläder kan påverka, men jag minns inte hur i såna fall. Parfymerade produkter som t.ex. schampo och sköljmedel verkar locka till sig insekter enligt mig. Om du har ett barn som inte vill vara ute när det är för mycket insekter: Respektera det och låt barnet vara inomhus.

 

Varför lågaffektivt bemötande?

Varför ni borde praktisera lågaffektivt bemötande i vården, skolan m.m. Vården i detta exempel, men det kan även appliceras på skolan:

Jag är autist. Ni som jobbar i vården vägrar kommunicera skriftligt t.ex. i chatt. Jag måste komma till era fysiska möten. Jag har svårt att formulera mig muntligt och jag kan blir frustrerad då när orden inte kommer ut, eller de inte kommer ut på ett sätt som gör att ni förstår vad jag menar. Jag får ännu svårare att formulera mig när ni höjer rösten, börjar prata snabbare, försöker få mig att tänka snabbare och när ni avbryter mig. Ni ställer dåliga och otydliga frågor. De är för öppna och kan tolkas på för många olika sätt. Ni är för dåliga på att förklara kontexten och vad ni menar med era frågor. Ni blir inte märkbart bättre på det trots att jag påpekar det varje gång vi har ett möte.

Jag måste ta mig till era lokaler för att närvara vid vårt möte. Era lokaler är inte tillgängliga för mig. Bussen som jag måste åka för att ta mig till er är inte tillgänglig för mig. Jag har inte fått tillräckligt med information om vad som ska hända på mötet så att jag kan förbereda mig. Jag har i många fall inte fått någon  information alls i förväg. Jag har inte sovit tillräckligt i natt eftersom ni bara hade förmiddagstider, och jag har sömnproblem, oregelbunden dygnsrytm och mardrömmar.

Ni har inte förberett er. Ni har inte läst mina journaler. Ni kommer inte ihåg vad jag förklarade för er förra gången eller gången innan. Ni har ingen koll på vad era kollegor redan har gjort eller inte gjort. Ni har inte gjort någonting för att minimera de antal frågor som ni behöver ställa muntligt till mig. Ni frågar mig om när ditt och datt hände, men jag visste inte att ni skulle fråga om det, så jag har inte med mig några anteckningar om ditt och datt. Det är ni som har tillgång till journalen. Ni ställer till synes irrelevanta frågor och det gör mig förvirrad. Ni småpratar till mig. Jag har sannolikt huvudvärk vid det här laget, pga den otroliga påfrestning mötet är för mig, och när jag kommer hem utvecklas den till migrän.

Det är jag som har gjort alla anpassningar relaterade till mötet. Ni har tvingat mig att göra dessa. Jag blir frustrerad och det märks. Jag låter irriterad, tycker ni. Jag är besvärlig och ni tycker att jag är ifrågasättande, när jag i själva verket bara försöker förstå kontexten och vad ni är ute efter för info med frågorna. Om ni inte klarar att hålla lugnet i den här situationen, då har ni gjort noll och jag har gjort allt. Och då går det inte. Då funkar inte mötet. Något jävla ansvar måste yrkespersoner ta.

Om ni inte praktiserar lågaffektivt bemötande, om ni till och med tvärt om blir upprörda eller irriterade på mig i den här situationen för att ni känner er anklagade, då är det helt ert ansvar att situationen eskalerar. (Och med eskalerar menar jag att ni i värsta fall skäller ut mig och sen skäms ni kanske, eller fortsätter vara arga på mig, vad vet jag.) Det är helt rimligt om ni får dåligt samvete. Och ni ska inte lägga bördan av ert dåliga samvete på mig. Ni ska inte kräva förlåtelse eller förståelse från mig. Om ni däremot praktiserar lågaffektivt bemötande kommer ni kanske att märka att jag får lättare att formulera mig igen.  Jag får chans att få fram det jag vill säga, och ni kan visa att ni lyssnar och ni får de svar ni behöver i bästa fall. Jag verkar lättad. Jag blev inte utskälld tills jag börjar gråta och lite till denna gången. Vad skönt.

Sammanfattning: Om ni ska hålla på och ha lokaler, rutiner, mötesformer, kommunikationssätt, besökstider och frågeformuleringar som är otillgängliga för autister i er verksamhet, då är det verkligen det minsta att begära att ni ska bemöta era patienter/elever/klienter lågaffektivt. Det är som en liten fjärt i jämförelse. Och försök inte med att hänvisa till nåt specialistställe som ni tror har kompetens som ni inte har att bemöta oss autister bra. Det stället finns inte: Det är alltid någon annanstans.

Uppdatering: Anarkoautism skriver om varför lågaffektivt bemötande behövs i skolan.