Jag hade inte alltid ett ord för det, men jag har alltid stimmat

17 mars, 2016Från Propinqua

Innehållsvarning: följsamhet, övergrepp (compliance, abuse). Inte detaljerat beskrivet. Funkisförtryck. Likheter med beteendeterapi.

.

.

.

.

.

Jag har alltid stimmat. Jag stimmar för att det gör mig glad, nöjd, lugn(are) eller överlycklig. Jag tycker det är en av de bästa sakerna med att vara neuroavvikande att få uppleva det. Jag stimmar för att jag finns. Det är en del av mig. Jag stimmar för att navigera i ett samhälle där de flesta miljöer är för intensiva, för stressiga och belastar mig med för mycket sinnesintryck. Jag stimmar för att förstå mig själv och världen. Jag stimmar utan att tänka på det.

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig för att förklara vad stimming är. När jag först läste generella förklaringar av det förstod jag inte vad som menades. Det var ganska ofta beskrivet ur ett dömande, utifrån-perspektiv som jag inte kunde känna igen mig i. Här är istället några exempel på olika stims från min egen erfarenhet:

Lukta på saker som luktar gott, t.ex. en bok, ett suddgummi eller mitt hår.

Känna på ett mysigt tyg.

Tugga eller bita på saker, t.ex. en penna, snöret på en luvtröja eller mitt hår.

Tugga tuggummi.

Suga på tummen.

Bita mig i läppen.

Flytta kroppsvikten från det enda benet till det andra eller vifta på tårna.

Stampa med ena foten när jag sitter ned.

Vifta med armarna eller klappa händerna.

Peta i näsan.

Trumma med fingrarna eller rulla tummarna.

Snurra på en ring eller ett armband.

Kludda rektanglar, trianglar, stjärnor och hjärtan m.m. på ett anteckningsblock eller papper.

Se på geometriska mönster.

Titta på en lavalampa.

Lyssna på musik eller andra ljud som jag gillar.

Gå bland löven på hösten så att de prasslar.

Bubbelplast.

Häftmassa.

Säga ord som jag gillar högt eller tyst för mig själv.

Sjunga.

På vilket sätt jag stimmar beror dels på vad för saker som finns omkring mig. Finns inte penna och papper där jag är så ritar jag inga trianglar. Skaffar jag någon sak att stimma med eller upptäcker en ny stim så kanske någon annan stim minskar. Men hur beror mest på om jag är hemma eller inte. Tyvärr. När jag växte upp märkte jag tidigt att vuxna inte tyckte om hur jag fungerade. Att jag stimmar. De tyckte i förlängningen inte om vem jag är. Det var hemskt att leva med en ständig stress och rädsla av att råka ”avslöja sig”. Med tiden blev allt färre stims tillåtna. Stimmade jag med något så togs det ifrån mig. Satt jag inte stilla så fick jag skäll. Utan att något hade ändrats hos mig framstod jag som mer och mer udda. Jag har försökt välja exempel ovan som illustrerar det, genom att många av exemplen är mycket vanliga bland de flesta barn beroende på ålder, men blir sedan vid någon ålder betraktade som avvikande. Att vara avvikande betraktas som dåligt, och vi som stimmar på ett annorlunda eller ej ”åldersadekvat” sätt straffas mycket hårt av samhället.

Jag fick alltså tidigt lära mig att skämmas för den jag är, eftersom jag ”stör andra” med min blotta existens, och ju äldre jag blev desto mer skulle jag skämmas. Ju äldre jag blev, desto sämre mådde jag. Desto mindre orkade jag. Och framför allt: desto mindre klarade jag av att vistas där det fanns andra människor. Det är skadligt att försöka att inte stimma. Det går inte. Det påverkar min fysiska och psykiska hälsa negativt att lämna mitt hem idag. För ni dömer mig och det påverkar mig.

Jag tror inte att alla medvetet gick in för att påverka hur jag stimmar och få mig att sluta. De trodde nog att de ”uppfostrade” mig. Att de lärde mig vad som straffas socialt. De kunde använda ursäkter som att det handlade om att inte störa andra. Det är viktigt att visa hänsyn för andra, men det är faktiskt en annan fråga.  Det är jättevanligt att andra stör mig och varandra, och är allmänt hänsynslösa utan att straffas för det. Folk som pratar i telefon på bussen t.ex. får fortsätta göra det utan några stora sociala konsekvenser. En annan ursäkt var att det inte är bra för tänderna att bita på saker. Om det på riktigt handlade om omsorg om mina tänder kunde de ha köpt någon stim-leksak som är gjord för att bita på istället. Om det på riktigt handlade om omsorg om mig så skulle de inte ha tagit ifrån mig mina källor till glädje, min självkänsla och mina verktyg för att klara mig. Nej, det handlar om ett förakt för oss som är avvikande. Inget annat.

 

Inga dömande kommentarer kommer att tillåtas.

Annonser

Om Autistiska Manifestet

Jag heter Kai, och är Autist och icke-binär transperson. Jag bloggar på Autistiska Manifestet.
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Jag hade inte alltid ett ord för det, men jag har alltid stimmat

  1. Ping: Min autism har blivit bättre! | anarkoautism

  2. Ping: Min stimminglista – neurodiversiv

  3. Ping: Kriterier för Autism enligt DSM-5. ”Stereotypa eller repetitiva motoriska rörelser”. | anarkoautism

  4. Ping: Autistiska bloggar | anarkoautism

  5. Ping: Jag stimmade loss på mötet – agenderautist

  6. Ping: Kapitel 8: Jag önskar mina föräldrar gjort annorlunda | Autistiska Manifestet

  7. Ping: Grader av autism | anarkoautism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s