Övergångsställen: En orimlig social regel

Ett obevakat övergångsställe, med ett trafikmärke för övergångsställe. I bakgrunden en blå himmel med vita och grå moln.
Bild: Ett obevakat övergångsställe, med ett trafikmärke för övergångsställe. I bakgrunden en blå himmel med vita och grå moln.

 

Vuxna ljuger för barn om regler. De ljuger för andra vuxna också. Jag vet inte om just det här exemplet är en vanlig grej, men för mig har man ljugit om övergångsställen. (Jag syftar på övergångsställen där det inte finns trafikljus.) I skolan sa de att ”du måste vänta på att bilen stannar och du måste se föraren i ögonen”.  Mina föräldrar sa samma sak. Eftersom jag mår dåligt av ögonkontakt med främlingar blev det ett problem för mig att gå över vägen på övergångsställen. Jag brukade vänta på att det inte kom några bilar istället. Om det kom en bil stod jag kvar vid övergångsstället tills den stannat, väntat, gett upp och kört förbi.

En annan regel var att jag skulle le mot folk, om det inte var att jag ville vara otrevlig, då skulle jag inte le (men jag ville nästan aldrig vara otrevlig). Det fanns inget mellanting. När jag blev äldre, i tonåren kanske, började jag tänka att det var inte rimligt att det ska behövas ögonkontakt för att kunna gå över övergångsstället på ett säkert sätt. Men jag ville inte vara elak mot bilförarna. Otrevlig var i princip samma sak som elak. Jag kollade åt förarnas håll och log. De kunde nog inte se exakt vart min blick riktades ändå. Och just det, nicka skulle jag göra också, det var viktigt.

För bara några år sen fick jag veta igen hur viktigt det är att göra rätt vid övergångsstället. Det var en annan autist, en ytligt bekant, som berättade för mig att man måste vinka och le mycket glatt varje gång en bil stannar när man vill gå över. I allmänhet skulle jag alltså visa tacksamhet för att föraren inte struntade i att stanna vid ett övergångsställe. Och detta skulle visas på något av ovan nämnda sätt. Jag kände mig väldigt dålig, för vinka kunde jag verkligen inte. Det kändes fel i hela kroppen att vinka. Det kändes förödmjukande, fast jag inte förstod varför. Jag vinkade inte. Jag var alltid ”otrevlig” istället.

Numera tänker jag såhär: Det är inte rimligt att förväntas vara tacksam för att någon gör det som de ska göra, i det här fallet stanna bilen vid ett övergångsställe. Det är inte sant att det skulle vara farligt att gå över om jag inte tittar direkt på föraren. Jag märker ju om bilen stannar eller inte, och går inte ut i vägen innan jag vet det. När det gäller att det skulle vara fel att inte vinka: det kan inte vara fel, jag är inte skyldig dem någonting. Det är inte rimligt att någon annan tar sig rätten att bestämma att jag är otrevlig när jag bara är mig själv. Uppfattad brist på såna trevlighetsmarkörer är inte lika med otrevlighet. Som mest är det neutralt. Det brukar sägas att autister inte förstår (sociala) regler. Om du är en av dem som brukar säga så. Särskilt om du inte är autist själv, men ändå brukar uttala dig om hur autister fungerar. Då vill jag att du funderar på detta: Är det kanske du som ljuger?  Vad är syftet med reglerna och tjänar de verkligen sitt syfte? Missgynnar dina regler autister?

 

Bildkälla: https://commons.wikimedia.org/wiki/File%3AFinnish_pedestrian_crossing_in_Vimpeli.jpg Bildrättigheter: Santeri Viinamäki [CC BY-SA 4.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)%5D, via Wikimedia Commons

Publicerat av

Autistiska Manifestet

Autistisk bloggare som skriver om autism, funktionsnedsättning och rättvisefrågor.

2 reaktioner till “Övergångsställen: En orimlig social regel”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s