Erfarenheter från habiliteringen

Jag är autist. Jag har varit på habiliteringen och träffat arbetsterapeuter, psykolog och sjukgymnast där. Jag har alltid varit tvungen att tala med dem. Jag har aldrig erbjudits att kommunicera genom att skriva och läsa. Aldrig. Hur ska de kunna hjälpa mig om de inte öppnar en väg för kommunikation oss emellan? Det kan komma ord ur min mun. Det betyder inte att vi har en fungerande kommunikation med varann. Det blir så rörigt. Det blir kaos. Jag vill skriva istället så jag kan förstå vad jag vill säga, och sen kunna säga det (=skriva det). Dessutom kan de uppenbarligen inte ta in eller komma ihåg vad som sagts i våra muntliga samtal. Vad jag sagt. Inte ens en vecka senare.

keyboard-824317_1280

Syntolkning: I bakgrunden ett tangentbord. Ovanpå det ett stort, rött frågetecken och en muspekare formad som en hand.

Jag får samma frågor om och om igen som jag redan besvarat. Jag får förklarat för mig att jag behöver ”träna på det sociala”. Jag får moraliserande uppmaningar om att byta lakan oftare. Samtidigt som tanken inte ens faller dem in att fråga: ”Gör det ont att byta lakan?” Autism förklarar allt eller? Behövs inte fråga om nåt annat? Jag kommer inte att gå till habiliteringen mer. Det var bortkastad tid. 3 timmars resväg totalt, tur och retur. 3 timmar och 4 bussar. 30-45 minuters möten. För vad? För att bli behandlad som en icke-person. Avhumaniserad. Det är skrämmande att det är till habiliteringen som autister hänvisas. Resten av vården tror att hab har kompetens att hjälpa autister. Vi hänvisas till habiliteringen när vi söker för depression eller smärta t.ex. Men jag har redan provat det. Det finns inte respekt för autister som människor någonstans, men särskilt inte på habiliteringen (länken leder till en text som handlar om beteendeanalys och beteendeintervention som habiliteringen sysslar med).

Jag är vuxen. Jag tillåts bestämma själv att jag inte vill gå till habiliteringen. Jag utsätts för press, men jag är i alla fall myndig. Jag tänker på alla autistiska barn och ungdomar som inte har något val.

Publicerat av

Autistiska Manifestet

Autistisk bloggare som skriver om autism, funktionsnedsättning och rättvisefrågor.

2 reaktioner till “Erfarenheter från habiliteringen”

  1. Min enda erfarenhet av habiliteringen är från när jag var barn. Hade en vag känsla av att bli förödmjukad, även om jag inte kunde sätta ord på det då (för jag var barn). Fick olika övningar i en pärm för att jag skulle lära mig vad känslor är eller nåt (jag visste redan vad känslor var men ingen frågade mig). Minns att jag skulle sätta ord på tecknade bilder föreställande personer med olika känslouttryck. När terminen var slut fick jag som ”belöning” spela ett ganska tråkigt datorspel. Det var tråkigare än att t.ex. spela något spel jag hade hemma, men roligare än behöva prata med pyskologen (eller vad hon nu var) så jag tackade och tog emot

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s