Utan mig inget Fi?

Jag har inte fått något svar från Feministiskt initiativ Storstockholm angående deras bristande tillgänglighetsarbete. Har däremot i dagarna fått en faktura från Feministiskt initiativ för nästa års medlemsavgift. På den står: Utan dig inget F!

I såna fall har F! aldrig funnits, och om partiet funnits kommer det snarast att upphöra. För deras medlemsmöten och event är inte tillgängliga för mig. Det är konstigt att de inte är mer angelägna om att åtgärda otillgängligheten när hela partiets existens hänger på att jag ska kunna (och vilja) vara delaktig. För inte kan det väl vara tomma ord? Hur skulle det se ut?

Det är skillnad på förklaring och ursäkt

Det är skillnad på förklaring och ursäkt. Det finns förklaringar till varför skolan sviker elever. Det är ingen ursäkt. När folk i sin yrkesutövning skadar människor är det inte en ursäkt att de bara gör sitt jobb, utan det är enormt svek från samhället att yrken och arbetsuppgifter är utformade så att folk tar skada när allt går ”rätt till”. Det innebär att samhället betalar för att denna skada ska utdelas på oskyldiga människor. Det innebär att skadan ingår i beställningen. Och ja, det är ett svek att yrkesutövare tar skada pga dåliga arbetsförhållanden och arbetsmiljö också. Men det är inte samma svek. Bra arbetsförhållanden och arbetsmiljö borde yrkesutövare få. MEN kom inte och säg att då skulle sveket mot eleverna/klienterna försvinna. För det beror fortfarande på vilken uppdrag samhället betalar yrkesutövarna för att göra med sina nya bra arbetsvillkor! Två olika frågor!

När det gäller bra inkomst som ger hög livskvalitet borde alla få det, inte bara de som har förmåga att utöva ett yrke. Det är en 3:e fråga. Det är fullt möjligt att ha en verksamhet där anställda har bra betalt, bra arbetsmiljö, massa förmåner för att utföra hemskheter mot andra. Observera att jag har inte sagt att villkoren i nuläget ÄR bra för yrkespersoner i skolan, för det är de inte. Men yrkespersoner som påstår att deras klienter kommer att sluta ta skada så fort de själva får bättre villkor: Detta är osmakligt. Det är ett grundlöst påstående, som dessutom får effekten att ni centrerar er själva på bekostnad av en mer utsatt grupp. På bekostnad av en grupp, eleverna, som utsätts för samhällets våld och krav från er, genom er. Ni är mellanhanden. Det är mycket fräckt att begära att elever och f.d. elever ska gå med på bilden av att ni är lika mycket utsatta som eleverna. I de fall när ni faktiskt tar skada som följd av elevs agerande är det något helt annat än skadan ni är delaktiga i att utsätta elever för. Jag skriver det här för att jag hoppas att fler kan inse hur skadligt och hänsynslöst det är att, när någon uppmärksammar de hemskheter elever utsätts för, säga att ”Det beror på dåliga arbetsmiljön vi lärare har. Ge oss bättre villkor!”

Jag har inte konsekvent skrivit ”lärare och elever”, utan ibland yrkesutövare och klienter. Det är för att texten kan appliceras på fler verksamheter (där yrkesutövaren har makt över klienten) än skolan. Den som har ett yrke som innebär att vara mellanhanden som förverkligar kommunens, landstingets och statens dåliga behandling, kan inte vänta sig beröm, medhåll eller förståelse från de grupper som utsätts för den. Jag håller inte med om att allt beror på yrkespersoners dåliga arbetsvillkor och det beror inte på att jag inte skulle känna till dem. Jag behandlar elevers och lärares situationer som olika frågor eftersom de är olika frågor. Med denna text önskar jag få ett stopp på lärare som felaktigt påstår att jag är ”onyanserad” när jag inte går med på att blanda ihop dessa olika frågor. Jag är helt för att yrkespersoner också ska ha bra ett bra liv och inflytande över sin egen situation. Lärare borde får mer makt över sina egna liv? Ja, bra! Lärare borde får mer makt över eleverna? Nej, bu, mindre makt ska det vara!

Texten är en bearbetad version av en tråd jag gjorde på Twitter. Läs gärna Anarkoautism som skriver här om varför lärare inte bör få mer makt (över elever) i skolan.

Yrkespersoner: sluta namna, sluta dödnamna

Innehållsvarning: Jag beskriver i detalj meningsutbyte när jag blivit dödnamnad.

Jag är autistisk, trans och kroniskt sjuk. Jag måste tyvärr träffa många yrkespersoner såsom läkare och annan vårdpersonal, apotekare/receptarier och myndighetshandläggare. Som många transpersoner mår jag mycket dåligt av att någon använder mitt dödnamn om mig. Ett (eller flera) dödnamn är (för)namn som en transperson tilldelats vid födseln.

I journaler, dokument och på legitimation brukar en persons juridiska namn stå. Den som har tillgång till dessa källor får ofta för sig att 1) den vet vad en persons namn är och 2) personen är okej med att bli kallad vid namn av dig som yrkesperson. Det är två grundlösa antaganden. Skada som du gör för att du inte vet bättre är ändå skada.

Sluta dödnamna

Jag sitter i väntrummet. En yrkesperson ropar upp mitt i då-läget enda juridiska förnamn, mitt dödnamn som vi kan kalla D. Jag mår direkt väldigt dåligt. Jag berättar att jag är trans, och D är mitt dödnamn, och det är inte bra att ropa upp mig med det.

Y: Men det står här i systemet? Det står inga andra namn här! Det är bara det som står.

J: Jag känner till hur många juridiska förnamn jag har, ja. Jag vet också att jag även har ett efternamn, och att det visst står där.

Y: Jag kunde inte veta att du skulle må dåligt av det. Varför har du inte ändrat det? Vi ropar upp med förnamn här. Det går inte att komma ihåg undantag.

J: Ni har ett system som innebär att ni systematiskt dödnamnar transpersoner. Ni har inget utrymme i ert system för att göra tydligt vilket namn, juridiskt eller ej, förnamn eller efternamn som ni ska ropa upp folk med. Att det är systematiskt gör saken värre, inte bättre.

Y: Men alltså, så är det ju på alla ställen.

J: Det är inte sant.

Y: De allra flesta.

J: Ja, det är ett mycket utbrett problem.

Y: Du måste förstå att jag är inte personligt ansvarig för att vi har det här systemet.

J: Det har jag inte sagt heller.

Y: Det går ju faktiskt att byta namn så det inte ska bli så här.

J: Vad håller du på med? Försöker du säga att transpersoner har sig själva att skylla för det våld som vi utsätts för? Att dödnamna är nämligen, liksom att felköna, en våldsam handling.

Y: Jag bara förklarar hur systemet fungerar, varför det blev som det blev.

J: Tycker du på allvar att det är lämpligt i sammanhanget? Har jag bett om en grundkurs i det ämnet? Jag och tusentals andra transpersoner är redan smärtsamt medvetna om hur era system brister.

Ja, det är inte så välkommet när en förklarar sånt här, och det är otroligt nedbrytande att behöva göra det. Och det tar aldrig slut. Vad bör då yrkespersoner som inte har makt eller inflytande för att ändra systemen göra? Det finns bara ett sätt, och det är att ropa upp efternamnet. Alltid. Inte bara när du tror att nån är trans, för då pekar du ut den personen, och du kommer ändå att råka dödnamna många som du inte vet är trans. Alltid. Eller gå ihop med kollegor och ändra på systemet om ni kan.

Sluta namna utan anledning

Det här är ett annat, men relaterat problem. När och hur ofta brukar yrkespersoner säga förnamn? Har ni lagt märke till fenomenet att säga klientens namn till synes utan anledning? (Retoriska frågor) Exempelmeningar:

Ok, Klientnamn, då gör vi såhär. Hej, Klientnamn, hur mår du? Klientnamn, vad kan jag hjälpa dig med idag? Jag förstår, det får vi kolla upp, Klientnamn. Det låter inte så bra, nej, Klientnamn.

Det här fenomenet är delvis en uppvisning av en maktposition, men kanske framför allt är det ett beteende som ska skapa en artificiell känsla av intimitet, ett personligt möte, en yrkesperson som du kan lita på. Det är obehagligt att utsättas för såna manipulationsförsök, vare sig de är framgångsrika eller inte. För mig som är kroniskt sjuk är majoriteten av gångerna jag hör mina nya namn som jag valt själv när yrkespersoner pratar till mig. Särskilt när de tycker att samtalet inte går så bra slänger de in mitt namn för att mysa till det lite. Låter det äckligt? Ja, det känns i alla fall äckligt. Det finns en risk att namnet blir förknippat med att någon försöker komma mig nära när jag inte bett om det. Att berätta vad mitt tilltalsnamn är, är inte samma sak som att säga ”åh, snälla, säg det här hela tiden, fast jag redan vet att du pratar till mig”.

Om de råkar ropa upp mitt dödnamn, och får veta vilket som är mitt tilltalsnamn nu, kanske de slänger in det några extra gånger. Eller ännu värre, fortsätter med dödnamnet. För den som tycker det låter konstigt att det skulle vara en uppvisning av makt,  fundera på detta: Hur många gånger säger klienten yrkespersonens förnamn, till yrkespersonen, utan anledning?