Vårdgivarens politiska åsikter hör inte hemma i behandling

sveriges_riksdag_fr_vasabron
Bild: Sveriges riksdagshus i Stockholm, från Vasabron. Foto: Christian Gidlöf, public domain

När ens politiska åsikter är såpass mainstream att de speglas överallt i samhället betyder det inte att det är en sanning som inte kan ifrågasättas. Det går inte att prata om hur samhället är, fungerar, bör vara, försöker vara, utan att uttala sig politiskt.

Jag träffade nyligen min kurator för uppföljning av en ny antidepressiv medicin och för att prata om hur jag mår och om min depression. Samtalet kom in på hur det orsakar problem för mig att samhället sviker, hur jag inte får rätt vård, hur jag nekas och måste överklaga beslut om stödinsatser som jag har rätt till och behöver. Det har varit så i många år, och hopplösheten och maktlösheten ökar på min depression. I det läget tycker min kurator att det är lämpligt att ”informera” mig om att anledningen till att det ibland blir fel och att jag nekas sånt som jag behöver, är att det finns begränsade resurser i samhället och att det behövs kontroller för att hjälpen ska gå till rätt personer. En tråkig konsekvens av detta, säger kuratorn, är att ibland nekas hjälp till någon som behöver, som i mitt fall. Hen säger att hen vet att jag är en ärlig person som behöver den hjälp som jag ansöker om, men det finns folk som utnyttjar systemet. Alla är inte lika ärliga som jag. Jag svarar till kuratorn att det är inte en sanning, utan det som hen just sa är ett politiskt ställningstagande. Och jag bad hen att hålla sina politiska åsikter utanför min samtalsbehandling.

Men kuratorn säger att hen vill ge mig ett annat perspektiv. Hen var inte alls politisk! Hen säger att hen förstår att det är svårt för mig att ta in nya perspektiv med tanke på min autism. Konstigt, eftersom jag inte har den svårigheten. Jag talar om att jag känner till det perspektivet. Det är mycket vanligt. Det är politiskt, och jag har en annan åsikt. Kuratorn berättar att det finns statistik som backar upp hens uttalanden, t.ex. att fler ansöker om stöd om det inte är kontroller, och färre söker om det regleras med kontroller. (Hen förstår inte att statistiken handlar om hur många som ansöker, inte om hur många som behöver.) Jag säger att det finns resurser. Problemen beror inte på resursbrist. Det finns kapitalister. Kuratorn säger då att utan företag så finns inga jobb och affärer, och det skulle inte skapas något värde. Jag säger att det skulle kunna funka på andra sätt, t.ex. kollektiv med arbetare som äger produktionsmedlen. Men hur jag än försöker förklara kan kuratorn inte förstå att hen har uttryckt följande politiska åsikter:
”Det behövs kontroller för att folk inte ska fuska. Om det inte finns kontroller kommer folk att fuska.”
”Det vore ett problem om någon fick hjälp som hen inte har ‘rätt till'”
”Kontrollerna beror på att samhället har begränsade resurser”
”Kapitalism är nödvändigt för att samhället ska fungera”
”Privat ägande är inte stöld”
”Funkisar kostar samhället för mycket pengar” m.m.

Att jag bad kuratorn hålla sina politiska åsikter utanför min behandling beror inte på att jag inte förstår ”hur samhället fungerar”, utan på att jag från det hen sa kunde uttyda att hens åsikter om hur samhället fungerar skiljer sig från mina, och att hens åsikter är i grunden ableistiska och skadliga för mitt välmående. Därför hör såna uttalanden inte hemma i min samtalsbehandling för depression. Min bedömning visade sig stämma. Kuratorn vägrar backa, hen berättar att hen använder en teknik från KBT som handlar om acceptans. Det ska hjälpa mitt välmående att acceptera hur saker är. Jag frågar: ”Exakt vad är det du menar att jag behöver acceptera, som jag inte accepterar redan?” Kuratorn: ”Att vi har byggt ett så bra samhälle som vi kan, som inte är perfekt, men samhället gör så gott det kan för att hjälpa. Att de som jobbar i vården och som handläggare gör så gott de kan och vill dig väl.”

Kuratorn använder alltså tekniker från KBT för att försöka få mig att acceptera en åsikt som hen har, som om den vore en sanning. Det är ett övergrepp. Det är skrämmande att vårdpersonal i psykiatrin inte kan skilja på sina egna politiska åsikter och vad som är objektivt sant. Att en patients avvikande åsikter behandlas som ett ”symptom” på psykisk ohälsa eller autism, oklart vilket. Vårdpersonal försöka övertala mig, en djupt deprimerad, kroniskt sjuk, autistisk transperson, som har åsikten att funkisars rättigheter är mänskliga rättigheter, att det är rimligt att tänka på det som en fråga om resurser istället, och inte rättigheter. Nej tack.

För dig som jobbar i vården: Jag förstår att det är upprörande och känns jobbigt för dig när du får höra hur hemskt samhället behandlar dina patienter. Låt bli att försöka övertala patienten att övergreppen och diskrimineringen inte existerar. För den som utsätts för hemskheter kan det vara livsavgörande att veta att det inte är okej att samhället/personen i fråga gör så. Då blir det lättare att inte klandra sig själv och inte  tänka att en förtjänar att behandlas så. Det är också lättare att kämpa för sina rättigheter om man har en korrekt bild av hur handläggning, vården och myndigheter fungerar. Naiva föreställningar om att alla gör sitt bästa och vill väl, samt att reglerna skulle vara gjorda för att vara rättvisa hjälper inte patienten, tvärt om.