Prolog: Autistisk på förskolan

Mina tidigaste autistiska erfarenheter av det svenska utbildningsväsendet

Mina tidigaste minnen är från när jag var 4 eller 5 år. Jag gick på en Montessoriförskola. Jag tyckte om att vara där. Det fanns olika stationer där man kunde bygga med kaplastavar, göra pärlplattor, rita, forma saker av lera, träna på att hälla vatten från en kanna till två glas, räkna till tusen (eller försöka) på tusen-kedjan, stänga och öppna en dragkedja, träna på att knyta knutar, leka med dockor, gosedjur och andra leksaker, plocka torra ärtor med en pincett från en skål till en annan osv. Om det var någon som ville höra så läste en förskolepedagog högt en viss tid då det var sagostund.

Jag trivdes ganska bra på dagis. Ansvaret och förväntningarna som man hade på mig var inte så långt ifrån vad jag kunde åstadkomma. Att komma ihåg saker, ta med saker hem och till dagis, allt sånt var helt de vuxnas ansvar. Saknades vantar så löste de vuxna det. Jag tror att det fanns extra lånevantar. Vi hade relativt stort utrymme att välja själva vad vi ville göra, även om vi inte fick använda hur mycket pärlor, ritpapper, lera etc. som helst. De vuxna fanns där i bakgrunden, och om jag inte visste vad jag ville hitta på kunde jag gå och fråga dem om idéer. Jag lärde mig mycket i förskolan. Jag vet inte hur stor barngruppen var, men jag minns att jag tyckte det var lite jobbigt att det var så många barn och mycket ljud. Det fanns några rum som var avskiljda, t.ex. dockrummet. Dit in gick jag ibland och tog det lugnt. Jag fick ta det lugnt och vila hur mycket jag ville när jag behövde. Utom när det var dags att leka utomhus. Jag har ett syskon som är ett år yngre som gick på samma dagis i samma barngrupp, så jag hade alltid någon att leka med. Några av de andra barnen i gruppen lekte jag med också, men jag mådde inte alltid bra av att vara med dem. Jag förstod inte varför.

En gång om dagen skulle vi gå ut till lekparken. Den var på andra sidan en liten gata. Jag ville ofta stanna kvar inomhus. Det blev så tyst när de andra barnen var ute, och alla stationer blev ju lediga. Oftast fick jag inte det. Jag förstod inte varför. I efterhand tänker jag att det måste finnas en pedagog inne om några barn är inne, och oftast gick inte det. Vi fick inte heller gå in och hämta något själva, för vi fick inte gå över gatan själva. Det tyckte jag var fånigt. Det var en väldigt smal gata, en liten återvändsgränd där det sällan åkte någon bil. Om det kom en bil så körde den väldigt långsamt. Jag bröt mot den här regeln ganska ofta tror jag. Jag orkade inte leta reda på någon fröken varje gång jag behövde springa på toa eller liknande. Jag tror att det fanns någon regel att vi inte fick springa inomhus, och att jag bröt mot den ibland också. En annan regel som jag tyckte mycket illa om var att man skulle plocka undan och göra i ordning på stationen efter sig. Hade man byggt med kaplastavar skulle man samla ihop alla och lägga dem i sina lådor igen. Alla pennor skulle tillbaka dit de hörde hemma, allt skräp och pappersbitar slängas osv. Jag förstod inte varför jag hade svårt för det. Jag försökte smita så ofta jag kunde. Jag blev påkommen ibland. Jag började tro på att jag nog är lite lat. Lite av en smitare. Jag skämdes.

Vi fick inte skäll när vi bröt mot regler, men det fanns en pedagog som hade som grej att hon såg väldigt missnöjd ut och så sa hon ”Grrr” på ett överdrivet sätt, och spände ögonen i en med en intensiv blick. De andra barnen verkade tycka det var roligt, så jag gissar att det mest var skämtsamt, men jag tyckte när jag var barn att hon var jätteläskig. Jag tolkade det som att hon blev jättearg. Jag var alltid rädd för att det skulle hända. Jag tyckte det var svårt att förutse också när hon skulle göra så. Eller så visste jag att det skulle bli så, men kunde ändå inte ”göra rätt”. De andra pedagogerna tyckte jag om, och jag tror de tyckte om mig. De visade inte något annat i alla fall. Det här var inte någon specialbehandling som jag fick, vad jag förstår, utan hela verksamheten var upplagd så att det var barnens förutsättningar som styrde.

Annonser

Om Autistiska Manifestet

Jag heter Kai, och är Autist och icke-binär transperson. Jag bloggar på Autistiska Manifestet.
Det här inlägget postades i skolan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Prolog: Autistisk på förskolan

  1. Anarkoautism skriver:

    Du skriver så väldigt bra! Någon borde betala för din självbiografi (om det går att göra på ett sätt som funkar för dig så klart). Detta är en mycket bra prolog!

    Liked by 1 person

  2. othermindly skriver:

    Jag vill också skriva hur bra jag tycker att det här är, hur bra du skriver och hur bra du berättar och väljer ut vad du ska ha med o.s.v. Och inte minst hur viktigt det är för barnen (min dotter t.ex.) – men även för vissa av oss vuxna som inte har haft – ja, som kanske inte vetat att ens röst hade ett värde ens en gång… Hur mycket det betyder att äntligen – äntligen få läsa något som är TYDLIGT… något där man slipper GISSA sig till innehållet utan tvärtom kan gå efter hur känslan hör ihop med orden…

    Men jag vet inte hur jag ska skriva det – skriva om hur bra jag tycker det är – jag läste ditt andra inlägg om hur man skriver lättläst och hoppas att – nej, nu ska jag sluta eftersom jag börjar prata i cirklar. Jag hoppas det blev begripligt – och om du orkar fortsätta skriva om din egen skoltid – om det inte gör dig illa – så vill jag att du ska veta att det faktiskt gör skillnad. Tack! (Men så klart inte på bekostnad av din hälsa!)

    Liked by 1 person

  3. Ping: Minnen från förskolan (jag var autistisk redan då) | anarkoautism

  4. Cecilie Løken Heselberg skriver:

    Jag är SÅ tacksam för dessa texter. Min son är 5 och har autism. Ju mer jag kan lära mig, ju mer kan jag förbereda mug inför skolstart. Det kan bli tufft, det är jag medveten om, därför hjälper din information enormt.. TACK.

    Liked by 1 person

  5. Ping: Jakten på normaliteten – Funkisfeministen

  6. Ping: Men ni funkisar kan väl träna ås att ni blir mer som oss normala? – Funkisfeministen

  7. Ping: Det är de stora tingen, del 2 | Asymmetra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s