Spelkulor av glas trädda på ett snöre.

Kapitel 2: Omställningar och struktur

Hur skiljde sig lågstadiet från förskolan?

Under min förskoletid hade dagarna en tydlig struktur. Vuxna väcker mig på morgonen. Jag får kläder att ta på mig. Jag får frukost. Vuxna ser till att vi kommer iväg till förskolan. De vuxna har ansvaret för att jag får med mig allt jag behöver, och om de glömmer något så löser de andra vuxna det. Dagen på förskolan ser i princip likadan ut varje dag. Först är vi inomhus på förmiddagen. Sen äter vi lunch. Sen efter lunchen går vi ut och leker, gungar eller sitter och tänker i parken. Någon viss tid går vi in igen. Om det var riktigt dåligt väder kunde det bli dags att gå in tidigare. (Hurra!) Förskolepedagogerna ser till att alla barn följer med in. Vi äter mellanmål. Vi är inomhus tills vi blir hämtade. Både lunch och mellanmål äter vi i samma lokaler som vi alltid är i när vi är inomhus. Jag är ganska säker på att vi åt lunch och mellanmål på samma tider varje dag också. Det fanns en kontinuitet i att det var inte mycket omsättning på personal. Under flera års tid var det några få som slutade och några nya som började. Samtidigt som den här tydliga strukturen fanns, och där vuxna tog ansvar för allt viktigt och att hålla reda på saker, så hade vi barn inflytande över vad vad vi ville göra, som jag skrev om i prologen. Jag kunde säga att ”Jag vill rita sen när vi går in”, och pedagogen såg då till att jag fick rita, om det var möjligt.

Redan i lågstadiet blev dagarna mer komplicerade. Vissa ämnen, som idrott och slöjd, hade vi på vissa specifika veckodagar, i speciella lokaler. Vi åt lunch i en matsal. Vad innebar det här för mig, ett autistiskt barn? Autism är en kognitiv funktionsnedsättning. Det är vanligt att vi autister på ett eller annat sätt har svårt med de exekutiva funktionerna. Det innebär t.ex. att jag har svårt att komma igång med saker, att initiera. Jag har svårt att ställa om från en aktivitet till en annan. Jag har svårt att koncentrera mig och blir lätt distraherad. Jag har svårt att planera. Jag har svårt att fullfölja. Jag har begränsat arbetsminne, som (till skillnad från vad folk tror) inte går att förbättra genom träning. När jag säger att jag har svårt för de här sakerna menar jag inte ”autister gillar inte förändring”. Det är inte en åsikt. Det handlar om en funktionsnedsättning, i brist på bättre ord. På engelska skulle jag ha sagt Disability. När dagarna blev mer komplicerade blev det också fler omställningar. Nu till ett klassrum, sen till ett annat, lunch i en tredje lokal. En del ämnesspecifika lärare som idrottslärare och lärare i slöjd. Sen till fritids, och där var det fritidspedagoger. Så många olika personer och lokaler. Så många uppbrott och byten av aktivitet. Flera stycken helt onödiga uppbrott för att vara utomhus, även kallat rast. Då behövde man också byta vad man hade på sig.

I och med att dagarna var olika föll ett ansvar på mig att hålla reda på saker, både hemma och i skolan. Jag vet att det är så man brukar göra. Gradvis får barnen ökat ansvar och krav på sig. Det är meningen att man ska lära sig och växa genom det. Ett av alla nya ansvar och krav var att hålla kolla på gympakläder, med följden att jag ofta fick skämmas för jag inte hade några med mig. Jag fick inte berätta att mina föräldrar var dåliga på att hålla koll på saker heller. Jag fick även ansvaret att hålla koll på friluftsdagar (hemska uppfinning). Snälla, tvinga inte barn att vara med på friluftsdagar! Jag tror att mina föräldrar hade svårt för att hålla koll på de här sakerna, och därför blev jag tvungen att försöka göra det tidigare än många andra barn. Men även om så inte var fallet är den här typen av saker något som jag får hjälp av kommunen nu som vuxen, enligt LSS, Lagen om särskilt stöd och service, eftersom jag ofta inte klarar av det. Det har inte hjälpt mig ett dugg att ”träna” från tidig ålder. Tvärt om bidrog detta tunga ansvar på mig (ett ansvar som jag inte klarade av, och som om jag inte gjorde det inte blev gjort) till en ständig känsla av otrygghet, och jag levde alltså tidigt med stressnivåer som är direkt skadliga. Min vardag var otrygg och mina grundläggande behov blev ej längre uppfyllda. Jag började balansera på gränsen av vad jag orkade. Jag var så trött.

Fortsättning följer…

Publicerat av

Autistiska Manifestet

Autistisk bloggare som skriver om autism, funktionsnedsättning och rättvisefrågor.

2 reaktioner till “Kapitel 2: Omställningar och struktur”

  1. Känner igen så mycket i detta. Och friluftsdagar är det värsta som finns. Det absolut värsta. Och raster var pest. Lektioner också visserligen. Fanns inte mycket som var bra med skolan.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s