Klassrum, tidigt 1900-tal. Skolbänkar i tre rader. En kateder. I hörnet ett piano.

Kapitel 4: Autist möter katederundervisning i fyran

I trean hade jag ändå inflytande över vilka ämnen jag ville hålla på med, och i vilken ordning jag ville göra saker (utom när det gällde idrott och slöjd). Jag kunde ha roligt och lära mig intressanta saker i skolan. Det handlade om att lära mig, inte om att bevisa för alla vuxna att jag fortfarande kan det som jag lärde mig förra veckan. De vuxna litade på att vi elever ville lära oss. Och de fanns där för att ge individuellt stöd när vi behövde det. Eftersom normen var att få individuellt stöd och jobba i sin egen takt blev jag inte utpekad om jag inte förstod instruktioner eller undervisningsmaterialet. Vilken kontrast mot katederundervisning!

Jag började alltså i en vanlig klass i fyran. Det var en helt annan sorts klassrum än jag var van vid. All undervisning var i form av lektioner. Det fanns en vit tavla och läraren stod där framme och förklarade saker. Vi var 30 elever i klassen. Vi satt tätt packade. Vi hade alla varsin bänk, och varsin extremt obekväm stol i plast. Nu ska vi ha matte. Läraren förklarar saker ur det nya kapitlet. En del elever hänger inte med. En del kan inte koncentrera sig. En del förstår inte varför de måste lyssna på läraren förklara samma sak så många gånger, på så opedagogiskt sätt. En del kan inte sitta still och får skäll. En del behöver egentligen gå på toa, men kan inte forma orden för att be om lov. En del får ont av de obekväma stolarna. En del hör inte vad läraren säger för hen har vänt sig så att vi inte kan se hens mun. Jag har varit alla dessa elever. Jag är autistisk och ADHD. Men det visste ingen då.

Jag var van att om jag inte förstod så skulle jag få svar på mina frågor. Jag räckte väldigt ofta upp handen, och krävde att läraren skulle förtydliga vad hen menade. ”Varför blev det x = 3 nu? Du har hoppat över ett steg! Jag förstår inte!” Jag vet inte säkert varför, men lärarna brukade svara på mina frågor, och t.ex. lägga till det steg som de hade hoppat över. Flera av de andra eleverna i klassen sa till mig vid många tillfällen att det var bra att jag frågade, för de förstod inte heller och vågade inte fråga. Jag ser det dock inte som att jag ”vågade” fråga. Jag stod helt enkelt inte ut med att behöva lyssna på saker som jag inte förstår, och jag var tack vare Montessoriklassen van att fråga lärare vad de menar, trots att jag faktiskt inte är verbal annars i alla lägen. Jag tyckte nog att läraren gjorde fel när hen misslyckades med att förklara för mig. Det fanns några lärare senare (i högstadiet) som irriterade sig fruktansvärt på att jag avbröt så ofta med mina frågor. Jag kunde inte låta bli att fråga ändå. Lärarna brukade ju också ställa frågor som vi i klassen skulle besvara. Vi skulle räcka upp handen om vi kunde. Jag räckte nästan alltid upp handen, för jag kunde svaret. Det uppfattade en del i klassen som arrogant. En skulle ju kunna säga något om att jag nog var särbegåvad och därför blev det svårt för mig att ”komma överens” med de andra eleverna. Men det vore att dra fel slutsats. Det fanns andra elever som var lika ”begåvade”, men som inte räckte upp handen varje gång p.g.a. vilka sociala konsekvenser det får. De kunde hindra impulsen att räcka upp handen. Det kunde inte jag.

En annan effekt av att dagen var fylld av såna här lektioner var att jag fick aldrig vara ifred. Ständigt omgiven av andra människor. Ständigt på min vakt så att jag inte skulle råka stimma eller bete på mig konstigt på något annat sätt. Vid det här laget hade jag nämligen fått lära mig att det var socialt oacceptabelt att bete sig som jag gjorde (dvs. autistiskt). Skoldagarna var också längre, och ämnena fler. Omställningarna från en aktivitet till en annan var fler. Utöver detta så fick vi läxor och prov att plugga till. Inte ens när skoldagen var slut fick jag vila. Jag kunde inte heller dra mig undan och vara ifred på rasterna. Inte för att lärare hade koll på vad vi gjorde på rasterna, för det hade de inte, utan för att vi hade så många olika klassrum och lektioner att hitta till (och skolan var väldigt stor). Så många olika tider och raster att hålla reda på. Jag är både dålig på att hitta och har dålig tidsuppfattning. Det var inget som de vuxna lade märke till, inget som jag fick stöd för. Jag kunde klockan, och det var enligt dem detsamma som att kunna hålla koll på tiden. Hur gjorde jag då för att dyka upp på rätt tid utanför rätt klassrum? Jo, jag följde efter andra elever som kunde sånt. Jag hamnade i en väldigt utsatt position i relation till de andra i klassen.

Fortsättning följer…

Publicerat av

Autistiska Manifestet

Autistisk bloggare som skriver om autism, funktionsnedsättning och rättvisefrågor.

4 reaktioner till “Kapitel 4: Autist möter katederundervisning i fyran”

  1. Mycket bra skrivet igen! Jag känner igen mig i mycket. Jag gick aldrig i någon montessoriklass, så för mig började katederundervisningen lite tidigare. Även om det nog blev striktare och större klasser i mellanstadiet. Jag hade också ”ovanan” (som lärarna nog tyckte att det var) att ställa frågor när jag undrade något. Fast jag kunde inte låta bli. Jag vet inte så väldigt verbal annars men i vissa situationer kunde jag i stället inte hålla tyst. En del lärare tyckte att det var bra att jag ställde frågor, andra tyckte att det var allt annat än bra. Och de andra eleverna tyckte nog mest att det var irriterande. Men frågade jag inte så kunde jag inte sluta tänka på det och då var det också svårt att alls koncentrera mig på vad läraren sa. Inte konstigt att jag frågade men det gillades inte

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s