Kapitel 11: Autism, ADHD och muntliga redovisningar

Jag är autistisk och jag hatade att tvingas göra muntliga redovisningar inför klassen. Som jag nämnt i tidigare texter tror de vuxna att barn inte har anledningar till varför de inte vill göra saker. I en skola som tvingar barn att göra saker de inte vill kommer många barn att fara illa. Och det är en sån skola vi har. Lärarna sa till oss elever att vi måste göra muntliga redovisningar för att vi ska lära träna och lära oss ”inför vuxenlivet”. Det sa att var viktigt att kunna. De behövde säga det för det var många elever som mådde dåligt av redovisningarna, och då motiverade lärarna tvånget så. Jag visste redan som barn att om jag klarade att jobba när jag blev vuxen, skulle jag inte kunna ha ett jobb där man måste göra något som liknar en muntlig redovisning. Eftersom jag är vuxen nu vet jag även att de hade flera fel: 1) jag lärde mig inte någonting från att tvingas göra det, 2) jag hade aldrig förutsättningar att kunna göra det utan att må dåligt och 3) jag behöver aldrig göra det nu när jag är vuxen.

Varför mådde jag så dåligt av muntliga redovisningar? En del autister är helt eller delvis icke-verbala. Jag ger intrycket av att vara mestadels verbal. Med det menar jag att jag kan oftast forma och uttala ord med munnen, men att det kan vara missvisande eftersom det är inte alltid som jag kan få fram rätt ord, särskilt om jag inte har sagt något liknande förut och därmed inte har något skript. I muntliga redovisningar ingår inte bara att kunna ett ämne och prata om det, utan många delar, en del uttalade och andra outtalade. Samma sak gäller för en muntlig redovisning som för en skriftlig redovisning (en uppsats): nämligen att man ska förbereda sig och tänka ut vad man ska säga. Här stötte jag på samma problem som när jag fick i uppgift att skriva uppsats. Jag hade svårt att komma igång och jag hade egentligen ingen ork över till att göra olika uppgifter och läxor. Jag är ju både autistisk och ADHD, vilket innebär för mig att jag har svårt att initiera, svårt att växla mellan aktiviteter, koncentrationssvårigheter och stort behov av återhämtning. Jag var sent ute, stressad, illa förberedd och extremt nervös. Genom att tvinga oss att ha muntliga redovisningar varje termin var det meningen att vi skulle träna på att vara ute i god tid och förbereda oss. Vi skulle bli vana och därmed mindre nervösa, och då skulle det gå bättre. Det är ju inte så farligt, bara vi slutar oroa oss! Men samtidigt fick jag inget som helst stöd för kunna göra på något annat sätt. Att säga åt ett barn att misslyckas gång på gång, utan att erbjuda något stöd, kommer inte att hjälpa utan stjälpa. Ena sekunden är det ”du behöver inte vara nervös”, nästa är det ”du gör fortfarande fel”. Det är inte ofarligt, utan väldigt farligt att lära barn att de har en inneboende dålighet.

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det som lärare (och andra elever i klassen) bedömer är inte bara vad man säger i sin redovisning. Vi fick veta att det var viktigt att tala på rätt sätt och ha rätt sorts kroppsspråk. Hur är det nu man brukar säga om autister, om man är ableistisk? Att vi har fel kroppsspråk. Vi gör rörelser som man inte ska göra (stimmar) eller har svårt att vara still. Vi har fel ansiktsuttryck. Vi gör för lite rörelser/är för stela. Vi pratar för snabbt eller med för lite melodi så att det blir monotont. Vi är obekväma med ögonkontakt. Flera av de här sakerna säger folk även om oss med ADHD. Jag är både och, så har lite svårt att dra en gräns vad som är vad. Lärare sa i alla fall uttryckligen till mig att jag gjorde alla dessa saker fel när jag redovisade. Lärarna tyckte att jag måste träna mer på det här så att jag gör rätt och bättre redovisning. Det var viktigt att jag skulle få publiken att gilla min redovisning och utstråla ett ”trevligt kroppsspråk”. Det är ett omöjligt mål om vi inte byter ut publiken mot folk som förstår och uppskattar autistiskt kroppsspråk. Här har vi alltså en normaliserande undervisning som går ut på att det kroppsspråk och sätt att prata som är normen är inbakat i mål/kriterier/betyg. Det är orättvist, ableistiskt, rent av diskriminering, att ha muntliga redovisningar som ett obligatoriskt moment. Skolan ska vara till för eleverna. En plats där man kan lära sig och utvecklas. Det gynnar aldrig eleven att lära sig hata sig själv. Det är inte konstigt att barn inte vill gå till en skola där självhat står på agendan.

Stödfrågor till arbetsterapeuter som arbetar med personcentrering och delaktighet

Jag kommer här ställa en rad Ja/Nej frågor, där det första svaret är det önskvärda för att möjliggöra delaktighet.

1. Erbjuder ni era klienter att kommunicera helt och hållet i skrift, dvs. både ni och klienten kommunicerar genom skrivna ord? Ja/Nej

2. Erbjuder ni distansmöten? Ja/Nej

3. Erbjuder ni hembesök? Ja/Nej

4. Erbjuder ni asynkron kommunikation? (Alltså att ni och klienten inte behöver mötas fysiskt eller online på samma tid. Exempel är e-post och sms.) Ja/Nej

5. Får klienten bestämma helt själv vilket/vilka sätt hen vill kommunicera på? Ja/Nej

6. Om ni har personliga möten: Får klienten välja vilken tid och veckodag? Ja/Nej

7. Har klienten inflytande över hur långa era möten är? Ja/Nej

8. Har klienten inflytande över hur ofta ni ska mötas eller kommunicera på annat sätt? Ja/Nej

9. Får klienten välja vad hen vill ha hjälp med först, om hen behöver hjälp med flera saker? Ja/Nej

10. Om klienten vill få ett hjälpmedel utskrivet som t.ex. kan innebära en förlust av en förmåga: försöker ni påverka klienten att ”klara sig utan hjälpmedel”, istället för att sakligt informera om för- och nackdelar? Nej/Ja

11. Är det helt frivilligt för klienten att träffa er/ha kontakt med er? Ja/Nej

12. Om ni läser om arbetsterapi i sociala medier på fritiden: lyssnar ni mer på andra arbetsterapeuter och vårdpersonal än på målgruppen för ert yrke (klienter)? Nej/Ja

Använd gärna den här mallen och svara i kommentarerna:
1. Kommunicera i skrift:
2. Distansmöten:
3. Hembesök:
4. Asynkron kommunikation:
5. Klienten får välja kommunaktionssätt själv:
6. Välja tid och veckodag:
7. Inflytande över längd på möten:
8. Inflytande över hur ofta kontakt:
9. Klienten får välja vad hen vill ha hjälp med först:
10. Försöker påverka klientens val av hjälpmedel, istället för sakligt informera:
11. Frivilligt för klienten att ha kontakt med er:
12. Lyssnar mer på vårdpersonal än på klienter i sociala medier:

Kapitel 10: Smärta som ingen tog på allvar

Jag var ett autistiskt barn. Jag hade mycket ont i kroppen som barn. Jag trampade snett och fick ont i fötterna ofta. När jag började lågstadiet började också skolidrotten, som jag var tvungen att vara med på. Det var väldigt svårt med idrott, och jag fick ont under tiden och efteråt. När jag hade ont i kroppen och berättade det för de vuxna sa de att det var träningsvärk eller växtvärk. Det var inget anmärkningsvärt att jag hade ont, och inget som vi skulle undersöka eller göra något åt. I lågstadiet kunde jag få ont i höger hand och axel av att skriva för hand. Det vuxna förklarade att det var för att jag spände mig för mycket när jag skrev. Men jag fick ingen hjälp med det heller. Om jag inte spände mig på det sättet kunde jag inte skriva alls, och hur jag än gjorde blev jag snabbt trött i musklerna. Vad jobbigt att jag gjorde fel så att jag fick så mycket ont, men jag fick skylla mig själv förstod jag. Ju högre upp i årskurserna jag kom, desto mer skulle man skriva för hand. Eftersom jag hade svårt att tolka frågor på prov (som jag skrev om här) fick jag skriva många A4-sidor för hand när det var prov. Jag skrev mycket mer än de flesta andra eleverna, trots att jag fick så ont. Det fanns inget alternativ. Jag skulle göra det. Bara att bita ihop. Jag hade spänningshuvudvärk och smärta i axlarna nästan varje dag. Att jag hade ont i båda axlarna sa de vuxna berodde på att jag spände mig för att jag var stressad. Jag måste lära mig att slappna av! Hade jag inte gjort mina avslappningsövningar?

I tidiga tonåren fick jag migrän för första gången, och efter det fick jag migrän allt oftare. Vi träffade min husläkare flera gånger. Jag fick en medicin att ta vid behov när ett migränanfall var på väg, och sen skulle jag lägga mig och vila i ett mörkt rum tills det gick över. Medicinen fungerade inte så bra, och jag fick prova en annan. Men det behövdes något förebyggande så att jag inte skulle få migrän så ofta. Jag hade inte tid med migrän, jag hamnade efter i skolan. Min husläkare sa att jag borde börja motionera på fritiden, t.ex. börja simma. Jag fick också träffa en sjukgymnast som gav mig övningar att göra hemma, som jag sen inte fick något stöd hemifrån att komma ihåg att göra. Sjukgymnasten låg 40 minuter bort från där vi bodde med kollektivtrafiken. Nu skulle jag förutom att orka med skolan åka in till en sjukgymnast själv, och få förmaningar för att jag inte gjort mina övningar (som jag för övrigt inte tyckte hjälpte, och som jag inte förstod hur jag skulle göra dem). Jag skulle också stressa mindre och göra avslappningsövningar, samt ha dåligt samvete för att jag inte tog tag i att börja motionera. Jag ville inte motionera. Jag brukade få mer ont av att röra på mig. Efter en tid slutade jag gå till sjukgymnasten eftersom det ändå inte ledde till något positivt. Jag hade en lärare som också hade migrän, som någon gång på ett möte med mig och mina föräldrar nämnde att det finns mediciner som kan tas förebyggande mot migrän, t.ex. betablockerare. Men det tyckte mina föräldrar inte skulle behövas. Jag hade ju inget fel på hjärtat, och jag skulle klara det här med skolan ändå. Ingen förebyggande behandling, ingen utredning av varför jag hade så mycket smärta i kroppen och migrän.

Mina problem med smärta i kroppen och spänningshuvudvärk och migrän har blivit värre och värre med åren. Jag är vuxen nu, och efter flera år utan någon meningsfull hjälp från vårdcentralen kom jag över en beskrivning av Ehlers Danlos syndrom på twitter. EDS är en medfödd sjukdom som är vanligare hos autister och personer med ADHD. EDS är en bindvävssjukdom där kollagenet i kroppen inte fungerar optimalt, vilket bl.a. kan leda till att lederna i kroppen är instabila. Då behöver musklerna arbeta 3 gånger så hårt för att kunna genomföra rörelser och hålla uppe kroppen. Eftersom bindväv finns överallt i kroppen är EDS en multisystemisk sjukdom som kan ha många olika symptom som inte verkar hänga ihop. Jag kommer troligen snart att få en EDS-diagnos, av hypermobilitets-typ (det finns flera typer av EDS). Hela den här tiden har det funnits en förklaring till min smärta, samtidigt som man har fått mig att känna att det är mitt eget fel som inte gör rätt saker. Jag spände mig för mycket, jag var för stressad, jag orkade för lite, jag gjorde inte övningar som jag skulle. Jag var ett barn! Det var det vuxnas ansvar att stötta mig, att ge mig hjälpmedel i skolan så att jag inte fick lika ont, att inte ställa mer krav på mig än jag klarade av och inte bara säga åt mig att göra mer saker så blir allt bra. Föräldrar, lärare, sjukgymnaster, läkare, mfl.: ta det på allvar när barn har ont.

Länkar till information om Ehlers Danlos syndrom och hypermobilitet på svenska:
Nationellt kliniskt kunskapsstöd för EDS hypermobilitetstypen här, Länkar till info om Ehlers Danlos syndrom på Socialstyrelsens hemsida här, Nationellt vårdprogram här, Region Jönköpings faktadokument om EDS och smärta.

Kapitel 9: Dåliga instruktioner och arroganta lärare

Jag märkte när jag började i vanlig klass att lärare i allmänhet inte är så bra på att skriva instruktioner och förklara saker som de tror. De förlitar sig ofta på att eleverna ska kunna gissa sig till vad de menar. När jag påpekade att instruktionerna var otydliga fick jag i bästa fall ett förtydligande om hur de menade och i värsta fall fick jag inte det, utan läraren insisterade på att de hade gjort det så tydligt som det bara går. Jag fick aldrig något erkännande om att de hade varit slarviga, eller att de hade gjort antagandet att något som kunde tolkas på flera sätt bara skulle kunna tolkas så som de menade. De flesta lärare verkar ha svårt att sätta sig in i vad det är som en elev inte förstår och varför. De har alltså svårt att hitta var deras förklaring brister och de har svårt att förklara saker på ett annat sätt än de brukar. Det här gäller även de lärare som skriver ämnesböckerna och annat undervisningsmaterial som skolan beställt utifrån. Men istället för att rannsaka sig själv placerar läraren ofta problemet hos eleven. Det är elevens problem/fel att hen inte förstår. Det är inte ett problem att läraren inte kan förklara så att eleven förstår. Det är inte ett problem att läraren inte skriver tydliga instruktioner från början. Vissa lärare gjorde samma typ av otydligheter i princip varje gång de gav oss instruktioner. De bättrade sig inte efter att de hade fått veta på vilket sätt deras instruktioner var otydliga. Jag tror att de använde samma blad med uppgifter, utan att förbättra dem, år efter år. Det är arrogant att avfärda elever som om de inte kan ha insikter som läraren inte har. Läraren är redan (förhoppningsvis) kunnig i sitt ämne och vet hur hen har tänkt att uppgiften ska göras. Därför måste hen vara uppmärksam på att inte utelämna viktig information, och vara öppen för att erkänna sina misstag. Lärare kan liksom alla andra ha dåliga idéer. Att erkänna sina misstag underminerar positionen som auktoritet, något som en del lärare inte är villiga att göra.

Jag hade en gång en lärare som är ett extra tydligt exempel. Hen var så slarvig och oorganiserad att det varenda lektion var fullt med otydligheter, t.ex. datum som inte stämde, sidhänvisningar som var inte ledde dit de skulle, nummer på matteuppgifter stämde inte, papper och häften som hänvisades till som vi inte hade fått för hen hade glömt att ge oss dem. Denna lärare sa en dag när jag som vanligt räckte upp handen för att fråga vad som gällde: ”Nu blir jag nervös. Vad har jag gjort fel den här gången?”. Som om jag frågade av illvilja. Det är inte okej att dumpa sina känslor på eleven. Skulle jag ha dåligt samvete för att jag var den enda i klassen som vågade fråga? Och hur gick det för eleverna i de klasser där ingen vågade eller klarade att fråga? Jag har full förståelse för att en kan ha svårt för att hålla kolla på saker. Jag har ju själv svårt för det till och med. Och jag tycker inte som en del att om man har svårt för det ska man inte jobba i skolan. Däremot så ska skolan stötta lärare, skolan ska ge lärare stöd för att de ska kunna genomföra de moment som de har svårare för, och skolan ska anpassa vem som gör vilka arbetsuppgifter efter personalens förutsättningar. Det här är ju väldigt långt ifrån hur skolan ser ut idag, och det är egentligen inte ämnet för den här texten. Jag har skrivit om skolan, arbetsmiljö och makt förut här och här.

Lärare kan alltså vara väldigt otydliga, och det kan vara ett större problem för autistiska elever. Jag hade svårare att gissa mig till vad som saknades instruktionerna än många andra elever. Det som blev besvärligt och krävde lite extra tankemöda för många andra elever kunde göra det omöjligt för mig att genomföra en uppgift. Många andra elever kunde försöka sig på ett svar som de i värsta fall sen fick fel på. Det kunde inte jag alltid. När det var prov och jag stötte på såna otydliga frågor gjorde jag så att jag skrev så mycket jag kunde om allt som på något sätt hade med ämnet att göra, i hopp om att jag då skulle få med det som läraren ville ha svar på. Och jag kunde ju mycket. Jag skrev så mycket jag hann. Jag behövde extra många papper. Man fick ju inte fråga vad det var som läraren ville att vi skulle svara på provet, och läraren förstod sällan att frågan var luddig. Jag hade väldigt svårt att få tiden att räcka till att svara på alla frågor. Provsituationen var så extremt stressig för mig att jag i högstadiet fick migrän nästan varje gång vi skulle ha prov i något ämne. Då kunde jag inte gå till skolan, och missade därmed inte bara provet utan även de andra ämnena som vi hade den dagen. Sen fick jag göra proven på en omprovstid. Det var i alla fall mycket färre elever i klassrummet då, en fördel i sig, och dessutom blev det lite mer sannolikt att läraren var villig att förtydliga provfrågorna.

Kapitel 8: Jag önskar mina föräldrar gjort annorlunda

Jag önskar att mina föräldrar inte hade varit så ableistiska och att de inte värderade högskoleutbildning, status, förmåga att jobba och att ”inte ha en diagnos” (läs: funktionsnedsättning) så högt. Jag önskar att de inte hade varit så ableistiska när det gäller intelligens och prestera i skolan. Och att de hade varit mer kritiska mot skolsystemet och auktoriteter. Jag menar inte nödvändigtvis att de skulle kunna påverka skolsystemet, utan jag menar framför allt att om de varit kritiska mot ett system som handlar om att få barn att göra som de blir tillsagda, mot en skolplikt som tvingar barn att vistas i miljöer där de inte mår bra, mot undervisning som är utformad så att alla ska göra på samma sätt och lära sig i samma takt, en skola där elever inte har något inflytande, om de hade varit kritiska mot allt detta så hade jag i alla fall känt att de var på min sida. Att det fanns vuxna som inte tyckte att vad jag utsattes för var rätt eller rimligt. Då skulle jag inte behövt känna att jag var ensam i världen, att det var fel på mig och att ingen trodde på mig. Det var lite det här jag tänkte skriva om i inlägget om föräldrars politiska åsikter, men sen kom jag av mig. Föräldrar som har anti-kapitalistiska åsikter kan göra stor skillnad, medan föräldrar som ser funkisar som en börda för samhället gör stor skada.

Särskilt den ena av mina föräldrar, som jag kallar S, brydde sig väldigt mycket om vad andra människor skulle tänka om vår familj. Jag fick inte stimma för det tycker folk är konstigt. S jobbade mycket, och sen gjorde vi av med pengar genom att åka på semester, för att vara som de andra familjerna. På födelsedagar och julen fick vi ganska dyra presenter. Istället önskar jag att vi hade snålat på det och att mina föräldrar jobbat mindre, så att de därmed orkade ta hand om oss barn. När jag var 12 år slutade S att tvätta mina kläder, lakan och handdukar. Ville jag ha rena kläder, lakan och handdukar fick jag tvätta dem själv. Ibland kom jag på att jag behövde tvätta på kvällen, och då blev mina byxor inte torra till nästa dag. Då fick jag gå till skolan i fuktiga byxor. Det är väldigt obehagligt med fuktiga kläder, särskilt på vintern. Jag önskar att mina föräldrar hade skött allt som behövde göras hemma. Jag vet att barn när de blir äldre förväntas hjälpa till med sysslor i hushållet, tvätta själv, laga mat själv och börja städa sitt rum själv osv. Men det är inte rätt att barn och ungdomar som inte har ork nog att gå i skolan ska behöva göra det. Det är inte rätt tillfälle att ”lära sig” det eller ”träna på det”. Det kan man lära sig sen när man överlevt skolan. Att lära sig något och att behöva göra det ofta är förresten två olika saker. Jag visste ju hur man tvättade. Läs gärna Funkisfeministen och Mitt Eremitage om kompetens och kapacitet.

Jag önskar att mina föräldrar hade försökt få stopp på alla dessa läxor, och om det inte var möjligt att de hade varit stöttande och förstående, att de hade hjälpt mig från början till slut med att göra läxorna. Jag har ju väldigt svårt att komma ihåg saker, planera när saker ska göras, komma igång med saker, att koncentrera mig på saker som jag inte är intresserad av och ibland att förstå frågorna som ofta var slarvigt formulerade. Detta tillsammans med att skolan och sysslorna hemma ställde för höga krav på kapacitet gjorde läxorna till en mardröm. Det blev extra då frustrerande att de vuxna bestämde att jag måste göra alla dessa onödiga läxor, annars fick jag förmaningar. Jag önskar att jag hade fått vara hemma längre perioder. Det fanns en gräns för hur mycket jag kunde komma undan med att ”skolka”. S var orolig för vad lärarna skulle tycka om jag inte gick till skolan. Jag tänkte på den tiden att det var något pinsamt för hela familjen hur dålig jag var. Och jag hade rätt, de tyckte nog det var pinsamt. Men jag förstår nu att mina föräldrar var rädda för att skolan skulle anmäla till socialtjänsten. För om det blev en utredning skulle det komma fram att de tog inte hand om oss som man ska. Vid några tillfällen sa S det också, att om jag inte gick till skolan så skulle jag hamna hos främmande vuxna som skulle behandla mig dåligt. Ibland hotade hen oss med att om vi inte hjälpte till i hemmet som vi skulle, då kommer hen att flytta till Australien och lämna oss kvar här. Det är helt oacceptabelt att säga så till barn som man har ansvar för.

Det hade varit bra om mina föräldrar hade trott på mig när jag sa att jag inte orkade, och om de hade tyckt att det var relevant vad jag ville och vad jag tyckte om skolan. Jag borde ha fått göra en NPF-utredning. Men någon utredning ville de ju inte veta av. Istället sa de att om jag inte gick till skolan tillräckligt ofta och klarade alla ämnen som man ska klara, då kommer polisen att hämta mig i polisbil varje morgon för att se till att jag går till skolan. Jag bröt mot lagen genom att inte gå till skolan, sa mina föräldrar, och då kommer ju polisen. Ville jag att poliser skulle komma och släpa mig till skolan? Nej, det verkade läskigt. Att mina föräldrar inte klarade av att ge oss barn den omsorg som vi behövde gjorde så klart min situation ännu svårare, men skolan skötte sig inte heller, och skolan skulle inte ha hjälpt mig om de hade anmält till socialtjänsten. Vi behöver ha ett samhälle där föräldrar kan få stöd från samhället i sitt föräldraskap, annars blir effekten att problem i hemmet till alla pris ska hållas hemliga. Skolan ska inte ha möjligheten att smita undan sitt ansvar genom att skylla på föräldrar.

Kapitel 7: Autisten som hade potential

Innehållsvarning: suicidtankar, internaliserad ableism, betyg.

Medan det här pågick (som jag beskrev i kapitel 6) försökte mina föräldrar och lärare motivera mig att anstränga mig mer. De talade om min ”potential” som om jag utnyttjade den fullt ut, istället för att slösa bort den, skulle göra det möjligt för mig att ”bli vad jag vill”. Alltså att gå vilken högskoleutbildning jag ville och jobba med vad jag ville. Jag dög inte som jag var. De försökte motivera mig genom att påpeka att jag måste göra mer för att bli värdefull. Det var budskapet. Samtidigt som jag kämpade varje dag med att orka leva. Jag ville vara värdefull, men jag kunde inte göra mer. Det trodde ingen på. Jag ville inte jobba. Jag ville vila. Och jag hatade mig själv för denna ”lathet”. Jag var jätterädd för vad som skulle hända när jag en dag oundvikligen inte skulle orka med skolan längre. Att lyckas i skolan var det viktigaste som fanns (som jag skrev i kapitel 1). Hur fullkomligt värdelös skulle jag inte bli när det enda som var bra med mig blev irrelevant? Vad var jag bra för om jag inte kunde utbilda mig? Min föräldrar skulle skämmas över mig.

De vuxna märkte i högstadiet att jag mådde väldigt dåligt, men en av mina föräldrar, som vi kan kalla S, var helt emot BUP (Barn och ungdomspsykiatrin). BUP skulle inte förstå. De skulle tro att det ”var något fel på mig”. S var deprimerad, och ”visste” att det var jag också. Det behövdes inte göras några utredningar, bestämde hen. Jag fick träffa några olika privata kuratorer, psykologer och psykiatriker. Jag fick prova en antidepressiv medicin som inte hjälpte. Ingenting hjälpte. Om jag hade gjort en utredning på BUP hade jag nog fått en autism-diagnos och/eller ADHD-diagnos (om de inte avfärdade mig). Då skulle jag i alla fall i teorin fått möjlighet att få stöd och förståelse. Men så blev det alltså inte. Istället fortsatte det på samma sätt. Jag fick inget stöd och skulle bara anstränga mig mer och gå till skolan varje dag.

I nian var det nära att jag blev underkänd eller fick streck i många, nästan alla, ämnen. Jag låg efter med väldigt många inlämningsuppgifter och prov, och man måste göra alla moment för att kunna bli godkänd. S sa då att hen trodde inte på att jag skulle klara skolan. Vad jag hörde var att hen hade tappat hoppet om att jag skulle kunna bli värdefull. Jag gjorde en enorm kraftansträngning och gick ut nian, med bra betyg utom i Idrott som jag fick streck eller IG (icke godkänd). Jag hade nämligen räknat ut att jag behövde inte gå på idrotten för att kunna gå ut nian. Det låter kanske konstigt för en del att jag kunde vara nära att inte klara att gå ut nian, och ändå få bra betyg. Men problemet var ju att jag skulle klara att göra inlämningsuppgifterna/uppsatserna och klara att gå till skolan för att göra omprov på de prov som jag hade missat. När jag väl skrev provet eller lyckades bli klar med en uppsats så fick jag höga betyg på dem. Det skulle inte bli lättare för mig om jag ”sänkte mina krav på mig själv”, och skrev en uppsats som räckte nätt och jämnt för godkänt, som lärarna verkade tro. Jag kunde bara skriva uppsats på ett sätt. Jag hade visserligen höga krav på min själv, som kom från mina föräldrar. Jag ville få höga betyg. Men man behövde skriva lika många prov och uppsatser oavsett betyg, så mina förväntningar på betyg påverkade inte hur svårt jag hade det i skolan. Jag lyckade alltså gå ut nian, och skulle nu börja gymnasiet, fortfarande utan något stöd hemifrån eller från skolan.

Fortsättning följer…