Vuxen person i vit klänning sitter på en klippa. Hen tittar mot ett slott omringat av moln på andra sidan regnbågen.

Kapitel 8: Jag önskar mina föräldrar gjort annorlunda

Jag önskar att mina föräldrar inte hade varit så ableistiska och att de inte värderade högskoleutbildning, status, förmåga att jobba och att ”inte ha en diagnos” (läs: funktionsnedsättning) så högt. Jag önskar att de inte hade varit så ableistiska när det gäller intelligens och prestera i skolan. Och att de hade varit mer kritiska mot skolsystemet och auktoriteter. Jag menar inte nödvändigtvis att de skulle kunna påverka skolsystemet, utan jag menar framför allt att om de varit kritiska mot ett system som handlar om att få barn att göra som de blir tillsagda, mot en skolplikt som tvingar barn att vistas i miljöer där de inte mår bra, mot undervisning som är utformad så att alla ska göra på samma sätt och lära sig i samma takt, en skola där elever inte har något inflytande, om de hade varit kritiska mot allt detta så hade jag i alla fall känt att de var på min sida. Att det fanns vuxna som inte tyckte att vad jag utsattes för var rätt eller rimligt. Då skulle jag inte behövt känna att jag var ensam i världen, att det var fel på mig och att ingen trodde på mig. Det var lite det här jag tänkte skriva om i inlägget om föräldrars politiska åsikter, men sen kom jag av mig. Föräldrar som har anti-kapitalistiska åsikter kan göra stor skillnad, medan föräldrar som ser funkisar som en börda för samhället gör stor skada.

Särskilt den ena av mina föräldrar, som jag kallar S, brydde sig väldigt mycket om vad andra människor skulle tänka om vår familj. Jag fick inte stimma för det tycker folk är konstigt. S jobbade mycket, och sen gjorde vi av med pengar genom att åka på semester, för att vara som de andra familjerna. På födelsedagar och julen fick vi ganska dyra presenter. Istället önskar jag att vi hade snålat på det och att mina föräldrar jobbat mindre, så att de därmed orkade ta hand om oss barn. När jag var 12 år slutade S att tvätta mina kläder, lakan och handdukar. Ville jag ha rena kläder, lakan och handdukar fick jag tvätta dem själv. Ibland kom jag på att jag behövde tvätta på kvällen, och då blev mina byxor inte torra till nästa dag. Då fick jag gå till skolan i fuktiga byxor. Det är väldigt obehagligt med fuktiga kläder, särskilt på vintern. Jag önskar att mina föräldrar hade skött allt som behövde göras hemma. Jag vet att barn när de blir äldre förväntas hjälpa till med sysslor i hushållet, tvätta själv, laga mat själv och börja städa sitt rum själv osv. Men det är inte rätt att barn och ungdomar som inte har ork nog att gå i skolan ska behöva göra det. Det är inte rätt tillfälle att ”lära sig” det eller ”träna på det”. Det kan man lära sig sen när man överlevt skolan. Att lära sig något och att behöva göra det ofta är förresten två olika saker. Jag visste ju hur man tvättade. Läs gärna Funkisfeministen och Mitt Eremitage om kompetens och kapacitet.

Jag önskar att mina föräldrar hade försökt få stopp på alla dessa läxor, och om det inte var möjligt att de hade varit stöttande och förstående, att de hade hjälpt mig från början till slut med att göra läxorna. Jag har ju väldigt svårt att komma ihåg saker, planera när saker ska göras, komma igång med saker, att koncentrera mig på saker som jag inte är intresserad av och ibland att förstå frågorna som ofta var slarvigt formulerade. Detta tillsammans med att skolan och sysslorna hemma ställde för höga krav på kapacitet gjorde läxorna till en mardröm. Det blev extra då frustrerande att de vuxna bestämde att jag måste göra alla dessa onödiga läxor, annars fick jag förmaningar. Jag önskar att jag hade fått vara hemma längre perioder. Det fanns en gräns för hur mycket jag kunde komma undan med att ”skolka”. S var orolig för vad lärarna skulle tycka om jag inte gick till skolan. Jag tänkte på den tiden att det var något pinsamt för hela familjen hur dålig jag var. Och jag hade rätt, de tyckte nog det var pinsamt. Men jag förstår nu att mina föräldrar var rädda för att skolan skulle anmäla till socialtjänsten. För om det blev en utredning skulle det komma fram att de tog inte hand om oss som man ska. Vid några tillfällen sa S det också, att om jag inte gick till skolan så skulle jag hamna hos främmande vuxna som skulle behandla mig dåligt. Ibland hotade hen oss med att om vi inte hjälpte till i hemmet som vi skulle, då kommer hen att flytta till Australien och lämna oss kvar här. Det är helt oacceptabelt att säga så till barn som man har ansvar för.

Det hade varit bra om mina föräldrar hade trott på mig när jag sa att jag inte orkade, och om de hade tyckt att det var relevant vad jag ville och vad jag tyckte om skolan. Jag borde ha fått göra en NPF-utredning. Men någon utredning ville de ju inte veta av. Istället sa de att om jag inte gick till skolan tillräckligt ofta och klarade alla ämnen som man ska klara, då kommer polisen att hämta mig i polisbil varje morgon för att se till att jag går till skolan. Jag bröt mot lagen genom att inte gå till skolan, sa mina föräldrar, och då kommer ju polisen. Ville jag att poliser skulle komma och släpa mig till skolan? Nej, det verkade läskigt. Att mina föräldrar inte klarade av att ge oss barn den omsorg som vi behövde gjorde så klart min situation ännu svårare, men skolan skötte sig inte heller, och skolan skulle inte ha hjälpt mig om de hade anmält till socialtjänsten. Vi behöver ha ett samhälle där föräldrar kan få stöd från samhället i sitt föräldraskap, annars blir effekten att problem i hemmet till alla pris ska hållas hemliga. Skolan ska inte ha möjligheten att smita undan sitt ansvar genom att skylla på föräldrar.

Publicerat av

Autistiska Manifestet

Autistisk bloggare som skriver om autism, funktionsnedsättning och rättvisefrågor.

2 reaktioner till “Kapitel 8: Jag önskar mina föräldrar gjort annorlunda”

  1. Jag känner igen mig i många saker här, även om vissa saker var annorlunda också. Jag hade nog tur i att mina föräldrar inte var så mycket fixerade vid att jag måste ”bli något”. Jag kände inte att jag måste få en fin utbildning och fint jobb. Mina föräldrar själva hade varken någon fin examen eller några fina jobb. Däremot var det mycket som handlade om hur jag skulle vara för att inte vara pinsam för familjen. Det var dåligt av mig att jag inte alltid orkade gå till skolan. Jag ”skolkade” inte så mycket men ibland sa jag att jag var sjuk när sanningen nog var mer att jag inte orkade. Och av någon anledning tyckte mina föräldrar att det var viktigt att fastställa om jag *verkligen* var sjuk.

    Läxor orkade jag inte heller med och det tyckte en förälder var hemskt dåligt. Och sen fick jag mycket skäll för att jag inte orkade göra hushållsarbete. Fick också höra det där om att jag måste ”träna mig” så jag klarar det i framtiden. Fast det är ju inte som att de där sysslorna alls var teoretiskt eller praktiskt *svåra*, det var bara att jag blev utmattad av dem och jag hade verkligen inte någon ork över. Mina föräldrar ställde åtminstone en del krav på skolan också, då jag ju hade en diagnos, men jag fick också höra mycket om hur jag bara skulle sluta att inte klara av saker.

    Gillad av 1 person

  2. Tack för att du skriver om dina upplevelser i skolan. Jag kan ofta känna ett behov av att bearbeta min skolgång och ändå snart 40 år gammal så kan jag fortfarande inte prata om den utan att bli kallsvettig och tappa orden. Så sällan annars jag stöter på en berättelse om skolupplevelse som är relaterbar.
    Min mamma var antikapitalist och antiauktoritär. Hon såg att jag behövde vila – inga läxor. Hon tog med mig till jobbet när hon visste att jag behövde paus. När jag började ettan krävde hon att jag fick sitta inne själv i klassrummet och läsa när det var rast så det fanns möjlighet till återhämtning. I mellanstadiet fick vi istället ett grupprum å då tänkte de att det var löst eftersom jag kunde vara inne, men alla andra var ju också där så jag började få migrän dagligen.

    Så länge tänkte jag att om mamma pushat mig mer, till skolan och i sociala situationer så hade jag haft vänner som andra barn och gått klart högstadiet och kanske tom börjat på gymnasiet.
    Sen har jag fått egna barn och insett, eller accepterat det jag egentligen alltid vetat, att mammas inställning i frågan gav mig möjlighet att överleva. Vi blev anmälda till soc, hotade med omhändertagande, tvingade till BUP och nej där fanns absolut noll förståelse för problemen med skolan eller intresse av att lyssna på varken mig eller mina föräldrar. Det var jag som var problemet och jag skulle träna på att göra som jag blev tillsagd. Det var min mamma som var problemet som lyssnade på mig och såg när min ork inte räckte.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s