Kapitel 11: Autism, ADHD och muntliga redovisningar

Jag är autistisk och jag hatade att tvingas göra muntliga redovisningar inför klassen. Som jag nämnt i tidigare texter tror de vuxna att barn inte har anledningar till varför de inte vill göra saker. I en skola som tvingar barn att göra saker de inte vill kommer många barn att fara illa. Och det är en sån skola vi har. Lärarna sa till oss elever att vi måste göra muntliga redovisningar för att vi ska lära träna och lära oss ”inför vuxenlivet”. Det sa att var viktigt att kunna. De behövde säga det för det var många elever som mådde dåligt av redovisningarna, och då motiverade lärarna tvånget så. Jag visste redan som barn att om jag klarade att jobba när jag blev vuxen, skulle jag inte kunna ha ett jobb där man måste göra något som liknar en muntlig redovisning. Eftersom jag är vuxen nu vet jag även att de hade flera fel: 1) jag lärde mig inte någonting från att tvingas göra det, 2) jag hade aldrig förutsättningar att kunna göra det utan att må dåligt och 3) jag behöver aldrig göra det nu när jag är vuxen.

Varför mådde jag så dåligt av muntliga redovisningar? En del autister är helt eller delvis icke-verbala. Jag ger intrycket av att vara mestadels verbal. Med det menar jag att jag kan oftast forma och uttala ord med munnen, men att det kan vara missvisande eftersom det är inte alltid som jag kan få fram rätt ord, särskilt om jag inte har sagt något liknande förut och därmed inte har något skript. I muntliga redovisningar ingår inte bara att kunna ett ämne och prata om det, utan många delar, en del uttalade och andra outtalade. Samma sak gäller för en muntlig redovisning som för en skriftlig redovisning (en uppsats): nämligen att man ska förbereda sig och tänka ut vad man ska säga. Här stötte jag på samma problem som när jag fick i uppgift att skriva uppsats. Jag hade svårt att komma igång och jag hade egentligen ingen ork över till att göra olika uppgifter och läxor. Jag är ju både autistisk och ADHD, vilket innebär för mig att jag har svårt att initiera, svårt att växla mellan aktiviteter, koncentrationssvårigheter och stort behov av återhämtning. Jag var sent ute, stressad, illa förberedd och extremt nervös. Genom att tvinga oss att ha muntliga redovisningar varje termin var det meningen att vi skulle träna på att vara ute i god tid och förbereda oss. Vi skulle bli vana och därmed mindre nervösa, och då skulle det gå bättre. Det är ju inte så farligt, bara vi slutar oroa oss! Men samtidigt fick jag inget som helst stöd för kunna göra på något annat sätt. Att säga åt ett barn att misslyckas gång på gång, utan att erbjuda något stöd, kommer inte att hjälpa utan stjälpa. Ena sekunden är det ”du behöver inte vara nervös”, nästa är det ”du gör fortfarande fel”. Det är inte ofarligt, utan väldigt farligt att lära barn att de har en inneboende dålighet.

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det som lärare (och andra elever i klassen) bedömer är inte bara vad man säger i sin redovisning. Vi fick veta att det var viktigt att tala på rätt sätt och ha rätt sorts kroppsspråk. Hur är det nu man brukar säga om autister, om man är ableistisk? Att vi har fel kroppsspråk. Vi gör rörelser som man inte ska göra (stimmar) eller har svårt att vara still. Vi har fel ansiktsuttryck. Vi gör för lite rörelser/är för stela. Vi pratar för snabbt eller med för lite melodi så att det blir monotont. Vi är obekväma med ögonkontakt. Flera av de här sakerna säger folk även om oss med ADHD. Jag är både och, så har lite svårt att dra en gräns vad som är vad. Lärare sa i alla fall uttryckligen till mig att jag gjorde alla dessa saker fel när jag redovisade. Lärarna tyckte att jag måste träna mer på det här så att jag gör rätt och bättre redovisning. Det var viktigt att jag skulle få publiken att gilla min redovisning och utstråla ett ”trevligt kroppsspråk”. Det är ett omöjligt mål om vi inte byter ut publiken mot folk som förstår och uppskattar autistiskt kroppsspråk. Här har vi alltså en normaliserande undervisning som går ut på att det kroppsspråk och sätt att prata som är normen är inbakat i mål/kriterier/betyg. Det är orättvist, ableistiskt, rent av diskriminering, att ha muntliga redovisningar som ett obligatoriskt moment. Skolan ska vara till för eleverna. En plats där man kan lära sig och utvecklas. Det gynnar aldrig eleven att lära sig hata sig själv. Det är inte konstigt att barn inte vill gå till en skola där självhat står på agendan.

Annonser

Om Autistiska Manifestet

Jag heter Kai, och är Autist och icke-binär transperson. Jag bloggar på Autistiska Manifestet.
Det här inlägget postades i skolan, Språk och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Kapitel 11: Autism, ADHD och muntliga redovisningar

  1. Ping: Autism är inte en osynlig funktionsnedsättning | anarkoautism

  2. Anarkoautism skriver:

    Jag hade också jättesvårt med muntliga redovisningar i skolan. Ofta klarade jag inte av det alls. Så sa de vuxna att jag måste ju testa ändå. Så kanske jag totalvägrade, eller också ”testade” jag dvs jag stod där och sa ingenting för jag var lamslagen av skräck. Senare på högskolan kunde faktiskt ha muntliga redovisningar. Om det är ett ämne som jag är intresserad av, och jag ska berätta om något som jag var väldigt insatt i och hade tänkt mycket på, då klarar jag av det. Det hjälper också nu att jag vet att mitt kroppsspråk och tal inte är fel. Och högskolan är ju inte alls lika kontrollerande som grundskolan och gymnasiet (och de studenter jag talade inför var inga jag behövde umgås med i något annat sammanhang). Men det hjälpte mig inte på något sätt att bli tvingad att göra det när jag jag inte kunde. Det gjorde det bara svårare. Och jag kan ju fortfarande inte göra det på det sätt som sägs vara ”rätt”.

    Liked by 2 people

  3. Ping: Välkommen till inkluderingen | anarkoautism

  4. Jennie Österberg skriver:

    En mycket intressant text som jag tycker verkligen beskriver svårigheten skolan står för. Muntliga redovisningar som är ett omöjligt mål för vissa, behöver belysas ur ett annat perspektiv.

    Jag tyckte att det var fruktansvärt. Jag minns som du beskriver det att läraren verkligen sa att det är bra att kunna när du blir vuxen. Det var inget hållbart syfte för mig. Jag själv var mobbad hela grundskolan så min självkänsla var i botten.

    En inkluderande skola har väl ingen mobbing och läraren borde i samtal med eleven komma på vad eleven behöver. Jag hade behövt gå en kurs i självhävdelse och inte fortsätta bli förlöjligad inför klassen.

    Tack för ditt inlägg!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s