Kapitel 13: Anpassa skolan

Hur behöver man anpassa skolan för elever som fungerar ungefär som jag?

Läxor, hemuppgifter, prov, redovisningar

Skolan kan anpassas på flera sätt. Själva undervisningen kan anpassas genom att inte ge läxor och hemuppgifter alls, eller om det inte är möjligt att få ner det till noll, betydligt färre läxor i kombination med stöd att planera, och stöd att faktiskt göra läxorna. Glöm det där med att förvänta er att eleven ska kunna fixa det på egen hand. Inga läxor alls är dock verkligen att föredra. Ge eleven möjlighet att skriva prov i ett eget tyst och lugnt rum, som inte heller är för ljust eller för varmt m.m. Eleven ska inte behöva skriva för hand, utan en dator ska finnas tillgänglig. Låt eleven välja. Vidare måste bordet, stolen och datorn funka tillsammans så att det blir en bra ergonomi. En arbetsterapeut kan se till att ergonomin är bra. Eleven ska också få längre tid på sig att skriva prov. Det har man rätt till när man har en funktionsnedsättning som påverkar koncentration, arbetsminne och andra kognitiva förmågor (vilket bl.a. autism, ADD, ADHD, depression, ångest och kronisk smärta gör). Helst ska det inte vara några andra elever i rummet så att eleven kan stimma fritt. Lärare behöver tänka på att skriva tydligare provfrågor, och ska kunna förtydliga vad som menas om det behövs. När man rättar proven och det visar sig att en elev har skrivit ett svar som tekniskt sett är svar på frågan, men läraren menade inte att frågan skulle tolkas så, då är det inte elevens fel utan lärarens som formulerade en fråga så att den kunde misstolkas. Eleven ska därför få rätt på frågan. Och läraren lär sig förhoppningsvis att vara tydligare i fortsättningen. Ge inte ständig feedback om vad som kan göras ännu bättre, så att eleven känner att det blir aldrig bra nog. Få inte eleven att känna att du anser att hen har en potential som hen inte lever upp till. Det är detsamma som att säga att det eleven kan göra nu är inte bra nog.

Specialutforma inlämningsuppgifter/redovisningar, eller låt eleven göra en liten egen variant som funkar lättare för hen, kanske med en vinkling som kommer närmare något hen är intresserad av eller redan kan mycket om. Slå ihop uppsatser från olika ämnen, eller baka ihop flera uppsatser i ett ämne till färre. Försök få det till färre uppgifter som eleven behöver prestera/bevisa vad hen kan med. Pracka inte på studieteknik som inte alls fungerar för alla, som om det är allmängiltigt. Repetition och instuderingsfrågor t.ex. är inte energieffektiva sätt att lära sig för alla. All världens tankekartor, stolpar, stödord och planering av disposition hjälper inte när problemet är att komma igång och kunna koncentrera sig, att orken är slut, eller att frågan inte är tillräckligt specifik för att kunna avgränsa vilken av alla möjliga texter en ska skriva. Ha inga absoluta deadlines. Tala inte inför klassen om vem som har gjort klart uppgiften och inte. Det ska vara mellan läraren och eleven. Annars kommer eleven känna sig ovälkommen i skolan om hen ligger efter. Eleven ska inte behöva riskera att snubbla på mållinjen i slutet på en termin. Böj på reglerna så mycket det går när det gäller att eleven ska ha gjort alla moment. Gör så kreativt generösa tolkningar ni kan, inom ramen för vad ni måste förhålla er till. Var mycket försiktig med att låta klasskamrater läsa, bedöma, kommentera hur andra i klassen presterar. Eleverna ska inte rätta varandras prov. Eleverna ska inte behöva sätta upp sina teckningar, texter etc. på väggen eller delta i något projekt som ska visas upp för föräldrar. Eleverna ska inte behöva sjunga och spela instrument inför andra. De ska inte behöva delta i luciafiranden, skolavslutningar och liknande om de tycker det är jobbigt.

Ha ingen obligatorisk muntlig redovisning. Om du inte tror att det är möjligt att övertyga den, som bestämmer hur du får bedriva undervisning och hur du ska göra bedömningar, om att den muntliga delen kan anses vara uppfylld, t.e.x för att det är en stor del av ämnet, försök då få till det så att eleven inte behöver göra muntlig redovisning där folk kollar på en. Om det är meningen att ni som lärare ska ge feedback på kroppsspråk, hur man pratar etc.: hoppa över det. Det blir bara elakt och ableistiskt. Ge möjlighet att få komplettera skriftligt, så att den muntliga delen bara är en formalitet. Eller låt eleven få göra den skriftliga ”kompletteringen” först. Då har hen redan bevisat att hen kan, och så kan hen få läsa högt en bit av det bara för dig eller för andra elever också om hen hellre vill det, och sen är det muntliga klart. Kom ihåg att det är redan orättvist och diskriminering att kräva en viss redovisningsform. Att kunna memorera vad en ska säga, och sen kunna komma ihåg det och samtidigt forma de orden med munnen är inte en universell förmåga. Det är alltså inte orättvist att göra en maximalt generös tolkning, utan det är tvärtom orättvist att inte göra det. Jag syftar här framför allt på att ha överseende med att alla moment inte kan redovisas/lämnas in på samma sätt för alla. Och som sagt tidigare är mängden moment också ett problem, som en behöver försöka åtgärda på något sätt.

Något som man måste fundera på allvar på är om och hur eleven kan få kortare skoldagar och/eller färre skoldagar i veckan. Det åstadkommer man lättast genom att helt enkelt ta bort skolämnen. Om den möjligheten överhuvudtaget finns bör den övervägas i ett tidigt stadium. Det handlar om skademinimering. Utbrända elever kan inte komma tillbaka till skolan och fortsätta som förut. Elever som ännu inte är helt utbrända ska heller inte behöva bli det innan kraven som överstigen kapaciteten tas bort. Läs om skillnaden mellan kompetens och kapacitet i länkarna i slutet av denna text. Slöjd, musik, hemkunskap och idrott t.ex. är ämnen där det blir mycket höga ljudnivåer. Tvinga inte eleven att vara med om ni inte kan utforma dessa lektioner så att eleven mår bra och tycker det är roligt, och därför vill vara med. Jag kommer att skriva mer om vad som gör idrott till ett så skadligt skolämne i eget inlägg någon gång framöver.

En smartphone, en laptop och ett anteckningsblock med en penna på ligger på ett bord. Laptopen har skärmen uppfälld och på skärmens högerkant hänger ett par hörlurar.

Hjälpmedel och hantera otillgänglig miljö

Mobiltelefon, laptop, surfplatta, läsplatta är hjälpmedel som ska vara tillåtna. Andra saker som fungerar som hjälpmedel, och därför måste vara tillåtna är att få ha på sig keps, solglasögon, huvtröja, mössa etc. De fyller viktiga funktioner att skärma av och begränsa sinnesintrycken. Slöja måste också vara tillåtet, av samma anledning som ovan och dessutom med tanke på religionsfrihet och barns rätt till autonomi. Stimleksaker ska vara tillåtet, försök att förse eleven med stimleksaker som inte låter om det finns andra elever i samma rum. Tuggummi brukar ju inte vara tillåtet, men det kan vara en bra idé att tillåta det. Tuggummi är också en sorts stim nämligen. Ställ en papperskorg bredvid så hamnar inget tuggummi där det inte ska. Eleven ska få lyssna på musik i hörlurar. Musiken ska dock inte läcka ut om det finns andra elever i samma rum. Om man har en regel att kepsar, mobiltelefoner, solglasögon etc inte är tillåtna på lektioner, utom för elever med speciellt tillstånd, leder det till att en del elever som behöver dem men inte har tillstånd, ändå inte får ha dem, och till att elever som har tillstånd pekas ut. Det är därför bättre att tillåta såna hjälpmedel för alla.

Det ska vara tillåtet att tappa koncentrationen och inte hänga med på lektionen. En del elever kan inte hjälpa det. Det är inte okej att förmana elever för detta. Det gäller alla elever, särskilt med tanke på att det kommer finnas elever i klassen som har funktionsnedsättningar som man har missat att diagnosticera. Om läraren försöker få elever att skämmas för att de inte hänger med, genom att uppmärksamma hela klassen på det, att högljutt förmana, eller be eleven svara på en fråga helt plötsligt, då bidrar hen aktivt till att göra skolan till en hemsk plats. Om eleven är med på lektioner ska hen när som helst få gå därifrån om hen behöver det utan att behöva förklara sig. Däremot får man inte skicka iväg eleven som ett straff. Det är inte elevens fel att skolan och lektionerna är otillgängliga. Det kan vara en bra idé att avgränsa med skärmar så att eleven får ett privat litet hörn att arbeta eller vila i, om det inte går att ordna ett alldeles eget rum.

Vilorum: otillgänglig skola, stimming, mobbing, vila

Allra helst bör eleven få tillgång till ett vilorum, där hen kan få lägga sig ner och vila eller bara ta det lugnt, och där hen arbeta ifred och stimma ifred. Dricka vatten när hen behöver. Fråga eleven om hen vill äta där eller någon annanstans, istället för i en stökig matsal. Eleven ska få gå på toa när hen behöver (det ska alla elever få), och hen ska inte behöva kunna forma ord för att få gå på toa. Det bör finnas fräscha toaletter, och de ska vara tillräckligt många. Det ska finnas könsneutrala toaletter. Ge eleven möjlighet att vara inne på rasten på en lugn, trygg plats om hen vill, fredad från mobbare.

Vara uppmärksam på hur de andra eleverna behandlar eleven. Personalen i skolan ska se till att eleven är trygg från de andra eleverna. Det är mycket ovanligt att de andra i klassen inte vill mobba, reta och trakassera autistiska elever och/eller elever med ADHD/ADD. Utgå från att de försöker göra det, och se till att det finns någonstans dit de andra eleverna inte får följa efter. Ha inga situationer där man tvunget måste förlita sig på eller interagera och samarbeta med andra elever. Ha inte grupparbeten, alternativt framställ inte att välja att göra en uppgift själv som ett sämre alternativ. Friends och andra vuxna som kommer och berättar om att ”mobbing är dåligt” gör mer skada än nytta. Ha inte sånt. De mobbade eleverna blir väldigt utsatta i en sån situation. Försök inte ”medla” mellan mobbare och de som blir mobbade. Skydda de mobbade eleverna istället. Neka mobbarna tillgång. Försök inte få eleven att umgås med andra i klassen som hen inte vill vara med. Bli inte besvärlig när eleven väljer att vara själv. Om ni tror att eleven blir utfryst, och att det inte direkt är ett val att hen är för sig själv, tänk då på att det är inte en lösning att säga till elever att sluta frysa ut någon. Det som händer då är ofta att de kommer att låtsas när läraren inte ser på, och sen kommer ingen att tro på eleven att hen inte blir bra behandlad.

Information och hålla reda på saker

Eleven bör få dubbla exemplar av skolböcker. En att ha hemma och en att ha i skolan. Det gör att eleven får en mindre sak att tänka på. Böckerna finns i skolan, och de finns hemma. Det gör också att eleven slipper ha en tung väska/ryggsäck som hen kan få ont i axlar och ryggen av. Att få hjälp att hålla reda på schema, tid och plats. Det måste vara okej att komma för sent, inte något man får skäll för. Ingen information om planering, studiedagar, aktiviteter, datum för lov, eller vad som helst, ska ges så att man kan missa den om man tänker på annat eller inte är där. Information som föräldrarna behöver få ska inte lämnas upp till barnet att komma ihåg att ge den, utan den ska ges till föräldrarna. Om ni ska ha friluftsdagar, utflykter till museum eller andra aktiviteter måste det vara tillåtet att välja att vara i skolan och ta det lugnt istället. Det måste finnas personal på skolan även när det är friluftsdag. Eleven ska också få stanna hemma istället om hen hellre vill det, och om det fungerar med hens ålder och familjesituation. Hen ska inte behöva delta i temadagar eller olika projekt eller följa med på klassresor. I min skola var sexualkunskapen, som jag tror det hette då, i form av temadagar då alla parallellklasser blandades och delades upp efter tilldelat kön. Sexualundervisning, undervisning om kroppen och puberteten, sexuell läggning, samtycke, könsidentitet m.m. är svårt att göra rätt, och det är problematiskt att dela upp klassen i två grupper efter tilldelat kön, eftersom det kommer att skada transpersoner, ickebinära, intersex personer m.fl. Jag vet inte hur man ska komma till rätta med det problemet i skolan, annat än att det är viktigt att vara uppmärksamma på det, och att inte göra undervisningen cisnormativ, samt att undervisa om vad intersex innebär på ett respektfullt sätt.

Utan kommunikation fungerar ingenting. Erbjud andra sätt att kommunicera än muntliga samtal. Se mitt inlägg om delaktighet för förslag. Respektera elevens vilja. Jag radar upp massa saker i det här inlägget som kan vara till hjälp, men om ni börjar implementera mina förslag utan att ha en öppen och fungerande kommunikation med eleven om vad hen tycker och hur saker funkar för hen, då har ni gjort alldeles fel. Det absolut viktigaste är att lyssna och tro på eleven. Den här texten har jag skrivit utifrån saker som jag nu som vuxen vet eller tror skulle ha hjälpt mig som barn, men det är hjälp som jag aldrig fick. Det är mycket större anpassningar än som någonsin var på agendan för mig, eftersom man helt missade att jag hade behov av stöd i grundskolan och gymnasiet. Det behövs också annan kompetens utöver lärare för att kartlägga och tillgodose alla elevers behov, t.ex. elevassistent, arbetsterapeut, specialpedagog eller speciallärare, sjuksköterska, kurator, samt samarbete med sjukgymnast. Den här texten är även till för dessa yrkesgrupper att lära sig från. Anledningen till att vänder mig så mycket till lärare är att det är läraren som måste upptäcka att eleven inte mår bra i skolan, och samarbeta med andra relevanta yrkespersoner och med eleven. Det är inte acceptabelt att lärare gör som de gjorde mot mig, att märka att eleven har mycket frånvaro och mår dåligt av skolan, och sedan göra en plan som i princip går ut på att det är eleven som ska ändra på saker, istället för skolan som ska anpassa, ge stöd och tillgängliggöra. Läraren ska inte agera som en grindvakt som bromsar och ser till att elevens behov inte kartläggs ordentligt.

Autonomi

Vuxna verkar ha lite svårt att komma ihåg att barn är hela människor, med mänskliga rättigheter. Barn har rätt till självbestämmande, i form av inflytande över sitt liv och kroppslig autonomi. Vuxna måste tänka på att inte invadera barns privata sfär. Inte sitta eller stå för nära, inte ha ansiktet för nära. Rör inte vid barnet utan tillåtelse. Ögonkontakt ska vara valfritt. Tvinga inte barnet att stanna kvar om hen vill springa iväg, om det inte utgör en omedelbar fara att vara långt bort från en vuxen, t.ex. om det gäller ett litet barn och en trafikerad väg. Var uppmärksam så att du inte pratar för högt. Skäll inte. För en del av oss kan ljud vara fysiskt och psykiskt smärtsamma. Att skälla blir då att likställa med att slå oss. Nej, det är inte en överdrift. Båda är en smärtsam stimuli. Båda är förnedrande. Båda uttrycker ilska. Båda är skrämmande. Och båda skadar tilliten i relationen, samt är skadliga för vår självkänsla. Det är dessutom mycket svårare att komma ihåg och lära sig av sina misstag när det som borde vara tydlig information som man ska komma ihåg, som kanske till och med bör ges skriftligt, ersätts med skäll. Var uppmärksam så att du inte råkar antyda att du tycker barnet är lat. Hota inte med att t.ex. gå om ett årskurs. Behöver man gå om ett år så behöver man, då får man väl göra det. Försök alltså inte pressa någon att prestera mer genom olika typer av hot. För att det inte ska bli jobbigt att gå till skolan: tvinga inte eleven att vara med på någonting bara för att hen befinner sig i skolan. Låt hen få vara i sitt egna rum när hen inte klarar att vara med. Ge hen uppgifter/böcker som hen tycker om att ägna sig åt där. Då lär hen sig saker i skolan. Barn vill lära sig saker. Funkar det inte med ett ämne nu, låt hen göra något annat och ta det andra ämnet sen. Vi som har NPF får höra extremt ofta om saker som vi gör fel. Så ofta att det riskerar att bli traumatiskt. Bidra inte till det. Tycker du att hen gör något fel? Fundera på om du verkligen behöver påpeka det. Fundera på om du tänker normaliserande och ableistiskt kring elevens sätt att vara.

Auktoritärt och regler i skolmiljön

Auktoritära tendenser är mycket vanliga, och väldigt skadliga. Barnen ska inte göra som vuxna säger bara för att. Regler ska finnas av en anledning, och barnen ska få regler och anledningar förklarade för sig. Det ska inte finnas regler i skolan som vissa elever omöjligt kan följa, eller som det skadar vissa elever att följa. Regler ska inte vara oärliga, så att vissa elever, eller till och med nästan alla elever, kommer undan med att bryta mot dem, medan marginaliserade elever straffas. Det ska inte vara en grej att straffa elever överhuvudtaget. Och absolut inte kollektiv bestraffning. Om en elev inte förstår regeln, inte vill följa regeln, inte kan följa regeln, inte håller med om att regeln är bra, då är det mycket troligt att det är något problem med regeln eller omständigheterna omkring, och något behöver ändras. Antingen regeln eller att eleven ges förutsättningar att kunna följa den.

Det är en dubbelmoral när vuxna inte tar ansvar för sina handlingar och inte ber om ursäkt för övertramp, samtidigt som vissa barn förväntas be om ursäkt för sin existens. Personal i skolan behöver be om ursäkt om ni råkar visa att ni tycker en elev är irriterande eller att ni tänker andra elaka saker, som ni inte är immuna mot att tänka bara för att ni jobbar i skolan. Be om ursäkt om du antytt att eleven är lat. Be om ursäkt om du tvingat eleven att göra något som inte kändes bra för hen. Vi har regler, lagar, bestämmelser och omständigheter att förhålla oss till som inte är så bra, men som vi inte alltid kan göra någonting åt. Då måste man försöka hitta kryphål och sätt att underlätta, att tänja på gränserna till elevens fördel. Och när inte ens det går måste man vara på elevens sida, och visa det. Kanske trösta eleven (på ett sätt som eleven är okej med). Vara tydlig med att du håller med om att skolplikt är dåligt, skadligt och orättvist. Att direktiv från Skolverket är orättvisa och missgynnar bl.a. autistiska elever.

Ibland kommer dina handlingar att skada eleven på grund av direktiv från ovan eller omständigheter som inte är ditt ansvar och som du inte kan påverka. Om du väljer att jobba kvar i ett yrke där statens och kommunens förtryck mot skolelever utövas genom dig, då måste du vara redo att be om ursäkt för den skada du orsakar som mellanhand. Att du inte själv önskar göra dessa skadliga handlingar, utan du gör dem bara för att du får betalt för dem, ja vad har det med saken att göra? Om det inte fanns lärare villiga att jobba i skolan idag, villiga att utföra dessa handlingar, då skulle inte skolan kunna drivas på det sätt som man gör idag. Ni som byter yrke gör alltså inte något fel, om ni inte byter till ett annat yrke där ni skadar folk, vilket i och för sig är ganska många yrken. Du som tänker att du gör ju bara ditt jobb, du behöver ju pengar? Okej, gå och tjäna pengar på något annat sätt som inte skadar barn. Det är inte bra betalt att jobba som lärare ändå.


Lästips om skillnaden på kompetens och kapacitet:

  1. Funkisfeministen skriver om det här.
  2. Livets bilder skriver om det här (trasig länk). Uppdatering: Länken punkt 2 fungerar inte.
  3. En del andra texter från Livets bilder blog finns nu här istället.

Kapitel 12: Mobbing och maktobalans p.g.a. otillgänglighet

 

Jag tänkte komma tillbaka till kombinationen mobbing och otillgänglig skola som jag skriver om i kapitel 3 respektive kapitel 4. Vi har alltså vuxna som tror att mobbing ser ut som i Friends värdelösa undervisningsmaterial, och som tror att man löser att någon blir mobbad genom att klassen röstar fram en eller två elever i varje klass som ska vara ”kamratstödjare”, samt genom att medla mellan mobbare och mobboffer. De populäraste i klassen blev så klart framröstade som kamratstödjare, och det brukar vara mobbare som är populära. Skolan är otillgänglig på många sätt. Något som direkt påverkade min relation till de andra eleverna i klassen var att jag inte fick något som helst stöd att hålla reda på schemat, som var mycket rörigt med helt olika tider för lektioner och raster för varje veckodag. Som jag skrev i kapitel 4:

Jag är både dålig på att hitta och har dålig tidsuppfattning. Det var inget som de vuxna lade märke till, inget som jag fick stöd för. Jag kunde klockan, och det var enligt dem detsamma som att kunna hålla koll på tiden. Hur gjorde jag då för att dyka upp på rätt tid utanför rätt klassrum? Jo, jag följde efter andra elever som kunde sånt. Jag hamnade i en väldigt utsatt position i relation till de andra i klassen.

Jag fick lösa det på egen hand genom att alltid vara i sällskap med en eller flera andra elever för att kunna ta mig igenom skoldagen. Då kunde jag följa efter dem till rätt ställe på rätt tid. De andra eleverna lade säkert märke till det. Att jag behövde dem. Hade jag tur skulle någon av de jag var med på toa på rasten, så vi kunde gå sällskap. Annars var jag tvungen att fråga om nån kunde följa med, eller inte gå på toa alls under hela skoldagen om ingen ville göra det. Gick jag iväg själv kunde de andra vara borta när jag kom tillbaka, och hur skulle jag då veta när och var nästa lektion började? Många dagar fick jag hålla mig ända tills jag kom hem. Vet ni hur ont det gör att hålla sig i så många timmar efter det att man egentligen behöver kissa? Det visste jag. Det var vardag för mig.

På grund av att skolan var så otillgänglig var jag beroende av att det fanns någon/några i klassen som lät mig vara med på rasterna. Gränsen för hur mycket elakheter de kom undan med innan det blev ett alternativ för mig att gå därifrån blev av nödvändighet hög. Jag fick stå ut med deras ableistiska pikar och deras skämt på min bekostnad. Jag förstod inte alltid att de skämtade på min bekostnad, och det gjorde det så klart ännu roligare för dem. Jag hjälpte alla som bad om min hjälp med sina skoluppgifter, trots att jag egentligen inte hade energi ens till mina egna uppgifter.

Jag var mobbad, men de vuxna såg inte det. Jag kände inte igen mig i filmer eller samtal som handlade om mobbing, utom en dag i sexan, då jag satte mig som vanligt i matsalen med de andra jag brukade äta med. Jag hade varit borta mycket från skolan den senaste tiden. När jag satte mig reste sig alla de andra upp samtidigt och gick iväg utan att säga något. Jag blev ensam kvar. Det var ingen lärare som såg. Jag följde inte efter. Jag berättade inte för någon och ingen bad någonsin om ursäkt.