Kapitel 12: Mobbing och maktobalans p.g.a. otillgänglighet

En skolgård med en basketkorg. Bakom den en skolbyggnad i rött tegel.

Jag tänkte komma tillbaka till kombinationen mobbing och otillgänglig skola som jag skriver om i kapitel 3 respektive kapitel 4. Vi har alltså vuxna som tror att mobbing ser ut som i Friends värdelösa undervisningsmaterial, och som tror att man löser att någon blir mobbad genom att klassen röstar fram en eller två elever i varje klass som ska vara ”kamratstödjare”, samt genom att medla mellan mobbare och mobboffer. De populäraste i klassen blev så klart framröstade som kamratstödjare, och det brukar vara mobbare som är populära. Skolan är otillgänglig på många sätt. Något som direkt påverkade min relation till de andra eleverna i klassen var att jag inte fick något som helst stöd att hålla reda på schemat, som var mycket rörigt med helt olika tider för lektioner och raster för varje veckodag. Som jag skrev i kapitel 4:

Jag är både dålig på att hitta och har dålig tidsuppfattning. Det var inget som de vuxna lade märke till, inget som jag fick stöd för. Jag kunde klockan, och det var enligt dem detsamma som att kunna hålla koll på tiden. Hur gjorde jag då för att dyka upp på rätt tid utanför rätt klassrum? Jo, jag följde efter andra elever som kunde sånt. Jag hamnade i en väldigt utsatt position i relation till de andra i klassen.

Jag fick lösa det på egen hand genom att alltid vara i sällskap med en eller flera andra elever för att kunna ta mig igenom skoldagen. Då kunde jag följa efter dem till rätt ställe på rätt tid. De andra eleverna lade säkert märke till det. Att jag behövde dem. Hade jag tur skulle någon av de jag var med på toa på rasten, så vi kunde gå sällskap. Annars var jag tvungen att fråga om nån kunde följa med, eller inte gå på toa alls under hela skoldagen om ingen ville göra det. Gick jag iväg själv kunde de andra vara borta när jag kom tillbaka, och hur skulle jag då veta när och var nästa lektion började? Många dagar fick jag hålla mig ända tills jag kom hem. Vet ni hur ont det gör att hålla sig i så många timmar efter det att man egentligen behöver kissa? Det visste jag. Det var vardag för mig.

På grund av att skolan var så otillgänglig var jag beroende av att det fanns någon/några i klassen som lät mig vara med på rasterna. Gränsen för hur mycket elakheter de kom undan med innan det blev ett alternativ för mig att gå därifrån blev av nödvändighet hög. Jag fick stå ut med deras ableistiska pikar och deras skämt på min bekostnad. Jag förstod inte alltid att de skämtade på min bekostnad, och det gjorde det så klart ännu roligare för dem. Jag hjälpte alla som bad om min hjälp med sina skoluppgifter, trots att jag egentligen inte hade energi ens till mina egna uppgifter.

Jag var mobbad, men de vuxna såg inte det. Jag kände inte igen mig i filmer eller samtal som handlade om mobbing, utom en dag i sexan, då jag satte mig som vanligt i matsalen med de andra jag brukade äta med. Jag hade varit borta mycket från skolan den senaste tiden. När jag satte mig reste sig alla de andra upp samtidigt och gick iväg utan att säga något. Jag blev ensam kvar. Det var ingen lärare som såg. Jag följde inte efter. Jag berättade inte för någon och ingen bad någonsin om ursäkt.

Annonser

Om Autistiska Manifestet

Jag heter Kai, och är Autist och icke-binär transperson. Jag bloggar på Autistiska Manifestet.
Det här inlägget postades i skolan och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Kapitel 12: Mobbing och maktobalans p.g.a. otillgänglighet

  1. Ping: Mobbning och strukturellt förtryck | anarkoautism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s