En person i vit klänning håller himlens blixtar i sin hand höjd över huvudet.

Kapitel 14: Autistisk hemmasittare i gymnasiet

Jag valde gymnasium

Jag lyckades gå ut grundskolan. Jag hade ”potential”. Nu var det värsta över. Allt skulle bli lättare, sa de vuxna till mig. Jag kunde välja bland många gymnasieskolor. Jag ville läsa mycket språk och historia, och gymnasiet skulle vara nära hemifrån. Under sommaren efter jag gått ut nian flyttade vi, min familj, till en annan kommun. I min nya hemkommun fanns ett gymnasium, men de hade väldigt dåligt med historia och ännu mindre språk-utbud. Jag sökte till och kom in på ett gymnasium som låg i grannkommunen. Det måste ju vara ganska nära.

Det hade hjälpt mig om ”varken studier eller söka jobb” varit ett giltigt alternativ när jag tagit mig över mållinjen att gå ut grundskolan. Tänk om en studievägledare hade varit påläst och redo med tips om hur man kan få vila så länge som möjligt utan att förlora rätten att bli försörjd av ens vårdnadshavare.

Tänk om ”gymnasievalet” handlade lika mycket om att fundera på när du vill börja gymnasiet, om du vill börja gymnasiet, som det handlar om vilket program och vilken gymnasieskola du vill gå i. Jag upplever inte att någon studievägledare jag träffat i grundskolan, gymnasiet eller komvux har tänkt på det här sättet: ”hur kan jag hjälpa studenten att hitta genvägar och böja på reglerna?”. Tänk om någon hade trott på att jag behövde vila.

Ta reda på information i förväg

Jag var 15 år, autistisk, utbränd, fortfarande med ”kamratproblem”. Om jag ens skulle studera på gymnasiet borde någon vuxen ha hjälpt mig med att välja gymnasium. Hur schema i en tilltänkt skola brukade se ut går att ta reda på i förväg så att man kan ta med det i beräkningen när man väljer. Samma med hur lokalerna ser ut. Kanske även hur stora klasserna förväntas vara. Resvägen och restiden med kollektivtrafiken, och avstånd från skolan till hållplatsen, allt det går att ta reda på.

Vill du ha ett schema där du börjar klockan 8 eller 9 på morgonen varje vardag, och mitt på dagen finns lite håltimmar, 2 till 3 timmar långa, och så slutar du klockan 15.30 eller 16.30 alla dagar, utom fredagar då du slutar 17.45 [sic!]? Vill du ha en restid på nästan två timmar dit, två timmar hem? Varje vardag? Vill du ha en skola i nya lokaler som är öppen planlösning överallt och glasväggar som ett panoptikon? Vill du ha en rektor som är en snubbe som älskar entreprenörskap? Vill du läsa fler ämnen under samma termin än i grundskolan? Och ha läxor/hemuppgifter i alla ämnen?

Nej, det vill du inte ha. Tro mig, jag vet det nu. Jag hade behövt veta det då. Hjälp att välja en gymnasieskola som inte pga kollektivtrafikens orimliga upplägg hamnade två timmar bort. Jag hade behövt färre nya saker på en gång.

Jag visste inte. Jag började gymnasiet.

Jag fick direkt samma typ av problem som i grundskolan, fast värre. Skolan var otillgänglig på en nivå som jag inte hade kunnat föreställa mig. Lägg till det allt nytt, Nytt schema. Nya lokaler. Ny klass. Nya lärare. Ny resväg. Och nästan fyra timmar kollektivtrafik varje skoldag.

När det började bli ohållbart i gymnasiet, i slutet på första terminen i ettan, skulle jag ha behövt stöd att kolla på alla alternativ och möjligheter. Mina föräldrar, eller någon studievägledare, en granne, eller praktikant på kommunhuset, eller rektorn, någon vuxen helt enkelt, borde ha tagit ett minimum av ansvar och förklarat för mig vad som gäller och mina rättigheter. Men istället fick jag aldrig veta hur det skulle gå till att byta till ett annat gymnasium. Jag kände det som att min kvot för förändringar var fylld för flera år framåt.

Precis som i gymnasievalet var jag helt ensam. Och jag visste inte hur man kollade upp saker innan man fattar ett beslut. Jag fattade inget beslut. Jag har ju svårt att få saker gjorda, särskilt fattande av beslut. Istället blev jag sjukskriven på halvtid och skulle fortsätta gå i gymnasiet, fast bara läsa hälften av ämnena. (Men ändå åka till skolan och ha lektioner varje dag.)

Mina starkaste minnen från den här tiden var att jag sov hela dagarna och var uppe på natten istället. Jag ville bort från min skolsituation, min familjesituation, två timmars bussresor med två byten, alla jävla uppsatser!

Vuxna, att kommunicera till dem

När vuxna säger att det kommer bli bättre i gymnasiet, men det blir inte bättre. När vuxna gång på gång visar med ord och handling att de finns inte där för dig och det går inte att lita på vad de säger. När alla vuxna runt omkring en är såna? Vart ska man ta vägen då?

Jag hittade en vän online. Hen var i 40-års åldern och bodde i Danmark. Vi spelade online-spel tillsammans på kvällar och långt in på natten. Mina föräldrar trodde att spelet gjorde att jag hamnade efter i skolan. Jag höll fast vid mitt spel. Jag hade äntligen en vän som tänkte som jag (autistiskt). Utanför spelet fanns ingen vuxen som kommunicerade med mig skriftligt, i form av chatt. Det går inte att lära känna mig om man inte skriver med mig online.

Förälder säger: ”Jag undrar hur du mår. Du vet att du kan prata med mig.”
Jag: Ok, vad är ditt användarnamn?

Fortsättning följer.

Publicerat av

Autistiska Manifestet

Autistisk bloggare som skriver om autism, funktionsnedsättning och rättvisefrågor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s