Autistiska specialintressen intensifieras

Den senaste tiden har jag plötsligt fått flera nya specialintressen. Och då menar jag verkligen plötsligt. Det är inte inom de områden, eller angränsar till de många ämnen, som jag i vanliga fall brukar vara intresserad av. Jag var inte beredd på den här nivån och kämpar nu med att försöka reglera intensiteten. Jag har ju andra saker att tänka på. Viktigt att sova t.ex. Men jag vet nästan ingenting om mina nya intressen! Allt är nytt! Klart man blir uppvarvad. Så… reglering.

Jag tänker högt om sjukvården men kan inte koncentrera mig

Ibland sätter jag mig upp vid datorn och tänker att jag ska skriva om sjukvården. En betydande del av mitt liv består av sjukvård. Eller sjukadministration kanske man kan kalla det. Där den som är sjuk måste sköta en massa administration för att få fortsätta existera. Där den som är sjuk är en produkt som sjukvården fått i uppdrag av landstinget att utföra service på. Landstinget är en kund som köper tjänster inom kategorin sjukvård.

Jag håller på att ändra medicinering och pga det så har jag just nu en mycket lägre dos ADHD-medicin än jag behöver. Det är mer rörigt än vanligt i mitt huvud. Det verkar som jag försöker skriva om tre olika saker på samma gång. Här behövs lite struktur. Gör ett försök. Ett ämne är saker som jag har att säga om privatisering av sjukvården och vinster i välfärden. Ett andra ämne är sjukförsäkringen, en del av vår socialförsäkring, och sjukvårdens roll i relation till sjukförsäkringen. Ett tredje ämne är att skildra hur jag som autist, funkis och kroniskt sjuk blir omänskligt behandlad i sjukvården.

Så om jag nu ska skriva på bloggen om det tredje ämnet, som var min tanke från början, ja hur ska jag göra då? Jag tänker högt här. Kan jag tänka mig det som en annan  genre? Det var en gång en autist som snart skulle fylla 30 år. Vi kan kalla hen Alex (inte hens riktiga namn). Alex hade flera funktionsnedsättningar och sjukdomar. En del av dem hade ett namn, och några av dessa hade presenterat sig för Alex innan hens 29:e år var slut. De kallades autism, bipolär sjukdom, typ 2, Ehlers Danlos syndrom, PCOS och migrän. En genomsnittligt vacker dag behövde Alex lite sjukvård. Eftersom hen inte kan prata i telefon smsade hen till boendestödet och bad dem att fixa en läkartid. Efter två veckor har man fått tag på relevant vårdenhet och Alex får veta att hen har fått en tid om två månader…

Okej, det var rätt svårt att skriva på det sättet. Och nu har jag glömt vad det var jag ville säga. Men publicerar ändå! och försöker igen en annan gång. Jag har många saker att säga.

Kapitel 13: Anpassa skolan

Hur behöver man anpassa skolan för elever som fungerar ungefär som jag?

Läxor, hemuppgifter, prov, redovisningar

Skolan kan anpassas på flera sätt. Själva undervisningen kan anpassas genom att inte ge läxor och hemuppgifter alls, eller om det inte är möjligt att få ner det till noll, betydligt färre läxor i kombination med stöd att planera, och stöd att faktiskt göra läxorna. Glöm det där med att förvänta er att eleven ska kunna fixa det på egen hand. Inga läxor alls är dock verkligen att föredra. Ge eleven möjlighet att skriva prov i ett eget tyst och lugnt rum, som inte heller är för ljust eller för varmt m.m. Eleven ska inte behöva skriva för hand, utan en dator ska finnas tillgänglig. Låt eleven välja. Vidare måste bordet, stolen och datorn funka tillsammans så att det blir en bra ergonomi. En arbetsterapeut kan se till att ergonomin är bra. Eleven ska också få längre tid på sig att skriva prov. Det har man rätt till när man har en funktionsnedsättning som påverkar koncentration, arbetsminne och andra kognitiva förmågor (vilket bl.a. autism, ADD, ADHD, depression, ångest och kronisk smärta gör). Helst ska det inte vara några andra elever i rummet så att eleven kan stimma fritt. Lärare behöver tänka på att skriva tydligare provfrågor, och ska kunna förtydliga vad som menas om det behövs. När man rättar proven och det visar sig att en elev har skrivit ett svar som tekniskt sett är svar på frågan, men läraren menade inte att frågan skulle tolkas så, då är det inte elevens fel utan lärarens som formulerade en fråga så att den kunde misstolkas. Eleven ska därför få rätt på frågan. Och läraren lär sig förhoppningsvis att vara tydligare i fortsättningen. Ge inte ständig feedback om vad som kan göras ännu bättre, så att eleven känner att det blir aldrig bra nog. Få inte eleven att känna att du anser att hen har en potential som hen inte lever upp till. Det är detsamma som att säga att det eleven kan göra nu är inte bra nog.

Specialutforma inlämningsuppgifter/redovisningar, eller låt eleven göra en liten egen variant som funkar lättare för hen, kanske med en vinkling som kommer närmare något hen är intresserad av eller redan kan mycket om. Slå ihop uppsatser från olika ämnen, eller baka ihop flera uppsatser i ett ämne till färre. Försök få det till färre uppgifter som eleven behöver prestera/bevisa vad hen kan med. Pracka inte på studieteknik som inte alls fungerar för alla, som om det är allmängiltigt. Repetition och instuderingsfrågor t.ex. är inte energieffektiva sätt att lära sig för alla. All världens tankekartor, stolpar, stödord och planering av disposition hjälper inte när problemet är att komma igång och kunna koncentrera sig, att orken är slut, eller att frågan inte är tillräckligt specifik för att kunna avgränsa vilken av alla möjliga texter en ska skriva. Ha inga absoluta deadlines. Tala inte inför klassen om vem som har gjort klart uppgiften och inte. Det ska vara mellan läraren och eleven. Annars kommer eleven känna sig ovälkommen i skolan om hen ligger efter. Eleven ska inte behöva riskera att snubbla på mållinjen i slutet på en termin. Böj på reglerna så mycket det går när det gäller att eleven ska ha gjort alla moment. Gör så kreativt generösa tolkningar ni kan, inom ramen för vad ni måste förhålla er till. Var mycket försiktig med att låta klasskamrater läsa, bedöma, kommentera hur andra i klassen presterar. Eleverna ska inte rätta varandras prov. Eleverna ska inte behöva sätta upp sina teckningar, texter etc. på väggen eller delta i något projekt som ska visas upp för föräldrar. Eleverna ska inte behöva sjunga och spela instrument inför andra. De ska inte behöva delta i luciafiranden, skolavslutningar och liknande om de tycker det är jobbigt.

Ha ingen obligatorisk muntlig redovisning. Om du inte tror att det är möjligt att övertyga den, som bestämmer hur du får bedriva undervisning och hur du ska göra bedömningar, om att den muntliga delen kan anses vara uppfylld, t.e.x för att det är en stor del av ämnet, försök då få till det så att eleven inte behöver göra muntlig redovisning där folk kollar på en. Om det är meningen att ni som lärare ska ge feedback på kroppsspråk, hur man pratar etc.: hoppa över det. Det blir bara elakt och ableistiskt. Ge möjlighet att få komplettera skriftligt, så att den muntliga delen bara är en formalitet. Eller låt eleven få göra den skriftliga ”kompletteringen” först. Då har hen redan bevisat att hen kan, och så kan hen få läsa högt en bit av det bara för dig eller för andra elever också om hen hellre vill det, och sen är det muntliga klart. Kom ihåg att det är redan orättvist och diskriminering att kräva en viss redovisningsform. Att kunna memorera vad en ska säga, och sen kunna komma ihåg det och samtidigt forma de orden med munnen är inte en universell förmåga. Det är alltså inte orättvist att göra en maximalt generös tolkning, utan det är tvärtom orättvist att inte göra det. Jag syftar här framför allt på att ha överseende med att alla moment inte kan redovisas/lämnas in på samma sätt för alla. Och som sagt tidigare är mängden moment också ett problem, som en behöver försöka åtgärda på något sätt.

Något som man måste fundera på allvar på är om och hur eleven kan få kortare skoldagar och/eller färre skoldagar i veckan. Det åstadkommer man lättast genom att helt enkelt ta bort skolämnen. Om den möjligheten överhuvudtaget finns bör den övervägas i ett tidigt stadium. Det handlar om skademinimering. Utbrända elever kan inte komma tillbaka till skolan och fortsätta som förut. Elever som ännu inte är helt utbrända ska heller inte behöva bli det innan kraven som överstigen kapaciteten tas bort. Läs om skillnaden mellan kompetens och kapacitet i länkarna i slutet av denna text. Slöjd, musik, hemkunskap och idrott t.ex. är ämnen där det blir mycket höga ljudnivåer. Tvinga inte eleven att vara med om ni inte kan utforma dessa lektioner så att eleven mår bra och tycker det är roligt, och därför vill vara med. Jag kommer att skriva mer om vad som gör idrott till ett så skadligt skolämne i eget inlägg någon gång framöver.

En smartphone, en laptop och ett anteckningsblock med en penna på ligger på ett bord. Laptopen har skärmen uppfälld och på skärmens högerkant hänger ett par hörlurar.

Hjälpmedel och hantera otillgänglig miljö

Mobiltelefon, laptop, surfplatta, läsplatta är hjälpmedel som ska vara tillåtna. Andra saker som fungerar som hjälpmedel, och därför måste vara tillåtna är att få ha på sig keps, solglasögon, huvtröja, mössa etc. De fyller viktiga funktioner att skärma av och begränsa sinnesintrycken. Slöja måste också vara tillåtet, av samma anledning som ovan och dessutom med tanke på religionsfrihet och barns rätt till autonomi. Stimleksaker ska vara tillåtet, försök att förse eleven med stimleksaker som inte låter om det finns andra elever i samma rum. Tuggummi brukar ju inte vara tillåtet, men det kan vara en bra idé att tillåta det. Tuggummi är också en sorts stim nämligen. Ställ en papperskorg bredvid så hamnar inget tuggummi där det inte ska. Eleven ska få lyssna på musik i hörlurar. Musiken ska dock inte läcka ut om det finns andra elever i samma rum. Om man har en regel att kepsar, mobiltelefoner, solglasögon etc inte är tillåtna på lektioner, utom för elever med speciellt tillstånd, leder det till att en del elever som behöver dem men inte har tillstånd, ändå inte får ha dem, och till att elever som har tillstånd pekas ut. Det är därför bättre att tillåta såna hjälpmedel för alla.

Det ska vara tillåtet att tappa koncentrationen och inte hänga med på lektionen. En del elever kan inte hjälpa det. Det är inte okej att förmana elever för detta. Det gäller alla elever, särskilt med tanke på att det kommer finnas elever i klassen som har funktionsnedsättningar som man har missat att diagnosticera. Om läraren försöker få elever att skämmas för att de inte hänger med, genom att uppmärksamma hela klassen på det, att högljutt förmana, eller be eleven svara på en fråga helt plötsligt, då bidrar hen aktivt till att göra skolan till en hemsk plats. Om eleven är med på lektioner ska hen när som helst få gå därifrån om hen behöver det utan att behöva förklara sig. Däremot får man inte skicka iväg eleven som ett straff. Det är inte elevens fel att skolan och lektionerna är otillgängliga. Det kan vara en bra idé att avgränsa med skärmar så att eleven får ett privat litet hörn att arbeta eller vila i, om det inte går att ordna ett alldeles eget rum.

Vilorum: otillgänglig skola, stimming, mobbing, vila

Allra helst bör eleven få tillgång till ett vilorum, där hen kan få lägga sig ner och vila eller bara ta det lugnt, och där hen arbeta ifred och stimma ifred. Dricka vatten när hen behöver. Fråga eleven om hen vill äta där eller någon annanstans, istället för i en stökig matsal. Eleven ska få gå på toa när hen behöver (det ska alla elever få), och hen ska inte behöva kunna forma ord för att få gå på toa. Det bör finnas fräscha toaletter, och de ska vara tillräckligt många. Det ska finnas könsneutrala toaletter. Ge eleven möjlighet att vara inne på rasten på en lugn, trygg plats om hen vill, fredad från mobbare.

Vara uppmärksam på hur de andra eleverna behandlar eleven. Personalen i skolan ska se till att eleven är trygg från de andra eleverna. Det är mycket ovanligt att de andra i klassen inte vill mobba, reta och trakassera autistiska elever och/eller elever med ADHD/ADD. Utgå från att de försöker göra det, och se till att det finns någonstans dit de andra eleverna inte får följa efter. Ha inga situationer där man tvunget måste förlita sig på eller interagera och samarbeta med andra elever. Ha inte grupparbeten, alternativt framställ inte att välja att göra en uppgift själv som ett sämre alternativ. Friends och andra vuxna som kommer och berättar om att ”mobbing är dåligt” gör mer skada än nytta. Ha inte sånt. De mobbade eleverna blir väldigt utsatta i en sån situation. Försök inte ”medla” mellan mobbare och de som blir mobbade. Skydda de mobbade eleverna istället. Neka mobbarna tillgång. Försök inte få eleven att umgås med andra i klassen som hen inte vill vara med. Bli inte besvärlig när eleven väljer att vara själv. Om ni tror att eleven blir utfryst, och att det inte direkt är ett val att hen är för sig själv, tänk då på att det är inte en lösning att säga till elever att sluta frysa ut någon. Det som händer då är ofta att de kommer att låtsas när läraren inte ser på, och sen kommer ingen att tro på eleven att hen inte blir bra behandlad.

Information och hålla reda på saker

Eleven bör få dubbla exemplar av skolböcker. En att ha hemma och en att ha i skolan. Det gör att eleven får en mindre sak att tänka på. Böckerna finns i skolan, och de finns hemma. Det gör också att eleven slipper ha en tung väska/ryggsäck som hen kan få ont i axlar och ryggen av. Att få hjälp att hålla reda på schema, tid och plats. Det måste vara okej att komma för sent, inte något man får skäll för. Ingen information om planering, studiedagar, aktiviteter, datum för lov, eller vad som helst, ska ges så att man kan missa den om man tänker på annat eller inte är där. Information som föräldrarna behöver få ska inte lämnas upp till barnet att komma ihåg att ge den, utan den ska ges till föräldrarna. Om ni ska ha friluftsdagar, utflykter till museum eller andra aktiviteter måste det vara tillåtet att välja att vara i skolan och ta det lugnt istället. Det måste finnas personal på skolan även när det är friluftsdag. Eleven ska också få stanna hemma istället om hen hellre vill det, och om det fungerar med hens ålder och familjesituation. Hen ska inte behöva delta i temadagar eller olika projekt eller följa med på klassresor. I min skola var sexualkunskapen, som jag tror det hette då, i form av temadagar då alla parallellklasser blandades och delades upp efter tilldelat kön. Sexualundervisning, undervisning om kroppen och puberteten, sexuell läggning, samtycke, könsidentitet m.m. är svårt att göra rätt, och det är problematiskt att dela upp klassen i två grupper efter tilldelat kön, eftersom det kommer att skada transpersoner, ickebinära, intersex personer m.fl. Jag vet inte hur man ska komma till rätta med det problemet i skolan, annat än att det är viktigt att vara uppmärksamma på det, och att inte göra undervisningen cisnormativ, samt att undervisa om vad intersex innebär på ett respektfullt sätt.

Utan kommunikation fungerar ingenting. Erbjud andra sätt att kommunicera än muntliga samtal. Se mitt inlägg om delaktighet för förslag. Respektera elevens vilja. Jag radar upp massa saker i det här inlägget som kan vara till hjälp, men om ni börjar implementera mina förslag utan att ha en öppen och fungerande kommunikation med eleven om vad hen tycker och hur saker funkar för hen, då har ni gjort alldeles fel. Det absolut viktigaste är att lyssna och tro på eleven. Den här texten har jag skrivit utifrån saker som jag nu som vuxen vet eller tror skulle ha hjälpt mig som barn, men det är hjälp som jag aldrig fick. Det är mycket större anpassningar än som någonsin var på agendan för mig, eftersom man helt missade att jag hade behov av stöd i grundskolan och gymnasiet. Det behövs också annan kompetens utöver lärare för att kartlägga och tillgodose alla elevers behov, t.ex. elevassistent, arbetsterapeut, specialpedagog eller speciallärare, sjuksköterska, kurator, samt samarbete med sjukgymnast. Den här texten är även till för dessa yrkesgrupper att lära sig från. Anledningen till att vänder mig så mycket till lärare är att det är läraren som måste upptäcka att eleven inte mår bra i skolan, och samarbeta med andra relevanta yrkespersoner och med eleven. Det är inte acceptabelt att lärare gör som de gjorde mot mig, att märka att eleven har mycket frånvaro och mår dåligt av skolan, och sedan göra en plan som i princip går ut på att det är eleven som ska ändra på saker, istället för skolan som ska anpassa, ge stöd och tillgängliggöra. Läraren ska inte agera som en grindvakt som bromsar och ser till att elevens behov inte kartläggs ordentligt.

Autonomi

Vuxna verkar ha lite svårt att komma ihåg att barn är hela människor, med mänskliga rättigheter. Barn har rätt till självbestämmande, i form av inflytande över sitt liv och kroppslig autonomi. Vuxna måste tänka på att inte invadera barns privata sfär. Inte sitta eller stå för nära, inte ha ansiktet för nära. Rör inte vid barnet utan tillåtelse. Ögonkontakt ska vara valfritt. Tvinga inte barnet att stanna kvar om hen vill springa iväg, om det inte utgör en omedelbar fara att vara långt bort från en vuxen, t.ex. om det gäller ett litet barn och en trafikerad väg. Var uppmärksam så att du inte pratar för högt. Skäll inte. För en del av oss kan ljud vara fysiskt och psykiskt smärtsamma. Att skälla blir då att likställa med att slå oss. Nej, det är inte en överdrift. Båda är en smärtsam stimuli. Båda är förnedrande. Båda uttrycker ilska. Båda är skrämmande. Och båda skadar tilliten i relationen, samt är skadliga för vår självkänsla. Det är dessutom mycket svårare att komma ihåg och lära sig av sina misstag när det som borde vara tydlig information som man ska komma ihåg, som kanske till och med bör ges skriftligt, ersätts med skäll. Var uppmärksam så att du inte råkar antyda att du tycker barnet är lat. Hota inte med att t.ex. gå om ett årskurs. Behöver man gå om ett år så behöver man, då får man väl göra det. Försök alltså inte pressa någon att prestera mer genom olika typer av hot. För att det inte ska bli jobbigt att gå till skolan: tvinga inte eleven att vara med på någonting bara för att hen befinner sig i skolan. Låt hen få vara i sitt egna rum när hen inte klarar att vara med. Ge hen uppgifter/böcker som hen tycker om att ägna sig åt där. Då lär hen sig saker i skolan. Barn vill lära sig saker. Funkar det inte med ett ämne nu, låt hen göra något annat och ta det andra ämnet sen. Vi som har NPF får höra extremt ofta om saker som vi gör fel. Så ofta att det riskerar att bli traumatiskt. Bidra inte till det. Tycker du att hen gör något fel? Fundera på om du verkligen behöver påpeka det. Fundera på om du tänker normaliserande och ableistiskt kring elevens sätt att vara.

Auktoritärt och regler i skolmiljön

Auktoritära tendenser är mycket vanliga, och väldigt skadliga. Barnen ska inte göra som vuxna säger bara för att. Regler ska finnas av en anledning, och barnen ska få regler och anledningar förklarade för sig. Det ska inte finnas regler i skolan som vissa elever omöjligt kan följa, eller som det skadar vissa elever att följa. Regler ska inte vara oärliga, så att vissa elever, eller till och med nästan alla elever, kommer undan med att bryta mot dem, medan marginaliserade elever straffas. Det ska inte vara en grej att straffa elever överhuvudtaget. Och absolut inte kollektiv bestraffning. Om en elev inte förstår regeln, inte vill följa regeln, inte kan följa regeln, inte håller med om att regeln är bra, då är det mycket troligt att det är något problem med regeln eller omständigheterna omkring, och något behöver ändras. Antingen regeln eller att eleven ges förutsättningar att kunna följa den.

Det är en dubbelmoral när vuxna inte tar ansvar för sina handlingar och inte ber om ursäkt för övertramp, samtidigt som vissa barn förväntas be om ursäkt för sin existens. Personal i skolan behöver be om ursäkt om ni råkar visa att ni tycker en elev är irriterande eller att ni tänker andra elaka saker, som ni inte är immuna mot att tänka bara för att ni jobbar i skolan. Be om ursäkt om du antytt att eleven är lat. Be om ursäkt om du tvingat eleven att göra något som inte kändes bra för hen. Vi har regler, lagar, bestämmelser och omständigheter att förhålla oss till som inte är så bra, men som vi inte alltid kan göra någonting åt. Då måste man försöka hitta kryphål och sätt att underlätta, att tänja på gränserna till elevens fördel. Och när inte ens det går måste man vara på elevens sida, och visa det. Kanske trösta eleven (på ett sätt som eleven är okej med). Vara tydlig med att du håller med om att skolplikt är dåligt, skadligt och orättvist. Att direktiv från Skolverket är orättvisa och missgynnar bl.a. autistiska elever.

Ibland kommer dina handlingar att skada eleven på grund av direktiv från ovan eller omständigheter som inte är ditt ansvar och som du inte kan påverka. Om du väljer att jobba kvar i ett yrke där statens och kommunens förtryck mot skolelever utövas genom dig, då måste du vara redo att be om ursäkt för den skada du orsakar som mellanhand. Att du inte själv önskar göra dessa skadliga handlingar, utan du gör dem bara för att du får betalt för dem, ja vad har det med saken att göra? Om det inte fanns lärare villiga att jobba i skolan idag, villiga att utföra dessa handlingar, då skulle inte skolan kunna drivas på det sätt som man gör idag. Ni som byter yrke gör alltså inte något fel, om ni inte byter till ett annat yrke där ni skadar folk, vilket i och för sig är ganska många yrken. Du som tänker att du gör ju bara ditt jobb, du behöver ju pengar? Okej, gå och tjäna pengar på något annat sätt som inte skadar barn. Det är inte bra betalt att jobba som lärare ändå.


Lästips om skillnaden på kompetens och kapacitet:

  1. Funkisfeministen skriver om det här.
  2. Livets bilder skriver om det här (trasig länk). Uppdatering: Länken punkt 2 fungerar inte.
  3. En del andra texter från Livets bilder blog finns nu här istället.

Kapitel 4: Autist möter katederundervisning i fyran

I trean hade jag ändå inflytande över vilka ämnen jag ville hålla på med, och i vilken ordning jag ville göra saker (utom när det gällde idrott och slöjd). Jag kunde ha roligt och lära mig intressanta saker i skolan. Det handlade om att lära mig, inte om att bevisa för alla vuxna att jag fortfarande kan det som jag lärde mig förra veckan. De vuxna litade på att vi elever ville lära oss. Och de fanns där för att ge individuellt stöd när vi behövde det. Eftersom normen var att få individuellt stöd och jobba i sin egen takt blev jag inte utpekad om jag inte förstod instruktioner eller undervisningsmaterialet. Vilken kontrast mot katederundervisning!

Jag började alltså i en vanlig klass i fyran. Det var en helt annan sorts klassrum än jag var van vid. All undervisning var i form av lektioner. Det fanns en vit tavla och läraren stod där framme och förklarade saker. Vi var 30 elever i klassen. Vi satt tätt packade. Vi hade alla varsin bänk, och varsin extremt obekväm stol i plast. Nu ska vi ha matte. Läraren förklarar saker ur det nya kapitlet. En del elever hänger inte med. En del kan inte koncentrera sig. En del förstår inte varför de måste lyssna på läraren förklara samma sak så många gånger, på så opedagogiskt sätt. En del kan inte sitta still och får skäll. En del behöver egentligen gå på toa, men kan inte forma orden för att be om lov. En del får ont av de obekväma stolarna. En del hör inte vad läraren säger för hen har vänt sig så att vi inte kan se hens mun. Jag har varit alla dessa elever. Jag är autistisk och ADHD. Men det visste ingen då.

Jag var van att om jag inte förstod så skulle jag få svar på mina frågor. Jag räckte väldigt ofta upp handen, och krävde att läraren skulle förtydliga vad hen menade. ”Varför blev det x = 3 nu? Du har hoppat över ett steg! Jag förstår inte!” Jag vet inte säkert varför, men lärarna brukade svara på mina frågor, och t.ex. lägga till det steg som de hade hoppat över. Flera av de andra eleverna i klassen sa till mig vid många tillfällen att det var bra att jag frågade, för de förstod inte heller och vågade inte fråga. Jag ser det dock inte som att jag ”vågade” fråga. Jag stod helt enkelt inte ut med att behöva lyssna på saker som jag inte förstår, och jag var tack vare Montessoriklassen van att fråga lärare vad de menar, trots att jag faktiskt inte är verbal annars i alla lägen. Jag tyckte nog att läraren gjorde fel när hen misslyckades med att förklara för mig. Det fanns några lärare senare (i högstadiet) som irriterade sig fruktansvärt på att jag avbröt så ofta med mina frågor. Jag kunde inte låta bli att fråga ändå. Lärarna brukade ju också ställa frågor som vi i klassen skulle besvara. Vi skulle räcka upp handen om vi kunde. Jag räckte nästan alltid upp handen, för jag kunde svaret. Det uppfattade en del i klassen som arrogant. En skulle ju kunna säga något om att jag nog var särbegåvad och därför blev det svårt för mig att ”komma överens” med de andra eleverna. Men det vore att dra fel slutsats. Det fanns andra elever som var lika ”begåvade”, men som inte räckte upp handen varje gång p.g.a. vilka sociala konsekvenser det får. De kunde hindra impulsen att räcka upp handen. Det kunde inte jag.

En annan effekt av att dagen var fylld av såna här lektioner var att jag fick aldrig vara ifred. Ständigt omgiven av andra människor. Ständigt på min vakt så att jag inte skulle råka stimma eller bete på mig konstigt på något annat sätt. Vid det här laget hade jag nämligen fått lära mig att det var socialt oacceptabelt att bete sig som jag gjorde (dvs. autistiskt). Skoldagarna var också längre, och ämnena fler. Omställningarna från en aktivitet till en annan var fler. Utöver detta så fick vi läxor och prov att plugga till. Inte ens när skoldagen var slut fick jag vila. Jag kunde inte heller dra mig undan och vara ifred på rasterna. Inte för att lärare hade koll på vad vi gjorde på rasterna, för det hade de inte, utan för att vi hade så många olika klassrum och lektioner att hitta till (och skolan var väldigt stor). Så många olika tider och raster att hålla reda på. Jag är både dålig på att hitta och har dålig tidsuppfattning. Det var inget som de vuxna lade märke till, inget som jag fick stöd för. Jag kunde klockan, och det var enligt dem detsamma som att kunna hålla koll på tiden. Hur gjorde jag då för att dyka upp på rätt tid utanför rätt klassrum? Jo, jag följde efter andra elever som kunde sånt. Jag hamnade i en väldigt utsatt position i relation till de andra i klassen.

Fortsättning följer…

Exekutiva funktioner och dåliga råd

”Exekutiva funktioner och dåliga råd” från min gamla blogg Propinqua. Det var det första blogginlägget jag någonsin skrev:

Jag hade tänkt skriva lite om mina intressen språk och historia. Så blev det inte. Jag är autistisk och har svårt med de exekutiva funktionerna. Ordet exekutiv har sina rötter i latinet:

follow, go along, on with; persist in; execute, carry out

Det handlar om kognitiva svårigheter på flera områden, som påverkar förmåga att ta itu med saker och dessutom fullfölja dem. Det som spelar in mest när det gäller att skriva är:

Svårt att komma igång. Svårt att planera och överblicka helheten. Svårt att växla mellan aktiviteter. Svårt med koncentrationen (blir distraherad). Svårt att begränsa och att hålla mig till ämnet. Men för att nu verkligen försöka hålla mig till ämnet, som är exekutiva funktioner och dåliga råd, får jag lämna den fulla vidden av vad struliga exekutiva funktioner ställer till med för mig, till en annan gång kanske.

De dåliga råden

Jag vill påstå att råd i allmänhet blir dåliga när rådgivaren inte helt förstår eller – ännu värre – har en direkt felaktig bild av situationen. Något som går igenom i nästan hela samhället är okunskap (milt uttryckt! går inte in mer på detta nu) om hur det är att själv vara autist. Så hände det att jag fick många dåliga råd när jag för ca 2-3 år sen gick i KBT (kognitiv beteende terapi). Här råden som jag fick för några av problemen:

  1. Svårt att komma igång – Lösning: ställ en timer på 15-25 minuter och starta timern. Under den tiden ska du göra uppgiften. Efter 25 minuter får du inte fortsätta. Du ska lägga ifrån dig uppgiften och göra något kul eller vilsamt i 25 minuter. Varva så mellan aktivitet och återhämtning tills uppgiften är klar.
  2. Svårt att planera och överblicka helheten – Lösning: skapa först ett ”skelett” där du beskriver vad du ska ta upp i de olika delarna av texten. Fyll sedan på med text lite i taget på alla punkter i skelettet. På så sätt får du med allt. Stanna inte för länge på samma ställe.
  3. Svårt att växla mellan aktiviteter – fick inga råd angående det.
  4. Svårt med koncentrationen – fick allmänna råd om olika saker som kan reducera stress (stressen påverkar koncentrationen negativt): motion, kost, ta itu med saker som jag har skjutit upp, styra upp det där med sömnen och dygnsrytmen, och skapa rutiner i vardagen som tar hänsyn till att det behöver vara balans mellan aktivitet och återhämtning.
  5. Svårt att begränsa mig / hålla mig till ämnet / välja ut vad som är viktigast att ta med – fick direktiv med andemeningen att jag skulle lägga av med att ha svårt med detta helt enkelt.

Varför är det dåliga råd?

Råd nr 1 och 2, som syftar till att göra det lättare att komma igång respektive planera och skapa en helhet, har gemensamt att de går ut på att växla mellan aktiviteter. Under punkt 3 framgår att det är något som jag tycker är svårt. Att jag ändå får råd 1 och 2 visar antingen att psykologen inte förstår mig, att hen inte tror på mig eller att hen tror sig ha större insikt i mina förutsättningar än jag själv har. Det blir oavsett råd som är omöjliga för mig att följa, och som faktiskt ger sämre resultat än jag får annars.

Förståelsen för svårigheten att växla mellan aktiviteter, punkt 3, lyser med sin frånvaro.

Råd nr 4 blir ett dåligt råd när en ser det i sin kontext. Det stämmer att graden av stress jag upplever i min vardag påverkar min koncentrationsförmåga. Det stämmer också att jag ofta är stressad, och har varit det under lång tid. Att få ”verktyg att reducera och hantera (min) stress” var ett av tre mål som min psykolog och jag hade med KBT-behandlingen. Inga större konstigheter så långt.

Men hur skulle det gå till? Jo, jag skulle ta itu med en massa saker. Börja motionera, börja laga näringsrik mat, ta itu med s.k. ”uppskjutande beteenden”, t.ex. sortera pappershögar, rensa i garderoben och boka tid hos tandläkaren och slutligen styra upp sömnen och dygnsrytmen. Jag skulle helt enkelt göra mycket mer. Det låter kanske ologiskt att det skulle göra en mindre stressad att ta på sig mycket mer grejer att göra och ställa (ännu) högre krav på sig själv, och det är ologiskt också. Det finns ett antagande här att patientens aktivitetsnivå ligger en god bit under vad som energinivåerna (se spoon theory) tillåter och/eller att det finns andra saker som patienten brukar lägga sin energi på som kan prioriteras bort. Eftersom det inte är fallet för mig är råd nr 4 ett dåligt råd.

Uppmaningen under punkt nr 5 består av illa dolt förakt för autister.

Det en måste förstå när det gäller den här typen av behandling är att psykologen är en auktoritetsperson och att patienten är i en underordnad position i relation till psykologen. Psykologen jobbar medvetet på att få patienten att lita på hen och att lita mer på psykologens omdöme än sitt eget. Hela syftet med t.ex. en KBT-behandling är att på något sätt ändra på patientens beteenden och sätt att tänka på saker (och i förlängningen hur en känner). Många upplever att de har blivit hjälpta av KBT. Det är inte min avsikt att beröva dem något. Det jag vill är att visa att det finns en påtaglig risk att den riktning som behandlingen tar blir direkt skadlig för patienten. Det blev den för mig.