Svalt intresse för texter om skolan. Dags att skriva om att vara vuxen autist istället!

Jag har nu skrivit 14 inlägg om skolan och min skolgång: 13 ”kapitel” och en prolog. Trots att många försäkrade mig om att det finns ett stort intresse i föräldrakretsar och lärarkretsar för att höra mitt perspektiv på skolan så har intresset varit svalt. Jag tänkte mig att de här texterna skulle kunna vara till hjälp för autistiska barn, genom att göra deras föräldrar uppmärksamma på skillnaden mellan autistiskt perspektiv och föräldraperspektiv, samt att göra deras lärare uppmärksamma på maktpositionen de har i relation till eleverna.

Jag var för naiv. Det är tydligt att de som läser min blogg är mest autister själva, både vuxna och barn, samt andra funkisar. Och då blir jag tvungen att fundera på om jag inte ska fokusera min mycket begränsade energi på att hjälpa vuxna autister istället för att försöka övertyga de vuxna som har makt över autistiska barn att behandla dem bättre. Jag gråter inombords när jag tänker på hur barn fortsatt tvingas gå till en skola som kränker deras mänskliga rättigheter och som riskerar att orsaka komplex PTSD hos redan utsatta barn, som den gjorde för mig. Men jag har redan skrivit texterna. De finns att läsa här på bloggen. 14 stycken, plus det som jag har skrivit om skolan tidigare. Nu är det upp till andra att läsa och sprida texterna om de tycker de tillför något. Det finns mycket att säga om annat än skolan.

Kapitel 8: Jag önskar mina föräldrar gjort annorlunda

Jag önskar att mina föräldrar inte hade varit så ableistiska och att de inte värderade högskoleutbildning, status, förmåga att jobba och att ”inte ha en diagnos” (läs: funktionsnedsättning) så högt. Jag önskar att de inte hade varit så ableistiska när det gäller intelligens och prestera i skolan. Och att de hade varit mer kritiska mot skolsystemet och auktoriteter. Jag menar inte nödvändigtvis att de skulle kunna påverka skolsystemet, utan jag menar framför allt att om de varit kritiska mot ett system som handlar om att få barn att göra som de blir tillsagda, mot en skolplikt som tvingar barn att vistas i miljöer där de inte mår bra, mot undervisning som är utformad så att alla ska göra på samma sätt och lära sig i samma takt, en skola där elever inte har något inflytande, om de hade varit kritiska mot allt detta så hade jag i alla fall känt att de var på min sida. Att det fanns vuxna som inte tyckte att vad jag utsattes för var rätt eller rimligt. Då skulle jag inte behövt känna att jag var ensam i världen, att det var fel på mig och att ingen trodde på mig. Det var lite det här jag tänkte skriva om i inlägget om föräldrars politiska åsikter, men sen kom jag av mig. Föräldrar som har anti-kapitalistiska åsikter kan göra stor skillnad, medan föräldrar som ser funkisar som en börda för samhället gör stor skada.

Särskilt den ena av mina föräldrar, som jag kallar S, brydde sig väldigt mycket om vad andra människor skulle tänka om vår familj. Jag fick inte stimma för det tycker folk är konstigt. S jobbade mycket, och sen gjorde vi av med pengar genom att åka på semester, för att vara som de andra familjerna. På födelsedagar och julen fick vi ganska dyra presenter. Istället önskar jag att vi hade snålat på det och att mina föräldrar jobbat mindre, så att de därmed orkade ta hand om oss barn. När jag var 12 år slutade S att tvätta mina kläder, lakan och handdukar. Ville jag ha rena kläder, lakan och handdukar fick jag tvätta dem själv. Ibland kom jag på att jag behövde tvätta på kvällen, och då blev mina byxor inte torra till nästa dag. Då fick jag gå till skolan i fuktiga byxor. Det är väldigt obehagligt med fuktiga kläder, särskilt på vintern. Jag önskar att mina föräldrar hade skött allt som behövde göras hemma. Jag vet att barn när de blir äldre förväntas hjälpa till med sysslor i hushållet, tvätta själv, laga mat själv och börja städa sitt rum själv osv. Men det är inte rätt att barn och ungdomar som inte har ork nog att gå i skolan ska behöva göra det. Det är inte rätt tillfälle att ”lära sig” det eller ”träna på det”. Det kan man lära sig sen när man överlevt skolan. Att lära sig något och att behöva göra det ofta är förresten två olika saker. Jag visste ju hur man tvättade. Läs gärna Funkisfeministen och Mitt Eremitage om kompetens och kapacitet.

Jag önskar att mina föräldrar hade försökt få stopp på alla dessa läxor, och om det inte var möjligt att de hade varit stöttande och förstående, att de hade hjälpt mig från början till slut med att göra läxorna. Jag har ju väldigt svårt att komma ihåg saker, planera när saker ska göras, komma igång med saker, att koncentrera mig på saker som jag inte är intresserad av och ibland att förstå frågorna som ofta var slarvigt formulerade. Detta tillsammans med att skolan och sysslorna hemma ställde för höga krav på kapacitet gjorde läxorna till en mardröm. Det blev extra då frustrerande att de vuxna bestämde att jag måste göra alla dessa onödiga läxor, annars fick jag förmaningar. Jag önskar att jag hade fått vara hemma längre perioder. Det fanns en gräns för hur mycket jag kunde komma undan med att ”skolka”. S var orolig för vad lärarna skulle tycka om jag inte gick till skolan. Jag tänkte på den tiden att det var något pinsamt för hela familjen hur dålig jag var. Och jag hade rätt, de tyckte nog det var pinsamt. Men jag förstår nu att mina föräldrar var rädda för att skolan skulle anmäla till socialtjänsten. För om det blev en utredning skulle det komma fram att de tog inte hand om oss som man ska. Vid några tillfällen sa S det också, att om jag inte gick till skolan så skulle jag hamna hos främmande vuxna som skulle behandla mig dåligt. Ibland hotade hen oss med att om vi inte hjälpte till i hemmet som vi skulle, då kommer hen att flytta till Australien och lämna oss kvar här. Det är helt oacceptabelt att säga så till barn som man har ansvar för.

Det hade varit bra om mina föräldrar hade trott på mig när jag sa att jag inte orkade, och om de hade tyckt att det var relevant vad jag ville och vad jag tyckte om skolan. Jag borde ha fått göra en NPF-utredning. Men någon utredning ville de ju inte veta av. Istället sa de att om jag inte gick till skolan tillräckligt ofta och klarade alla ämnen som man ska klara, då kommer polisen att hämta mig i polisbil varje morgon för att se till att jag går till skolan. Jag bröt mot lagen genom att inte gå till skolan, sa mina föräldrar, och då kommer ju polisen. Ville jag att poliser skulle komma och släpa mig till skolan? Nej, det verkade läskigt. Att mina föräldrar inte klarade av att ge oss barn den omsorg som vi behövde gjorde så klart min situation ännu svårare, men skolan skötte sig inte heller, och skolan skulle inte ha hjälpt mig om de hade anmält till socialtjänsten. Vi behöver ha ett samhälle där föräldrar kan få stöd från samhället i sitt föräldraskap, annars blir effekten att problem i hemmet till alla pris ska hållas hemliga. Skolan ska inte ha möjligheten att smita undan sitt ansvar genom att skylla på föräldrar.

Kapitel 7: Autisten som hade potential

Innehållsvarning: suicidtankar, internaliserad ableism, betyg.

Medan det här pågick (som jag beskrev i kapitel 6) försökte mina föräldrar och lärare motivera mig att anstränga mig mer. De talade om min ”potential” som om jag utnyttjade den fullt ut, istället för att slösa bort den, skulle göra det möjligt för mig att ”bli vad jag vill”. Alltså att gå vilken högskoleutbildning jag ville och jobba med vad jag ville. Jag dög inte som jag var. De försökte motivera mig genom att påpeka att jag måste göra mer för att bli värdefull. Det var budskapet. Samtidigt som jag kämpade varje dag med att orka leva. Jag ville vara värdefull, men jag kunde inte göra mer. Det trodde ingen på. Jag ville inte jobba. Jag ville vila. Och jag hatade mig själv för denna ”lathet”. Jag var jätterädd för vad som skulle hända när jag en dag oundvikligen inte skulle orka med skolan längre. Att lyckas i skolan var det viktigaste som fanns (som jag skrev i kapitel 1). Hur fullkomligt värdelös skulle jag inte bli när det enda som var bra med mig blev irrelevant? Vad var jag bra för om jag inte kunde utbilda mig? Min föräldrar skulle skämmas över mig.

De vuxna märkte i högstadiet att jag mådde väldigt dåligt, men en av mina föräldrar, som vi kan kalla S, var helt emot BUP (Barn och ungdomspsykiatrin). BUP skulle inte förstå. De skulle tro att det ”var något fel på mig”. S var deprimerad, och ”visste” att det var jag också. Det behövdes inte göras några utredningar, bestämde hen. Jag fick träffa några olika privata kuratorer, psykologer och psykiatriker. Jag fick prova en antidepressiv medicin som inte hjälpte. Ingenting hjälpte. Om jag hade gjort en utredning på BUP hade jag nog fått en autism-diagnos och/eller ADHD-diagnos (om de inte avfärdade mig). Då skulle jag i alla fall i teorin fått möjlighet att få stöd och förståelse. Men så blev det alltså inte. Istället fortsatte det på samma sätt. Jag fick inget stöd och skulle bara anstränga mig mer och gå till skolan varje dag.

I nian var det nära att jag blev underkänd eller fick streck i många, nästan alla, ämnen. Jag låg efter med väldigt många inlämningsuppgifter och prov, och man måste göra alla moment för att kunna bli godkänd. S sa då att hen trodde inte på att jag skulle klara skolan. Vad jag hörde var att hen hade tappat hoppet om att jag skulle kunna bli värdefull. Jag gjorde en enorm kraftansträngning och gick ut nian, med bra betyg utom i Idrott som jag fick streck eller IG (icke godkänd). Jag hade nämligen räknat ut att jag behövde inte gå på idrotten för att kunna gå ut nian. Det låter kanske konstigt för en del att jag kunde vara nära att inte klara att gå ut nian, och ändå få bra betyg. Men problemet var ju att jag skulle klara att göra inlämningsuppgifterna/uppsatserna och klara att gå till skolan för att göra omprov på de prov som jag hade missat. När jag väl skrev provet eller lyckades bli klar med en uppsats så fick jag höga betyg på dem. Det skulle inte bli lättare för mig om jag ”sänkte mina krav på mig själv”, och skrev en uppsats som räckte nätt och jämnt för godkänt, som lärarna verkade tro. Jag kunde bara skriva uppsats på ett sätt. Jag hade visserligen höga krav på min själv, som kom från mina föräldrar. Jag ville få höga betyg. Men man behövde skriva lika många prov och uppsatser oavsett betyg, så mina förväntningar på betyg påverkade inte hur svårt jag hade det i skolan. Jag lyckade alltså gå ut nian, och skulle nu börja gymnasiet, fortfarande utan något stöd hemifrån eller från skolan.

Fortsättning följer…

Kapitel 6: Autisten som inte gjorde sina läxor

Varför är det så många autistiska elever som inte gör sina läxor?

Det är väldigt vanligt att barn inte tycker om att göra läxor. Många barn inte vill göra sina läxor, eller hur? Istället för att då fundera över varför vi fortfarande har ett system med läxor, tänker många vuxna att barnen måste ju göra sina läxor. Att det är naturligt att tvinga barn att göra saker som de inte vill. Barn kan väl inte ha några insikter om vad som är meningsfullt att lära sig och vilka sätt som funkar bättre att lära sig på? Barn kan väl inte veta hur mycket de orkar? Barn ska väl inte få göra roliga och intressanta saker, och lära sig på det sättet? Barn ska väl inte få ifrågasätta och kräva att vuxna ska kunna motivera ”varför ska jag göra det här?”. Nej, barn ska fostras att göra som de blir tillsagda.

När barnens vilja inte spelar någon roll avfärdas även barn som inte kan, som att det är fråga om att de inte vill. En effekt av det här blir att vuxna kan inte identifiera de svårigheter att göra läxor som beror på funktionsnedsättningar som autism (Asperger) och ADHD/ADD.

Det var aldrig ett problem för mina föräldrar att jag fick läxor. Det var ett problem att jag inte gjorde dem! Eller att jag skrek ut min frustration medan jag försökte göra dem. Att jag ljög och sa att jag inte hade några läxor. Att jag vägrade gå till skolan för jag inte ville skämmas där för att jag inte gjort läxorna. Att jag inte hjälpte till hemma, trots att jag var helt utmattad från skola och läxor. Problemet var att jag var så lat. Sen när det var prov fick jag bra resultat. Då drog man inte slutsatsen att jag kunde lära mig utan att göra läxor, och borde få slippa dem. Istället betydde det att jag förstår ju visst det här, därför kan jag inte ha svårt att göra läxor. Och nu måste jag skärpa mig och göra mina läxor framöver.

Men skolan handlar ju inte om att lära sig saker. Den handlar framför allt om att bevisa om och om igen vad man kan.

Jag tyckte att många skolämnen i mellanstadiet var intressanta. Historia, samhällskunskap, religion, svenska, engelska, matematik och naturkunskap. Vad jag inte tyckte om var att läsa de sidor i boken som läraren bestämde att vi skulle läsa. Varför skulle vi lära oss Sveriges kungar så många gånger? Jag lärde mig den första gången vi läste om det. Men skolan handlar ju inte om att lära sig saker. Den handlar framför allt om att bevisa om och om igen vad man kan.

Det är otänkbart att fråga en elev: kan du redan det här? och att lita på att eleven svarar ärligt. Hen kommer ju ljuga för att slippa, tror de vuxna. Någon tänker kanske nu ”Ja! Problemet är att det är för lätt i skolan för vissa elever så att de blir uttråkade! Särbegåvning, inte autism!”. Nej, problemet är att eleverna har inget inflytande över sin egen skolgång. Jag var väldigt intresserad av historia, och jag kom ihåg rätt så bra första gången jag lärde mig. Jag hade också stora svårigheter i skolan, och mer specifikt när det gäller den här frågan hade jag stora koncentrationssvårigheter som blev oöverstigliga när ämnet dessutom var någon jag redan kunde. Jag hade stora svårigheter i skolan som inte märktes på mina resultat på proven, eftersom mina svårigheter hade med andra saker att göra, och därmed fick jag inget stöd och ingen förståelse. När det började märkas mer och mer att jag mådde dåligt kunde ingen förstå varför. Hur kunde jag vara så trött? Jag som hade det så lätt för mig i skolan. Jag som var så begåvad.

Redan i mellanstadiet, men framför allt i högstadiet ”skolkade” jag mycket från skolan. Jag stannade hemma för jag orkade inte mer. Jag behövde vila. Jag hade migrän flera gånger i veckan. De vuxna tyckte det var dåligt av mig att inte vilja gå till skolan. De blev oroliga. De gav mig dåligt samvete. Det var ett problem att jag fick så mycket migrän, inte att skolan var så skadlig för mig att jag fick migrän. (Se mitt första åtgärdsprogram.) Sen i slutet på terminerna fick jag efter utvecklingssamtalet veta vilka uppsatser jag måste skriva och vilka prov jag måste göra. Det var jättestressigt. Jag mådde väldigt dåligt. Men jag klarade dem. Och då hade jag i alla fall sluppit massor med lektioner och läxor. Bara det nödvändigaste behövde jag göra för att bevisa vad jag redan kunde. Jag tycker det är väldigt konstigt att jag inte kunde få den enkla lösningen från början, att testa att göra provet först, innan vi jobbar med kapitlet på lektioner och i hemuppgifter. Om det gick okej på provet: vad bra, då får du vila. Inga onödiga lektioner. Inga läxor.

Ett leende barn står framför en häst som betar i hagen.
Jag i mellanstadiet, på sommarlovet.

Kapitel 5: Jag utvecklade komplex PTSD i mellanstadiet

Innehållsvarning: barndomstrauma, vanvård/omsorgssvikt (engelskans neglect).

Det finns inte en anledning att jag inte ville gå till skolan, utan väldigt många. Det fanns inte ett enskilt problem som skulle vara enkelt att lösa. Innan jag går in närmare på olika delar vill jag prata om vad som gjorde att jag inte fick någon hjälp eller stöd från vuxna i min omgivning. Vad som bidrog i hög grad till att jag utvecklade C-PTSD redan i mellanstadiet. Det var dels att befinna mig i plågsamma situationer utan någon väg ut, utan något fungerande sätt att kommunicera att jag for illa. Och dels var det att när jag väl försökte sätta ord på saker blev jag inte trodd.

Folk brukar göra skillnad på om ett (autistiskt) barn började prata vid förväntad ålder eller inte. Det är inte så bra att lägga stor vikt vid det. Jag vet att jag pratade som förväntat, och därför antog mina föräldrar, förskolepedagoger och sedan lärare att det fanns en fungerande kommunikationsväg. Men att prata är inte detsamma som att kommunicera. Jag förlitade mig i stor del på skriptad kommunikation. Jag visste inte att det var det jag gjorde. Jag fick inget stöd att lära mig skript för att uttrycka mina behov. Jag fick lära mig ”kan du skicka smöret tack”. Det var oacceptabelt att bara säga ”smöret”. Det var otrevligt. Jag fick skäll. Så efter mycket möda hade jag ett skript som lät trevligt. Men om det jag försökte säga var något som jag inte hade ord för, något som de vuxna inte förstod, då fick jag aldrig lära mig något skript. Frustrerad kunde jag börja gråta. Helt utan anledning verkade det som. Jag kunde inte sluta. Då fick jag veta att jag förstörde för alla andra. Jag blev straffad.

Jag fick lära mig att det var ingen idé att försöka uppmärksamma de vuxna på min situation, för mina gränser respekterades inte, och mina behov avfärdades. Tänk alla gånger ett barn säger ”jag vill inte”, och de vuxna bryr sig inte om att ta reda på varför. De bestämmer bara. De tänker att det är helt utan anledning som barn inte vill saker. Ibland ljuger de för att få barnen att göra som de vill. Tänk alla gånger ett barn säger ”det gör ont” och vuxna säger ”nää, det gör inte ont”. Tänk sedan att det är ett autistiskt barn som fungerar på ett för de vuxna främmande sätt. Som påstår att ljuset från lamporna gör ont. Som plötsligt inte vill leka med sin ”bästa vän”. Som säger att ”jag kan inte”, när de vuxna tror sig veta att hen visst kan. Som säger ”jag är inte arg”. Och de vuxna säger: Det gör inte ont, sluta larva dig. Du vill visst leka med hen. Du kan visst, det här är lätt. Jo, jag märker ju att du är arg.

Min verklighet förnekades. Vad jag tänkte om mina behov, mina känslor, vad jag tyckte om, vad som gjorde ont, vem som var snäll mot mig, vad som var svårt och mycket mer var inte verkligt. Jag hade fel, och de vuxna hade rätt. Jag fick inte försvara mig eller fly undan när jag for illa. Ingen trodde på mig. Jag hade inte svårt för saker, istället var jag bara lat och måste jobba hårdare. Jag var ensam i världen. Jag utvecklade C-PTSD i mellanstadiet.

IMG_20170429_0002
Jag, ca 13 år, sitter i en utomhus-fotölj och läser en bok.

Kapitel 3: Oroliga vuxna som gör mer skada än nytta

Innehållsvarning: Mobbing.

Min lågstadieklass var en Montessoriklass, och många i klassen hade gått på samma förskola som jag. Jag gick i den från ettan till trean. Jag var ett ganska socialt barn, men jag ville också ha tid att vara ifred och ta det lugnt. I lågstadiet började de vuxna uttrycka åsikter om hur jag borde socialisera. Om jag inte var på samma ställe som minst en annan elev (helst flera andra) och gjorde samma saker som de, kom de vuxna fram och ville prata med mig. De frågade hur jag mådde och annat jobbigt. Ofta klappade de mig på axeln eller någon annan ”omtänksam” kroppskontakt utan att fråga om lov. De satte sig på huk ibland framför mig så att deras ansikte kom framför mitt och så tittade de mig bekymrat i ögonen och verkligen studerade mitt ansiktsuttryck. Och om jag inte kunde med mitt ansikte, mina ord, och mitt tonfall övertyga dem om att jag inte ”var ledsen” så lämnade de mig inte ifred. Jag tänker på det här när jag ser vuxna prata om att förebygga mobbing och upptäcka tecken på mobbing. För visst, jag var faktiskt mobbad. Men hur är det tänkt att det ska hjälpa mig att straffa mig med kroppskontakt, ögonkontakt, att komma väldigt nära mig och att ställa frågor som jag inte kan svara på? Det kändes som ett straff. De vuxna kunde dessutom inte förstå att barn kan behöva vara ifred och ta det lugnt. Jag lärde mig att vuxna blir väldigt besvärliga om jag försöker få vara ifred och om jag blir illa till mods av deras intrång i min privata sfär. Det var viktigt för de vuxna att det verkade som jag mådde bra, inte att jag faktiskt mådde bra.

Det var alltså inte tillåtet att inte leka med de andra barnen. Så jag ”lekte” med de andra barnen. Vuxna, lyssna nu. Vad ni gör när ni försöker göra så att alla ”blir sams”, istället för att låta eleven få vara ifred från sina mobbare, är att manipulera eleven som blir mobbad. Att inte bli trodd kan vara mycket traumatiskt. De andra barnen tyckte inte så mycket om mig, förstår jag nu i efterhand. Eller jag förstod det då också, men lärare och föräldrar lyckades övertyga mig att jag hade fel. Jag var konstig. Jag hade ofta på mig byxor som såg ut som pyjamasbyxor. De var bekväma och fina tyckte jag (och det tycker jag fortfarande). Killarna retade mig, och tjejerna verkade snälla ibland, men jag misstänker att de skämtade på min bekostnad. Att de skrattade åt mig, inte med mig. För det kändes inte bra.

Det fanns en tjej som tyckte om att vara med mig för då kunde hon göra elaka saker mot mig. Vi kan kalla henne E. Jag var ofta med E. De vuxna trodde att vi var vänner. Men det tärde på mig att vara med E, och hon gjorde värre och värre saker mot mig. En dag pratade jag med några andra barn om E, och de tyckte också hon var taskig. Jag fick vara med dem istället och de skulle skydda mig från E. Men då gick E till klassföreståndaren, som gillade E väldigt mycket, och sa att vi mobbade henne. Klassföreståndaren bestämde att E måste få vara med i vår grupp om hon ville det. Då fick jag inte vara i den gruppen längre för de andra barnen, utan jag måste vara ”vän” med E igen. Det här var i slutet på trean. En dag sa jag till alla att E mobbar mig, och jag ska byta klass. När jag kom hem sa jag till mina föräldrar att nu måste de fixa att jag får byta klass, för jag har redan sagt det. Jag fick byta till nästa termin, som var första terminen i fyran. Och den nya klassen var inte en Montessoriklass. Jag visste ju inte hur undervisningen brukade gå till i vanliga klasser. Kanske skulle jag hellre stannat om jag hade vetat.

Fortsättning följer…

Intresse för texter om skolan, autism och PTSD?

Jag fick en fråga på twitter: ”Varför tror du att så många elever med autism inte vill gå till skolan?” Jag kan ju inte tala för alla autister, men jag tror att jag har många värdefulla insikter från mina erfarenheter av grundskolan, gymnasiet och att växa upp som autist i ett samhälle som är så fientligt mot autister. Jag vill verkligen skriva om det här ämnet. Men samtidigt vet jag att det har ett oerhört högt pris. Jag har komplex PTSD från min uppväxt och skolgång. Att skriva om det här ämnet medför kraftigt ökade symptom för mig. Samtidigt har jag en föraning om att även om jag skrev efter bästa förmåga, och till ett högt pris som jag själv får betala, så finns det inte ett så stort intresse för mina texter.

Vad jag vet är det mest autister som läser min blogg ändå. Autister som nog redan är alltför bekanta med det här ämnet, och som dessutom riskerar att triggas av det. Hur tänker ni, mina läsare, om det här? Har jag läsare som är föräldrar och inte är autistiska? Och mina läsare som är autistiska, skulle ni ta skada av detaljerade beskrivningar av hur jag som autist tog skada av skolan?

Komplex PTSD

Idag läste jag Anarkoautisms inlägg ”Säg inte att all föräldrar vill det bästa för sina barn” för andra gången, och läste också agenderautists kommentar om hur vanligt det är med komplex PTSD (C-PTSD) hos autister. Jag har tänkt på det länge att jag vill skriva om det. Jag har utvecklat C-PTSD p.g.a. hur vuxna, inklusive mina föräldrar, behandlade mig. Hur personer med makt över mig behandlade mig. Jag vill att andra autister ska veta att (komplex) PTSD behöver inte vara från en enskild traumatisk händelse. Det är traumatiserande nog i sig att växa upp som autist i det här samhället för att en ska utveckla komplex PTSD. En enskild händelse kan utgöra ett trauma, men det kan också en helhet göra, eller en längre tid. Även om ordet ”post” (som betyder efter) finns med i begreppet, så finns det ju inte alltid något ”efter”. Samhället fortsätter att behandla mig och säkert många andra autister på samma sätt även när vi blir vuxna. Jag kan inte gå i någon behandling för PTSD, eftersom vårdsituationer i sig är en trigger för mig. Jag har blivit gaslightad av så många vårdgivare. (Skriver om det i mina texter om KBT). Nu orkar jag inte skriva mer om detta svåra ämne idag.