Släktingar som inte värdesätter mitt umgänge

Jag har släktingar som av outgrundlig anledning vill träffa mig, och samtidigt är totalt ointresserade av att umgås med mig om vi träffas. För ett par år sen när jag fyllde 25 bjöd jag mina släktingar, för första gången på länge, att fira min födelsedag hemma hos mig. Det var ingen av gästerna som var intresserad av att prata med mig. Fast de inte träffat mig på länge ville de inte veta något om mig, mitt liv eller mina intressen (med undantag för mina syskon, som dock knappt fick en syl i vädret då de vände sig till mig). Istället pratade gästerna bara med varandra, högljutt, om ämnen som lämnar mig utanför, t.ex. högskolestudier, saker som hänt långt innan jag föddes, resor som de gjort utan mig etc. Jag är den i släkten som är mest öppen med att jag är funkis. Finns säkert andra i släkten som är funkisar också, men vad jag vet är det inte en del av deras identitet. Jag kan inte jobba, har aldrig kunnat och kommer aldrig kunna jobba. Jag har inte gått ut gymnasiet, och har inte längre några planer på att göra det. Det verkar som att detta gör mig totalt ointressant.

Farmor pratade om mina kusiner, deras resor, högskolestudier och jobb. Hon frågade mina syskon om deras jobb respektive studier. Morbror och hans fru berättade om sina resor och entreprenörskap, samt om renoveringsprojekt som var på gång med villan. Farmor, morfar, morbror, mamma och pappa pratade om händelser, personer och minnen från 70- och 80-talet. När jag skriver att mina släktingar pratade och berättade saker menar jag att de pratade om och berättade saker för varandra. Ingen av dem vände sig till mig, utom för att be om mer kaffe eller liknande. Det var sista gången jag bjöd in släkten att fira min födelsedag. Jag klarar mig väldigt bra utan att ”fira” på det sättet.

När någon annan i släkten fyller år går det till på samma sätt. Alltså att ingen är intresserad av att inkludera mig i samtalet. Jag har slutat gå på alla släktträffar. Nu i augusti i år hände det för första gången att jag inte heller blev bjuden när min morfar fyllde 95 år. Jag vet att morfar bjöd mina syskon, eftersom en av dem berättade det för mig. Mot bättre vetande hade jag givit farmor en chans till, eftersom pappa så gärna ville att jag skulle komma och äta middag på en restaurang för att fira hans födelsedag, och han bjuder alltid sin mamma. Farmor dominerade samtalet, och hon vände sig ungefär lika delar till min pappa och till mitt syskon som var närvarande, men inte alls till mig. Det var bara vi fyra där. På denna träff fick jag veta att morfar skulle ha stort kalas för att fira att han fyllde 95. Jag var den enda av oss som inte var bjuden. Jag skriver det här blogginlägget för att påminna mig själv att hur envist mina släktingar än påstår att de vill träffa mig, så betyder det inte att de överhuvudtaget bryr sig om mig eller värdesätter mitt umgänge. Väldigt konstigt och taskigt, tycker jag.